Christina Persson
Close
Pengar är inte allt. Visst behövs de, men man kan leva med små medel också. Att finnas för andra är viktigare, tycker Christina Persson. ”Åk och hälsa på varann, kom oinbjudna, strunta i städningen! Var inte bara vänner på Facebook”.
Close

”Jag är ingen hoppetossa”

Mötet. Christina Persson är som en vippedocka med tyngd i botten. Reser sig igen och igen – när livet slår knock out.

Hon kommer rusande ut ur OKQ8-macken i Bollnäs, viftar högt i vädret med en plånbok i hasorna på en bil, men föraren rullar på.

– Jag tänkte han skulle titta i speglarna, pustar Christina och stryker några svettdroppar ur pannan. Men det är inte så många som gör det nu för tiden.

Det är mitt i sommaren och värmen står som en vägg utanför butikens air condition. Under de rågade 30 år som Christina jobbat på stationen har hon luskat rätt på åtskilliga telefonnummer till kunder som tappat och glömt både det ena och det andra. Vissa har krävt mer detektivarbete. Just den här mannen är strax tillbaka och tar leende sin plånbok. Samtidigt räcker Christina ännu ett internet-paket över disken och frågar uppringaren i luren:

– Vill du ha skåpvagn, grindvagn eller öppen vagn?

Christina Persson med kund
”De bästa kunderna på macken är trevliga och pratar, hälsar framför allt. De värsta har solglasögonen på och pratar i mobilen. Dem har jag ingen lust att serva.”

”De bästa kunderna på macken är trevliga och pratar, hälsar framför allt. De värsta har solglasögonen på och pratar i mobilen. Dem har jag ingen lust att serva.”En kvinna köar för en biltvätt, en liten.

– Ska du inte ta under också? Det är alltid bra, då rostar det mindre, råder Christina.

En stammis andas ut när hon är där, behöver fråga om rätt olja till sin Citroen. De som möter hennes leende och småprat anar inte att Christina är på plats igen efter en riktig käftsmäll för fem år sedan. Eller snarare: två. Inom loppet av fem veckor drabbades hon av stroke och genomgick en tuff bröstcancer-behandling.

Då hade det gått elva år sedan Christinas Gunnar tog livet av sig.

Försäkringsprojekt

Första gången jag träffade Christina Persson jobbade hon i ett försäkringsprojekt inom LO och Transports avdelning i Hälsingland. Minnet dröjde kvar. Hon var en ljus person, öppen. Projektet gick ut på att kontakta transportare och berätta om avtalsförsäkringarna som alla medlemmar har, via kollektivavtalet. Budskapet var: Du kan ha pengar att hämta om du begär ersättning för sjukdom, arbetsskador, föräldraledighet.

Christina vet. Hon fick 50 000 kronor från Folksams medlemsförsäkring efter bröstcancern och lika mycket efter sin stroke. Tillsammans med andra hopgnetade slantar räckte det till en ny bil.

– En Volvo V70, diesel, årsmodell 14, säger hon och ler när vi träffas hemma i trädgårdssoffan utanför hennes gula trähus.

Sambon Gunnar köpte det av sina föräldrar och det ligger i kanten av Bollnäs tätort, fast Christina som ung svor att aldrig bosätta sig bland ”snobbarna” där. Hon åkte hellre till Järvsö, där de ”var mer mänsklig”. Nu viftar Christina bort tonårsflickans fördomar och för oss tillbaka till pappans mack, där hon ryckte in på kvällar, lov och helger. Så mycket som möjligt för att tjäna pengar.

– Jag var väldigt blyg. Första gången jag skulle ta betalt av en kund sprang jag
i väg, gömde mig bakom en dörr och grät. Sedan fick mamma eller pappa stå bredvid och det gav med sig.

Bensinstationen låg i Arbrå, tolv kilometer norr om Bollnäs. De bodde så de såg den och både mamman, pappan, storasyster Elisabet och hon hjälptes åt att serva kunderna. Två anställda fanns där också, ett tag tre, som jobbade i verkstan, mekade bilar, motorsågar och allt möjligt som folk kom med.

Macken var en träffpunkt. Det satt alltid folk i köket och drack kaffe, ändå hann Christina med vad hon skulle.

Christina Persson och Malin Ottenbäck
”Jag är ingen hoppetossa”. Christina Persson har jobbat på två bensinstationer. Den första var hennes fars. Hon var pappas flicka, pojkflicka. Här pratar hon med kollegan Malin Ottenbäck.

– Vi var jättenära kunderna där. Sen kom jag på OK och det blev en helt annan distans. Fast … det gick bra ändå för jag hade jättebra arbetskamrater. En av dem har jobbat längre än jag, Nina, som är två år yngre. På den tiden satt vi alltid och fikade innan vi började. Nu kommer alla, slänger av sig kläderna och ”jobber”.

– Så blir det ju, när de drar ner på timmar. Men jag saknar den där riktiga gemenskapen, att sitta och prata skit, privata grejer. Nu känner vi inte varann längre, inte på samma sätt.

I Arbrå sålde familjen olja i lösvikt från ett oljerum bredvid stationen, motorolja, sågolja, olja av alla de slag. Christina trivdes och självförtroendet växte när pappan lät henne sköta allt mer. Som att slipa motorsågskedjor och kompletteringsdubba däck.

– Sånt gör man inte längre, inflikar Christina.

Hon skruvade ihop gräsklippare, motorsågar och annan utrustning till hem och trädgård, visningsex. Pappas jänta var hon, krävde att få följa med när han åkte hem till folk och fixade deras sågar.

– Jag tjatade och var envis, envisheten har inte gått ur mig än. Det är därför jag klarat mig.

Hon brukade skruva isär grejer för att se hur de funkade, och så ihop igen. Bilar och husvagnar har fått handpåläggning och två skruvdragare har Christina slitit ut. Sambon skröt lite om henne, och när han plötsligt försvann drog hon i gång massor av projekt i huset.

Verktygen låg överallt och ”syrran blev tokig” på henne. Ändå var både hon och mamman gudomliga, ställde upp och drog med Christina på saker – när det värsta hade hänt. Grannarna också, som förlorat en bror och en pappa på samma sätt.

Sambon

Christina och Gunnar träffades ganska sent i livet. Hon var nog 37, 38 år. Han var elektriker och gjorde ett jobb på macken. Spanade in henne. När de träffades på krogen gjorde han slag i saken.

Innan dess hade Christina inte brytt sig så mycket om att ha någon. Hon hade många vänner i stället, tyckte om att resa, se nya vyer. Gunnar var snäll, rolig och social, som hon. De pratade och skrattade ihop, köpte en husvagn, drog till fjällen och åkte slalom, hann knappt äta mellan backarna.

Sista morgonen

Men så kom den där dagen, den sista måndagen i oktober 2002. Christina hade hört att han bestämt tid att komma till en kund. Han var tidigt uppe, hon var trött, hade nog jobbat kväll. Gunnar väckte henne och talade om att han älskade henne.

Christina somnade om och vaknade av att telefonen ringde, ihärdigt. Till slut masade hon sig upp och Gunnars chef berättade att sambon var borta. Hon stannar upp i berättelsen, tystnar, ögonen blir blanka. Hon har förträngt en hel del, märker hon, suddat bort.

– Jag sa att jag ville se honom, när de hittade honom, men det fick jag inte, inte på en gång. Den första natten sov jag hemma hos svärmor.

Gunnar hade gett sig ut i en båt, hällt bensin över sig och tuttat på. Men han stod inte ut, kastade sig i vattnet och drunknade.

Självmordet var en blixt från klar himmel. Christina har vridit, vänt, sökt men inte hittat någon annan förklaring än att han trodde att han fått cancer. Hans far hade dött av det. Gunnar hade nyligen varit på hälsokoll via jobbet. Christina hittade papperen och kollade med sin vårdkunniga granne. Gunnar var kärnfrisk.

– Det var inbillning. Han var inte deprimerad innan. Lite flamsig, men det var han ibland. Allt skulle hända fort, fort och jag fick säga till honom att lugna ner sig.

Folkskygg

Christina försvann i en bubbla; färger, dofter, konturer nådde henne inte. Rörde henne inte. Hon blev folkskygg, åkte till affären och handlade när det var tomt. Grälade på Gunnar: Varför måste du ta till det mest drastiska på en gång? Det finns faktiskt hjälp!

Efter två veckor började Christina jobba igen, orkade inte med ensamheten, helgerna var öknar av tid. Hon gick till en kurator, men tyckte inte det gav så mycket. De antidepressiva, lyckopillren, fick henne sakta, sakta tillbaka till livet.

– En dag ringde jag till syrran och sa: Bubblan har spruckit.

Känner närvaron i huset

Pratar hon fortfarande med Gunnar? Jo, han finns kvar i huset, i hallen, säger Christina, men han säger inget. Han har tänt och släckt lyset, varnat henne för ett livsfarligt fel i eldstaden, dykt upp som en skugga framme vid tv:n (väninnan såg det också). Till och med stökat hos grannen. En bekant, som sägs ha kontakt med andeväsen, har varit där, men säger att Gunnar gått över till andra sidan och att hon inte kan nå honom.

Själv har Christina bett honom att inte skrämma slag på henne.

Hon har ägnat mycket tid åt att besöka olika platser där hon och Gunnar varit och haft det bra ihop. Hon har nog betat av alla campingplatser och fina stopp.

– De säger att man ska göra så. Första gången man kommer tillbaka är värst sedan lättar det lite.

Christina kanske skulle ha tagit över pappans mack ändå, och drivit den vidare i samma anda, funderar hon vid nästa bloss på yttertrappan. Han dog när hon passerat 20. Alla tyckte det var självklart, men hon kände sig för ung så mamman sålde stationen. Faderns död var lindrigare än Gunnars, sorgen inte så bedövande.

– Han var periodare, alla organ var väl nästan slut i kroppen. Men han var ingen elak människa, aldrig elak. Mamma sa inte så mycket, men jag vart elak på ”han” ibland när han drack.

Stroke och cancerbesked

Men vi går tillbaka till OKQ8-macken, då när det körde ihop sig, för några år sedan. Stationen skulle spara pengar och Christinas tjänst hyvlades ner från heltid till 82 procent. Hur skulle pengarna räcka? Hon var ju ensam … Och så var det allt kvällsjobb. Christina tyckte inte om när sista kollegan gick vid 19.

– Jag blev orolig av att jobba själv, mådde inte bra, tror det var det som utlöste stroken. Jag fick en föraning, när jag var på hemväg från en resa till Prag. Sen smällde det till.

När Christina kom hem från sjukhuset på julafton 2013 låg ett brev och väntade, en kallelse till onkologen, bröstcancerkliniken. Hon hade varit på rutinkontroll och nu ville de ta ett prov. Läkarna fann en knöl hon aldrig själv kunnat känna, långt in under bröstet.

– Efter fjorton dagar opererade de mig. Men de tog inte så mycket, bara en tårtbit. Inget var kvar i lymfan och doktorn sa: Du får ändå gå den långa vägen. Ifall det är någon liten jäkel som smitit in i alla fall.

Christinas korta gråvita lugg lyfter av en vindpust. Han sa faktiskt så, om cancercellerna, nickar hon. Det betydde behandling med cellgifter, följt av strålning i tre veckor. Därpå skrevs Christina ut. Helt friskförklarad. Det var dags och börja jobba igen, men då blev hon förvånad.

– Handläggaren på försäkringskassan ringde upp och sa: Du kan inte bara börja jobba efter allt du råkat ut för. Du får börja arbetsträna, annars går du i väggen direkt.

En timmes jobb om dagen var som fem. Christina kunde inte fatta att hon blev så trött av så lite, men kuratorn lugnade med att hjärnan började jobba så fort hon klev ur sängen. Sånt man inte tänker på när man är frisk.

Hon hade lite svårt att koordinera rörelserna, men det rättade till sig och talet flöt. Det är bara när Christina blir trött eller nervös, som hon börjar stamma, får söka efter ord och ”rappakalja” kommer ur mun.

– Det är hjärntröttheten. Samma symptom som för människor med utmattningsdepression.

35, 36 år på samma mack. Funderar hon aldrig på att byta jobb? Jo, men hon har rest och tiden runnit. Och så engagerade hon sig fackligt, som skyddsombud, gick Transports kurser och träffade folk. Christina fick energi av allt hon lärde sig. Kunde sitt eget kollektivavtal utan och innan. Hade svar när kollegorna frågade: Ska jag ta ledigt eller semester om jag inte vill förlora pengar?

– Det har försvunnit nu, tyvärr. Gunnar tog mitt minne med sig när han gick.

Har du förlåtit honom, försonats med att han lämnade dig?

– Förlåta går aldrig. Han har gjort mig och många andra så illa, sin pojke och jänta, framför allt. Men jag har försonats i tanken. Jag kan inte få tillbaka Gunnar, fast jag egentligen vill. Vi hade det bra ihop.

Bilden av vippedockan dyker upp igen. Christina Persson tycker att hon nockats så många gånger, att hennes tid borde komma nu. I sitt andra liv vill hon köra turistbuss eller lastbil – för att se sig om, få nya vyer, Ögonfröjd, som när hon står på kalfjället, ser milsvida omkring och känner:

Lugn.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

Släng rätt! En stor del av Ulrika Linders jobb går ut på att fiska upp felkastat skräp. Här släpar hon en ryggsäck. Foto: Jan Lindkvist

Jobbet på återvinningen inspirerade till bok

Mötet. När hon måste vada ut i svart guck med en skyffel. Då mår Ulrika Linder ”så jävla gött”. Så skriver hon själv i sin tecknade bok "Återvinningscentralen".

Kristoffer Nilsson

”Nu kan jag det här”

Mötet. Nattens hjälte har lämnat sin sista tidning. Kristoffer Nilsson blir illustratör och tecknare på heltid.

Nermin Pudic

”Jag slutar aldrig tro på människor”

Mötet. Jalla, jalla! Nermin Pudic har styrkan hos den som verkligen tror på det han gör. Och språket för att förklara rättigheter för en bulgarisk lastbilschaufför.

Månadens medlem
Robin Ahlgren älskade att jobba som taxitelefonist. Men helgjobbet tvingade fram ett jobbyte. Foto: John Antonsson

”Nu får jag mer tid med dottern”

Taxi. Robin Ahlgrens krav på att få vara ledig mer än två av fem helger kom inte med i taxitelefonisternas nya löneavtal. Som frånskild pappa var valet enkelt. Han byter jobb. Trots det är han halvnöjd med förhandlingarnas resultat. – Lönerna blev hyfsade, vi får se det som en seger i alla fall.

Engagerade. Nermin Pudic i Transporttältet under ett uppsökeri som taxisektionerna i avdelning 9 Örebro och 6 Värmland hade förra hösten. I år är det fokus på digitalt samarbete – över avdelningsgränserna. Foto: Lilly Hallberg

Avdelningar väver nätverk

Fackligt samarbete. Ordning och reda inom taxi och färdtjänst. Det är målet och namnet för nätverket som knyts runt om i landet. Behoven är stora – och väldigt olika.

Våld på jobbet
Sparkande väktare

”Alla är inte gjorda för det här jobbet”

Bevakning. I maj 2019 griper Boban och hans väktarkollegor en misstänkt snattare. En månad senare dyker en filmsekvens upp. I den ser det ut som att en av väktarna sparkar snattaren, som sitter i handbojor, i huvudet. I januari kommer fallet att prövas i domstol.

Alexander Tilly är psykolog. Han har specialiserat sig på att jobba med utbildningar som rör hot och våld. Bland hans uppdragsgivare finns bland andra bevakningsbranschen och Polisen. Foto: John Antonsson

Vad är det som triggar fram våld?

Konflikthantering. Alexander Tilly är psykolog med bakgrund som ordningsvakt. Han jobbar med att utbilda allt från ordningsvakter till busschaufförer i att hantera situationer med hot och våld. Tilly anser att personal behöver mer träning i att hantera konfliktsituationer.

Hallå där!

Annica Collstam

... ombudsman i Stockholm med ansvar för den krisdrabbade taxibranschen.

Månadens medlem
Lars Karlsson säger att han är en konstnär som kör färdtjänst, inte tvärt om. Helst av allt skulle han ha mycket mera tid för det han brinner för: Att skapa konst och att prata med barn på skolbesök.

Konsten blev hans räddning

Konstnären. Som barn placerades Lars Karlsson på barnhem och i fosterfamilj. Han kallar det att han gick igenom för ­helvetet. Konsten var hans sätt att komma tillbaka.

Arbetsmiljö: Trakasserier
Bea, sextrakasserad kranbilsförare

Fel hudfärg för kranbilsförare?

Åkeri. N-ordet. Blattehora. Apa. Fitta. Tillfrågad om vilka ”tjänster” hon erbjöd. Bespottad och skälld för att vara efterbliven. Kranbilsföraren Bea tvingades stå ut med grova sexuella och rasistiska trakasserier. Hon slog larm till arbetsgivaren. Och fick sluta på jobbet.

Röster från Tjärna Ängar
Viktor Oharanja utanför gallerian Kupolen i Borlänge. Han vill inte träffas i sitt gamla utdelningsdistrikt Tjärna Ängar, och känner sig fortfarande otrygg efter överfallet i området.

Rånade tidningsbudet känner fortfarande rädsla

Brottsoffer. När Viktor Oharanja var ute på sin utdelningsrunda omringades han av ungdomar. Han blev hotad och rånad på sin tidningsbil. Det skapade diskussion om Tjärna Ängar i hela landet.

Röster från Tjärna Ängar
”Vårt uppdrag som fackförbund är att se till att arbetsgivarna säkrar arbetsmiljön för de anställda”, säger ombudsman Kent Christensen och regionala skyddsombudet Joakim Hejenstedt på Transports Dala-avdelning.

”Våra medlemmar ska inte utsättas för risker”

Transport. Knivbråk och stök. Tidningsbudet som omringades och rånades på sin bil blev droppen för Kent Christensen och Joakim Hejenstedt på Transports avdelning 88 i Borlänge. De började kontakta företagen med verksamhet i Tjärna ängar.

Röster från Tjärna Ängar
Kamrater som trivs på Trollskogens förskola. Storasyster Ahlaam och mamma Djir Jamiilo (i bakrunden) är med vid hämtning. Lillebror Ibrahim leker med kompisen Anas. Föräldrarna är mycket nöjda med förskolans verksamhet, men vill att de äldre barnen går i skolan i andra områden.

Granne med Paradiset

Röster. Tjärna Ängar väcker känslor. Bostadsområdet är landets nordligaste på Polisens lista över utsatta områden. Transportarbetaren åkte till Borlänge för att få en bild av verkligheten. Det blev många olika bilder. ”Se det från två håll” uppmanar en trygghetsvärd. Vi gör ett försök.

Röster från Tjärna Ängar
”Bilden av ett område i fritt fall stämmer inte”, säger Borlänges starke man, Jan Bohman (S).

”Tjärna Ängar har blivit ett begrepp”

Politik. Socialdemokraten Jan Bohman är Borlänges starke man. Han är kommunstyrelsens ordförande. Och har själv bott tre år på Tjärna Ängar.