Krönika. I skuggan av hamnkonflikten har förbundet för första gången på många år tecknat avtal inom flygområdet utan att behöva varsla och tillgripa konflikt.
Dessutom, vilket är långt ifrån vanligt har förbundet skapat ett nytt kollektivavtal, denna gången för flygplansmekanikerna. Ett stort tack till alla de som på ett eller annat sätt bidragit till denna framgång.
Nu har vi endast Tidningsdistributörsavtalet kvar innan årsskiftet. Men redan innan dess börjar arbetet med många av våra andra avtal.
I sedvanlig ordning kommer vi att genomföra en konferens tillsammans med arbetsgivarna inom Transportavtalets område. Förberedelsearbetet inför de andra avtalsförhandlingarna kommer också de att påbörjas under årets sista månader.
Jag är säker på att vi trots den höga arbetsbelastningen kommer att klara av alla de utmaningar som står framför oss. Det viktigaste är nu att alla drar åt samma håll och att vi har förmågan att koppla ihop förbundets olika arbetsområden med varandra.
Att hålla ihop och stå enade i både med och motgång är kittet som håller ihop förbundet. Ett välorganiserat förbund med många medlemmar som förstår den inre dynamik som finns gör ett fackförbund som Transport oövervinnligt. Den nyss avslutade hamnkonflikten är beviset för detta.
Förvisso finns det två fackliga organisationer som verkar i hamnarna. Det är vi och Svenska Hamnarbetarförbundet. Det finns historiska och organisatoriska orsaker till detta och jag tänker inte utveckla mina tankar kring det i denna krönika. I stället kan jag konstatera att våra två organisationer organiserar så gott som 100 procent av hamnarbetarkåren i Sverige.
Det ger oss styrka och självförtroende. Det ger oss den kraft som är absolut nödvändig om vi vill vrida makten ur händerna på arbetsgivarna.
Förhandlingarna om ett nytt hamn- och stuveriavtal presenterade arbetsgivarna långtgående krav på förändringar i arbetsorganisationen och i dess förlängning olika typer av ersättningar för utfört arbete.
Det var en krigsförklaring mot hamnarbetarna. Det visar också på en arrogant hållning från arbetsgivarnas sida. De trodde att makten över arbetstidens förläggning kunde köpas för pengar. Förvisso är historien full av fackliga förhandlare som inte haft tillräckligt med is i magen och man har lämnat ifrån sig makten till arbetsgivarna för någon spottstyver. Detta har fått långtgående konsekvenser, kanske inte dagen efter avtalen skrevs på, men på lite sikt har det definitivt förändrat maktbalansen på arbetsmarknaden. Sveriges hamnarbetare visade även denna gång, klart och tydligt, att arbetsgivarna göre sig icke besvär i denna typ av frågor.
Det gamla ordspråket ”enade vi stå – söndrade vi falla” äger fortfarande giltighet. Därför är arbetet med att organisera och värva fler medlemmar det viktigaste och mest prioriterade. Vi ska lära av hamnarbetarnas kraft och beslutsamhet och vi ska visa på deras framgångar för medlemmarna inom våra andra avtalsområden.
Vi ska tala om för dem att med hög organisationsgrad och med många medlemmar blir vi oövervinnerliga. Samtidigt ska vi visa på att Transport är en ansvarstagande organisation, men märk väl: vi räds inte striden om den påtvingas oss, det är inte vi som väljer.
