Högsta vinsten: en sängplats
De söker arbete i Sverige och har laglig rätt att vistas här, men omfattas inte av det sociala skyddsnätet. När vinternatten kommer hoppas de på tur i lotteriet, där vinsten är en sängplats på Sveriges enda officiella härbärge för EU-migranter.
Det är slutet av mars men en envis vinterkyla biter sig fast i Stockholm, smyger sig in under tjocka vinterjackor och plågar svårt dem som gjort misstaget att resa norrut i alltför tunna skor. Många av männen som samlats utanför en källardörr i Hjorthagen är talföra – om än på knagglig engelska – men ingen vill uppge sitt fullständiga namn eller vara med på bild. Hafid från Marocko försöker förklara hur de känner:
– Vår situation är mycket svår för tillfället. När min situation förbättras kan jag visa mitt ansikte för vem som helst – men inte som jag lever nu, säger han.
Frågan är när situationen ska förbättras. Algeriern Youcef, som förlorat sitt väktarjobb i Frankrike, kom till Sverige för två månader sedan – men hittills har han bara jobbat en enda dag, med att montera cyklar i en sportaffär.
– Folk är vänliga här. Men jag trodde det skulle vara lättare att hitta arbete, kommenterar han.
Kwabna från Ghana har haft bättre tur. Han har bara varit här en vecka, men redan fått arbete som reklamutdelare tre dagar i veckan.
– Jag jobbade första dagen i går, men sedan vann jag inte på lotteriet. Så jag satt på McDonald’s tills de stängde klockan tre, och sedan gick jag bara omkring tills det var dags att börja dela ut reklam igen vid åtta på morgonen. Så det blev ingen sömn på hela dagen heller, säger han.
Kwabna försöker skratta åt det:
– Jag hoppas verkligen att jag vinner i kväll!
Högsta vinsten här hos Projekt Vinternatt, som härbärget heter, är en sängplats i fem nätter, inklusive soppa och smörgås till kvällsmat. Härbärget har 44 sängar, som måste lottas ut eftersom de sökande alltid är fler än platserna.
De som hoppas på turen, här i ett industriområde i Hjorthagen, kallas EU-migranter. Det betyder att de kommit hit från andra EU-länder där de har antingen medborgarskap eller permanent uppehållstillstånd. Därmed får de fullt lagligt leva och arbeta här, men de omfattas inte av Stockholms så kallade Tak-över-huvudet-garanti eller av de allmänna socialförsäkringssystemen.
Och det var för dem Projekt Vinternatt öppnade i höstas. Bakom initiativet står Stadsmissionen, Frälsningsarmén och Stockholms Stad.
Stämningen är god bland männen, som pratar, skämtar och trampar runt i snön för att hålla igång blodcirkulationen i fötterna. Men varje gång ståldörren in till värmen öppnas, tvärtystnar samtalen och allas blickar riktas mot den kvinnliga volontären som står i ljuset från dörröppningen. Var och en hoppas få höra sitt eget namn, när hon ropar ut de senaste vinnarna i lottdragningen.
– Nicolai… Mohammed… and Kwabna, ropar hon, och de tursamma tre skyndar in i värmen, klappade i ryggen av sina kompisar.
Dörren slår igen och männen utanför fortsätter trampa runt i köld och väntan. Nu finns det 14 sängplatser kvar – var viss om att alla håller räkningen! – och nästan 20 personer i klungan utanför.
För dem som inte vinner en sängplats, blir det att återvända till tunnelbanan och följa ett väl inrutat schema. På T-Centralen kan man vila och hålla värmen tills nattstädarna börjar arbeta vid ettiden. Då måste man lämna Centralen och nästa tillflyktsort blir McDonald’s på Vasagatan.
Där kan man sitta vid ett bord tills restaurangen stänger, klockan tre på vardagsnätterna.
– Det är svårare att vila på McDonald’s. Där blir man utslängd när personalen märker att man sitter och nickar till. Men väktarna i tunnelbanan bara väcker dig och säger åt dig att kliva upp och gå omkring lite, så du piggnar till. Man behöver inte gå ut förrän de stänger för natten, förklarar Hafid.
När McDonald’s stänger är det bara en kvart tills Cityterminalen öppnar. Där kan man vila en stund till på en bänk innan ”en ny dag börjar”, som Hafid säger. En ny dag efter väldigt lite sömn.
– Att sova har en annan betydelse i vår situation. Man lär sig att sova i många små portioner, närhelst man kommer åt att sitta ner en stund. I tunnelbanan, på hamburgerrestaurangen, på biblioteket, på busstationen.
Just nu håller Socialstyrelsen på att kartlägga hur många hemlösa EU-migranter som lever i Sverige. Ännu finns inga säkra siffror.
– Här i Stockholm är de uppskattningsvis ett par hundra personer. Men hur många av dem som är akut hemlösa finns det ingen som vet, säger härbärgets föreståndare Helena Wihlborg, från Stockholms Stadsmission.
Nästan alla som kommer till Projekt Vinternatt är män, från 20-årsåldern och uppåt. Medelåldern ligger runt 35. Vissa av dem, exempelvis de rumänska romerna, hörde till de mest utsatta även i sina hemländer.
– Men många har haft arbete och ordnade förhållanden, men förlorat jobbet på grund av den ekonomiska nedgången. Vi får in alltifrån hantverkare till akademiker, och många är väldigt ambitiösa – sitter här och pluggar svenska på kvällarna, berättar Helena Wihlborg.
I Sverige jobbar de ofta i bygg- och rivbranschen, med att dela ut reklam eller med att skotta snö på vintern.
– Då är det svartjobb det handlar om, där de är otroligt utsatta. De har ingenting att sätta emot om någon vill utnyttja dem. Jag har träffat flera som blivit totalt lurade – jobbat en månad och sedan inte fått några pengar, helt enkelt.
De som inte hittar arbete tigger, spelar musik i tunnelbanan eller pantar burkar.
– Trots att de har en så svår situation, så är det bra stämning här. De sitter alla i samma båt, det finns en stark gemenskap mellan dem. Men det finns naturligtvis stunder av uppgivenhet, av längtan och oro för familjen därhemma.
Den sista april stänger härbärget, och ännu finns inget besked om Stockholms stad ska skjuta till pengar för att hålla öppet nästa vinter.
– Men det hoppas jag absolut. Vi har fri rörlighet i EU, och då kommer det alltid att finnas människor som rör sig mellan länderna och blir utsatta på olika vis. Projekt som det här behövs för att lindra nöd, så enkelt är det, säger Helena Wihlborg.
Utanför porten justerar Serigne sin tjocka mössa och ruskar på sig mot kölden. Han kommer från Senegal och bodde senast i Italien, där han körde timmerbil.
– Men det är svårt i Italien nu, jag förlorade jobbet. Nu har jag varit i Sverige i fyra månader, och det är svårt här också. Men när jag lärt mig bättre svenska tror jag det lättar, säger Serigne.
Just nu delar han ut reklam på lördagarna, och ägnar veckans övriga sex dagar åt att söka heltidsanställning.
– Mitt yrke är ju att köra lastbil, men nu tar jag det jobb jag kan få. Jag är inte i en situation där jag kan tänka på vad jag helst vill jobba med. Men det svåraste är inte att hitta jobb, utan det är bristen på sovplats – om du inte kan sova, kan du heller inte arbeta.
Det som Serigne tycker är allra tyngst, är dock varken arbetslösheten eller hemlösheten. Det är längtan efter den treårige sonen därhemma.
– Jag ringer hem varje dag, när jag kan. Men han är bara en liten pojke och förstår inte varför pappa måste vara borta.
Simon från Rumänien vill inte berätta mer om sig själv än att han var svetsare i Spanien, men förlorade jobbet på grund av den ekonomiska krisen i Sydeuropa. Ändå är han glatt överraskad över att bli tillfrågad om en intervju:
– Jag levde som hemlös i Schweiz i tre år, och där såg jag aldrig en journalist intressera sig för oss. Men handen på hjärtat – tror du verkligen att Transportarbetarens läsare bryr sig om vår situation? Har de inte nog med sitt eget?
