Facket släppte gasen i lönekampen

Han är arkitekten bakom Kommunals individuella löner. Han har kallats Transports fiende nummer ett och beskyllts för att vara statlig lönepolis. – Lönepolis, nä. Men jag är Sveriges snabbaste medlare, det lovar jag dig! Det säger Jan Sjölin som anser att försöket med personliga löner blev ett misslyckande. Kommunalarna fick inte bättre betalt.

Jan Sjölin rullar ut Ducatin på gårdsplanen. Han ler med hela ansiktet när de 160 hästkrafterna mullrar i gång. Ljudet går inte att beskriva. Inte vibrationerna i bröstkorgen heller när han vrider på gashandtaget.

– Är den inte fantastisk!? Jag har kört hoj sedan jag var ung. I går skulle jag ha fixat hemma på gården, men det var så fint väder att jag körde en sväng i stället.

I 27 år jobbade den forne brandmannen Jan Sjölin i Kommunal, först som ombudsman, sedan som avtalssekreterare i förbundsledningen. 1997 var han inbjuden som gäst till Transports kongress och presenterades som transportarnas fiende nummer ett.

– Bakgrunden var dragkampen om bussförarna, som Kommunal vann. Fast jag fick ändå applåder av ombuden, säger han med ett garv.

Jan Sjölin är egentligen pensionär sen mer än tio år, men anlitas flitigt som utredare och statlig medlare i arbetsmarknadskonflikter.

Fast jag har främst sökt upp honom för att snacka om löner. Bakgrunden är hans roll i fackföreningsrörelsens radikala kursomläggning för omkring 20 år sedan. Förbund efter förbund gick då över till individuella löner. Kommunal var ett av dem.

I stället för att ge alla anställda lika stor del av kakan enades fack och arbetsgivare om system där framförhandlade lönehöjningar skulle fördelas olika, beroende på arbetsprestation.

Transport är i princip det enda förbund som hållit fast i de gamla så kallade tarifflönerna. Något som ogillas av arbetsgivarna. Bör Transport ge upp motståndet?

– Nej, det tycker jag inte, replikerar Jan Sjölin.

Samtidigt tycker han att det är viktigt att sätta in Kommunals vägval i ett sammanhang. Många av de offentliganställda, en stor majoritet kvinnor, hade låga löner.

– År efter år fajtades vi för att förbättra medlemmarnas löneläge. Men vi åstadkom ingenting. Vi höll jämna steg med andra grupper på arbetsmarknaden, men lyckades aldrig minska klyftan.

– Förbundet ville pröva något nytt. Vi ville ge våra medlemmar möjlighet att utveckla jobben. Få mer att säga till om. Det gick inte om alla skulle ha exakt samma lön. Individuella löner låg nära till hands. Är man med och utvecklar sitt jobb, ska man ha del av produktivitetsökningen.

Jan Sjölin sticker inte under stol med att det fanns ett stort motstånd mot omläggningen.

– Det var ett jävla liv. Många såg individuell lönesättning som förräderi. Men vi omgärdade det med ett strikt regelverk där facket skulle ha stort inflytande. Kom parterna inte överens på arbetsplatsen skulle arbetsgivaren förhandla med facket, inte med individen.

I dag, 20 år senare, har Sjölin modifierat sin uppfattning:

– Jag är mycket mer skeptisk mot individuella löner nu. För att det ska fungera måste arbetsgivarna på andra sidan bordet verkligen se de anställda. På den punkten är jag besviken. I många kommuner sker lönesättningen slentrianmässigt.

– Min slutsats är att i stora breda kollektiv, med personal som har likartade arbetsuppgifter, där kan man inte säga att individuella löner fungerar. När vi gjorde enkäter i Kommunal fick själva grundidén starkt stöd. Man vill belöna bra arbetsprestationer. Men i praktiken fungerar det ju inte, påpekade folk.

Under åren i Kommunal var Jan Sjölin själv med och satte personliga löner på förbundets ombudsmän. Precis som för de vanliga medlemmarna fick några mer, andra mindre.

En central fråga blir då: Hur påverkas och agerar de personer som missgynnats vid lönesättningen? I arbetsgivarnas tankevärld ska de lyfta sig i kragen och ta nya tag. Fungerade det så bland Kommunals egna ombudsmän?

Jan Sjölin tänker ett par sekunder. Säger:

– Nej, något sådant exempel såg jag inte. Mindre bra arbetsprestationer bottnar ofta i personliga problem. Löneskillnader i sig är inte produktivt. Risken är stor att de som fått mindre tappar ännu mer energi.

Bland Transports fackligt aktiva har personligt satta löner diskuterats en hel del under årens lopp, trots att nästan inga medlemmar har dem.

En fråga som ofta kommit upp handlar om hur kollektivavtalens minimilöner påverkas. Låt säga att ett fackförbund har chaufförer som får 24 000 i ingångslön. Facket går sedan ut i en avtalsrörelse och förhandlar fram 700 kronor mer i lön.

Om alla får den summan så kan den nya lönen, 24 700 kronor, skrivas in i kollektivavtalet. Det blir den nya minimilönen. Men om det inte finns någon så kallad individgaranti går arbetsgivarna givetvis inte med på att skriva in någon ökning alls i lönetabellen. Det vore ju samma sak som att lova alla en viss summa.

Individuella löner gör att lägstalönerna på sikt fryser fast på låga nivåer, hävdar Transport. Hur såg Kommunal på den konsekvensen?

– Jag håller med, vi släppte lägstalönerna. Så var det. På den tiden hade vi ytterst få kommunalare, kanske 100–150 personer, som jobbade på lägstalönen. I vår föreställningsvärld var det ingen som skulle hamna där, annat än en kort period möjligtvis. Sedan skulle man upp.

– I dag jobbar långt fler på minimilön. Vi var några i förbundet som trodde att det nya systemet skulle leda till en press uppåt på lönerna. Det blev tvärtom. Det blev inte bra. I några förbund fungerar individuell lönesättning, men inte i andra.

Bör LO-förbunden tänka om? Satsa på de gamla tarifflönerna igen?

– Nej, det är knappast görligt. Det finns ingen väg tillbaka. Motståndet från arbetsgivarsidan är monumentalt, trots att personliga löner inte leder till några produktivitetsökningar på arbetsplatser med breda kollektiv.

– Högre upp i hierarkierna kan det fungera. Och en del av lösningen blir ett hemlighetsmakeri. De anställda berättar inte vad de tjänar för varandra.

Det drar ihop sig till en ny stor avtalsrörelse på den svenska arbetsmarknaden och det är inte osannolikt att det statliga medlingsinstitutet ännu en gång kallar in Jan Sjölin som medlare när parterna kört fast.

I oktober blev det stora rubriker när LO-förbunden för första gången på många år inte lyckats enas om gemensamma krav i en samordning. Kan en gammal avtalssekreterare låta bli att ha synpunkter på det?

– Jag är bekymrad. Tidigare har det funnits hot mot samordningen från enskilda förbund som Transport. Nu är det värre, alla ska köra sina egna race. Risken finns att det här blir första steget in på en ny väg. Eller rättare sagt en gammal väg som ledde käpprätt åt helvete.

– Förr var det inget förbund som ville gå först i avtalsrörelsen. Och när någon stackare till slut tecknat en uppgörelse skulle alla andra överträffa den. Det är synd att vissa fack inte insett fördelarna med industrinormen. Som det varit nu har alla förbund, även de svagare, fått samma utfall som industriarbetarna. Så fungerade det inte tidigare.

En lågt hängande höstsol lyser in genom Jan Sjölins köksfönster. Han tar på sig tofflorna och vi går ner för att titta i garaget. Där står hans klenoder på rad. Bland dem en amerikansk Harley-Davidson polismotorcykel helt i originalutförande.

– Den är värdelös på motorvägen. Alldeles för långsam! Men på småvägarna är den överraskande kul.

Säger Sveriges snabbaste statliga medlare.