Ledare. På senare tid har hyllningskören över den svenska modellen och kollektivavtalen nått stormstyrka. Det finns snart ingen tongivande debattör, ledarskribent eller företrädare för näringslivet, facket eller rikspolitiken som inte uttalat sitt stöd för tanken att det är arbetsmarknadens parter som själva ska göra upp om spelreglerna på arbetsmarknaden.
Ropen har skallat mot såväl försåtliga lagstiftningsattacker på las som EU:s förslag om minimilöner. Från arbetsgivarlägret betonas gång på gång att närmare nio av tio svenska löntagare minsann omfattas av kollektivavtal.
Hallelujah.
Är det bara jag som får en konstig smak i munnen?
I decennier har näringslivet och högerfalangen ägnat sig åt krypskytte mot de kollektivavtal man säger sig värna. Är det någon som minns salladsbaren i Göteborg? Hur många företrädare för Svenskt Näringsliv och de borgerliga partierna slöt upp och sa att självklart har Hotell- och restaurangfacket rätt att pressa fram ett avtal för de anställda?
Det är ju annars precis det den svenska modellen bygger på. Inte lagstiftade minimilöner, utan att alla företag tecknar avtal, så att det inte uppstår osund konkurrens mellan bolag som får helt olika lönekostnader.
Hur var det med Laval-historien i Vaxholm? Skolbygget där Byggnads genom blockad försökte förmå ett lettiskt byggföretag att teckna avtal. Där kröp det fram att Svenskt Näringsliv stöttade Laval ekonomiskt i den juridiska processen.
Varför backar Transports motpart, Biltrafikens Arbetsgivareförbund, gång på gång upp åkerier som vägrar plocka fram lönehandlingarna, när facket vill granska lönenivåerna? Trots att parterna enats om att just den kontrollmöjligheten ska finnas i avtalet …
Hur många år sedan är det en ledande moderatpolitiker uttalade att: ”Land ska byggas med lag, inte kollektivavtal!”
Kan det vara så att borgerligheten och Svenskt Näringsliv gillar kollektivavtalsmodellen bara när facket är kraftigt försvagat? De senaste 13–14 åren har framför allt LO-förbunden förlorat många medlemmar. Det handlar om ett tapp på 15–20 procent.
Ett svagare fack och inskränkningar i möjligheten att vidta stridsåtgärder har lett till att allt färre fackförbund tillgriper blockad för att få fram kollektivavtal hos arbetsgivare som trilskas.
Det är, gissar jag, flera LO-fack som drar sig för att gå ut i konflikt i den kommande avtalsrörelsen. För att man inte har tillräcklig styrka. Självklart påverkar det avtalens innehåll.
Det är säkert korrekt att närmare nio av tio löntagare på arbetsmarknaden har kollektivavtal. Men så ser det definitivt inte ut i Transport och andra fackförbund med många små arbetsgivare. Ska kollektivavtalsmodellen överleva här behövs mer än hyllningskörer.
