I början fick Erika mycket gliringar från äldre män
Mötet. Erika Trell har jobbat inom transportbranschen sedan 1987. Sedan dess har mycket förändrats, men Erikas passion för chaufförsyrket är fortfarande kvar.
En blå Volvo FM 11 med guldiga detaljer glittrar i vintersolen. En vit tiger och en snöleopard pryder sidorna av hytten. Fram på fordonet står det Mer vild än tam! Det är svårt att missa när Erika Trell kommer körande i den motivlackerade bil som har varit hennes signum de senaste decennierna. Erika Trell är något av en veteran i transportbranschen. Sedan 1987 har hon kört lastbil.
– Jag älskar att köra och jag älskar lastbilar, så det här är ett perfekt yrke för mig, säger hon på sin klingande skånska.
Hemma på gården
Vi träffas hemma hos Erika på hennes gård strax utanför Västra Ingelstad i Vellinge. Temperaturen ute visar på fyra minusgrader och på vetefälten utanför har precis den första snön fallit.
Hennes två chihuahuor Balthazar och Junior springer omkring och leker medan Erika stolt visar upp sina fordon i garaget. Två motorcyklar och en marinblå Porsche GT3. Den sistnämnda en dröm som hon nyligen har förverkligat.
– När jag sålde mitt hus köpte jag en Porsche. Jag tänkte, fan, varför ska jag vänta med att spendera de pengarna tills jag har gått i pension?
Erika berättar att ett av hennes största intressen på fritiden är att köra bil och motorcykel på bana. Hon och partnern Anders åker till exempel regelbundet ner till Tyskland och den omtalade banan Nürburgring för att köra.
Började med buss
Kärleken till bilar och fordon kom tidigt. Som barn älskade Erika att följa med i sin pappas lastbil. Hennes egen yrkesbana som chaufför startade med att hon körde buss, men i bakhuvudet fanns ständigt en dröm närvarande, om att köra lastbil. En dröm som blev verklighet ungefär samtidigt som hon blev förälder.
– När jag hade tre dagar kvar på min mammaledighet ringde Arbetsförmedlingen mig och sa att de hade en tjänst ledig, säger hon.
Erika arbetade först för en annan enbilsåkare och blev sedan anställd hos en större speditionsfirma. Senare blev hon sin egen, och det tack vare sin blåa, motivlackerade bil.
Firman Erika jobbade för hade som policy att bilarna skulle vara rena, fina och som nya. När det var dags för henne att köpa en ny bil hade hon som villkor att hon skulle ha sitt eget namn och motiv på den. Det fick hon okej på. Men när firman sedan fick syn på tigrarna lät det annorlunda. Hon fick sparken, och fick stå där själv med avbetalningar på miljonen.
– Då tog jag kunderna med mig och gick, vilket företaget kanske ångrar i dag, säger Erika.
Gillar det sociala
Sedan dess har Erika drivit ett eget åkeri. I början var det tufft, och hon fick sätta sig och ringa runt för att skaffa fler kunder. Men som Erika själv uttrycker det – ”stark kvinna reder sig själv”. Och efter den tunga starten har företaget rullat på bra.
I dag kör hon distribution och pallgods, bland annat socker till en godisfabrik, samt elektronik med fokus på elcentraler, ställverk och material. Erikas arbetsområde sträcker sig från Skåne och Danmark till hela Sverige. Flera av hennes kunder har hon haft länge.
– Vissa har jag haft i över 30 år, vissa har jag haft i 24 år. Vissa av dem umgås jag med privat, en av mina kunder ska komma hem till mig på besök nu snart. En annan brukar jag köra motorcykel på bana med på fritiden. Det blir väldigt familjärt eftersom jag är egen. Jag kan allt om deras liv och de vet allt om mitt liv, säger hon.
När jag träffar Erika har hon en ledig dag, men under dagen trillar det ständigt in samtal från kunder. I takt med att åren gått har hon byggt upp sin jobbvardag exakt så som hon vill ha den. Hon kan ta de jobb hon vill ha och hon tycker om att hjälpa folk.
– Är det akuta grejer som kunderna behöver hjälp med så släpper jag allt och hjälper till så gott jag kan, säger hon.
Stött på många fördomar
Efter snart 40 år i branschen har Erika sett en förändring i hur den ser på kvinnor. Trots att yrkeschaufför länge har varit ett mansdominerat yrke, är branschen just nu i förändring. År 2017 var 6 procent av alla yrkeschaufförer i Sverige kvinnor, men redan 2018 var motsvarande siffra 8 procent. År 2024 var hela 18 procent av de lastbilschaufförer som nyanställdes kvinnor.
När hon själv började köra lastbil var det inte lika vanligt att se kvinnor bakom ratten. Som kvinna i en mansdominerad bransch har hon stött på många motgångar genom åren. Erika berättar om ett hårt klimat och att hon fick kämpa sig fram med vassa armbågar. En firma hon arbetade för sade till exempel nej när hon ville skaffa en större bil.
– I början var det mycket gliringar från äldre män. Där skulle det inte komma några tjejer och tro att de skulle köra stora bilar. Jag fick gå till ett annat företag. Tyvärr är det fortfarande så ibland, även om det har blivit mycket bättre, berättar hon.
En annan gång blev hon nekad jobb av företag som sedan ångrade sig i efterhand och kontaktade henne igen.
– Då tackade jag nej. Men jag hade bevisat att tjejer också kan!
I dag säger hon att hon har mer skinn på näsan och känner att hon genom sitt yrkesval har bekräftat att tjejer kan de med. En av de större trenderna inom chaufförsyrket är att allt fler tjejer har börjat söka sig till området. I år ökade antalet kvinnliga sökande till transportprogrammet rejält. Andelen kvinnliga elever har nu landat på 34 procent.
En väldigt bra utveckling tycker Erika, som gärna delar med sig av sina erfarenheter och kunskaper till andra kvinnor. När skolorna ringer och frågar om praktikplatser vill Erika bara ha tjejer i sin hytt.
– Det är för att jag vill att de ska bli lite som jag, lite tuffa. Alla mobiltelefoner är strängt förbjudna i min bil. Jag vill att vi ska sitta och prata och att de ska ställa frågor så att de lär sig så mycket som möjligt, annars är det ingen mening att ha en praktikplats, säger Erika.
Fick ta med dottern i bilen
Erika berättar att hon också alltid har kunnat kombinera familjelivet med sitt yrke. Själv har hon en dotter som i princip är uppväxt i lastbilen.
– När mitt barn var ett år så fick jag ingen dagisplats utan hon fick åka med i bilen. Till slut blev det nästan ett helt år i lastbilen. Det var bara att ta med blöjor och göra transporterna ändå, säger hon.
Numera har hon tre barnbarn, som även de är lika förtjusta i att åka med i lastbilen.
– Den minsta var bara ett par månader när hon började åka med, den mellersta var i tvåårsåldern. De har varit med mycket och tycker att det är jätteroligt, säger hon.
Två andra passagerare som gärna hänger på är hennes hundar, som är hennes ständiga följeslagare.
– Jag får motion på rasten, det är perfekt.
Plockade upp liftare
Den sociala biten är också en stor anledning till att hon blivit kvar i yrket så länge. Att sitta och köra i åtta timmar utan att träffa någon är inte hennes melodi, utan hon vill träffa många människor varje dag.
– Jag gillar ju människor och jag gillar att ge service. När jag åker upp till Stockholm på jobb gillar jag till exempel att passa på att hälsa på människor på vägen dit, säger hon.
Ett av hennes starkaste minnen genom åren är alla intressanta möten. På 1990-talet plockade hon ofta upp liftare och vissa har hon kontakt med än i dag.
– Jag tyckte att det var väldigt roligt. Man mötte de här människorna som berättade om sina liv, och jag berättade om mitt. Det var väldigt roliga upplevelser och vissa fick man verkligen ett nära band med, berättar hon.
Erika berättar om möten som hon minns särskilt väl. En fransman från Toulouse som hon både körde till resmålet, Göteborg, och sedan tillbaka hem med ett stopp hemma hos henne för att sova. En annan gång plockade hon upp en cyklist som hade cyklat ända från Hannover, och fixade sovplats även till honom.
Ett annat minnesvärt ögonblick var när hon och 1 000 andra bilar fastnade i flera dygn i snökaoset på E22:an mellan Hörby och Kristianstad i fjol.
– Jag hade min man och hund med mig i bilen och vi skulle åka till Karlskrona. Det slutade med att vi satt helt fast i över ett dygn. Vi träffade en tysk familj i snökaoset som sa att de hade åkt till Sverige för att de ville uppleva den svenska vintern. Vi skrattade allihopa åt det och sa att det fick de ju verkligen göra, säger hon.
Vill jobba när hon är 75
En sak är säker – vi kommer definitivt fortsätta att se Erika på vägarna i sin blåa, motivlackerade bil ett bra tag till.
– Nu säger jag precis det som alla politiker vill höra, men jag vill jobba tills jag är 75 år. Så länge jag orkar ta mig upp till bilen så kommer jag att fortsätta köra, säger hon med ett skratt.
