Ordförandeord. Ett samordnat LO vore givetvis det bästa, men… Varför blir det inte alltid så? Det finns givetvis flera orsaker och anledningar.
Jag kan som ordförande för Transport och en av 13 förbundsordföranden i LO-styrelsen bara redogöra för hur jag ser på saken.
För det första är jag mycket tveksam till modellen där en bransch, det vill säga industrin, bestämmer vad som ska gälla för en hel arbetsmarknad.
I dag är det industrin som sätter märket, det vill säga nivån på vilka löneökningar som är normen för övriga på svensk arbetsmarknad, även för dem som inte jobbar i industrin.
Samtidigt vill jag poängtera att jag förstår hur industriförbunden tycker och tänker. Med en gemensam samordning kan förbund som inte är lika starka bli starkare tillsammans. En solidarisk och bra tanke. Problemet är dock att märkessättningen har blivit ett tak för andra branscher. Det som märket säger är oftast det man får och inget mer.
Att sedan en given modell med märkessättning och förhandlingar runt löneutlägget inte passar alla utanför industrin tror jag nog att industriförbunden egentligen förstår. Även om de kanske inte riktigt vill erkänna det alla dagar i veckan.
Vad menar jag då med det om löneutlägget? Det är helt enkelt så att systemen gällande förhandlingarna om löner och löneutlägget är väldigt olika mellan olika avtal och olika förbund. Industrin har ofta dubbla förhandlingsrundor om löneutlägget. Det vill säga först centralt om löneutrymmet och sedan lokalt om själva utlägget, och ofta kryddat med en bonus på de större industriföretagen till de anställda. I praktiken innebär det löneökningar utöver märket för många inom industrin.
Förbund lika oss i Transport har oftast en enda rejäl chans till förhandling om löneökningarna. Detta eftersom vi har satsat på starka tariffer i våra avtal. Därtill saknar vi oftast en egentlig löneglidning då marginalerna oftast är betydligt sämre för våra arbetsgivare än för arbetsgivare i industrisektorn.
Märkessättningen är bättre för vissa och sämre för andra. Hade märket tydligt varit ett golv och inte ett tak hade det varit bättre för alla. Kanske behöver framtiden flera märken, ett för industrin med deras förutsättningar och ett annat för de förbund som inte är en del av industrin. Men vad vet jag?
En sak vet jag dock med säkerhet – och det är att jag som Transportordförande alltid ser till vårt förbunds medlemmar och vårt bästa. Allt annat är för mig sekundärt.
