Krönika

Ett andetag

Davids krönika. Den här krönikan ska inte handla om coronan, covid-19. Den ska inte handla om att regering och riksdag inte tillsett att regionerna hållit beredskapslager. Inte heller om att samtliga myndigheter: Folkhälsomyndigheten, MSB, Socialstyrelsen, regionerna, kommunerna, riksdag och regering, inte en enda av alla instanserna har lyft ett finger för att i förväg skydda sin befolkning mot pandemier.

Jag ska heller inte i denna krönika försöka bena ut vad de hållit på med i stället medan de an­svariga fått sina, säkert ganska väl tilltagna, löner och fallskärmar. Allt detta lämnar vi bakom oss och de gamla och en del unga som avlidit på grund av vanstyret kommer ju inte tillbaka.

Nej det handlar om nu, för trots nedstängningen så är det ändå mycket som fungerar. Mat finns i överflöd. Tusentals artiklar med alltifrån indisk saffran till svensk mjölig potatis finns i butikerna.

Sophämtningen fungerar, sjukvården gör det mot alla odds. vägunderhåll, fastighetsservice, allmänna kommunikationer med bussar och tåg och godstransporter. Allt detta finns och fungerar och det har en sak gemensamt.

Mitt i det coronasmittade samhället där folk förskräckt smyger efter husväggarna går de varje dag till sina jobb: arbetarna.

Men hallå! Stopp där, arbetare finns ju inte! Har vi fått lära. Vi är ju en utdöende art i det nya tjänstesamhället. Vi är till och med så oviktiga att vi får 40 procent lägre lön i genomsnitt än tjänstemännen.

Men nu är det ändå såhär att de flesta andra yrken verkar mer eller mindre överflödiga, åtminstone i ett kortare perspektiv. Arbetarna gör sitt och samhället fungerar. Egentligen borde alla kunna luta sig tillbaka och så småningom dela på arbetarnas arbeten.

Det behövs inte mer än såhär. Allt det andra; Thailandsresorna, den nya halvmiljonsuven, det nya köket för lika mycket, trean på Södermalm för åtta miljoner, all denna konsumtion är kanske ändå inte livets mål.

Och se nu, luften är klar, det är tyst och lugnt när flyget är borta och biltrafiken minskat med 40 procent. Förmodligen räddas fler av de 8 000 som dör av luftföroreningar varje år i Sverige än vad som dör i coronan.

Många blir arbetslösa – ja. Men på något sätt klarade vi att försörja 160 000 flyktingar 2015 så massarbetslösheten borde gå att klara med en vettig fördelning.

Jag har läst att tecknet för ”kris” i kinesiskan, av alla språk, är detsamma som tecknet för ”möjlighet!” Det kan ligga något i det.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Fredrik oskarsson:
    1 maj, 2020

    Härlig text att läsa👍🏻
    Utan våra underbetalda sköterskor , Chafförer mm så skulle vi helt enkelt försvinna !
    Får nu verkligen se om de underbetalda hjältarna får någon lönehöjning ? Eller en semester värdig namnet!

  2. Robert:
    1 maj, 2020

    Bra sagt. Om vårt mentalitet som arbetare inte förändras, kommer vi att klara den här. Frågan är om våra ledare tar sitt ansvar hela vägen.

Lästips:

Utställning värd en omväg

Arbetare. ”När arbetsdagen är över känner jag mig stolt och trött. När jag vet att jag har orkat göra det jag ska, för det är en bedrift. Sex timmars arbetsdag vore kanon för oss som arbetar på lager.” Kofi Gyan i Kungälv är en av de 33 arbetare som porträtteras på utställningen "Vi som arbetar med våra kroppar".

Niklas Knight, vd Best Transport

”Det måste gå att kombinera lönsamhet och schysta villkor”

Debatt. Marknaden för bud och hemleveranser har vuxit explosionsartat de senaste åren. Dels tack vare digitaliseringen men den har också accelererat kraftigt på grund av coronapandemin.

David Ericsson. Foto: Jan Lindkvist

Älskade jävla väg

Davids krönika. Det började med Bob Dylan. Hans nasalt gnälliga sång lockade mig ändå som tonåring till att längta ut på vägarna. Inte minst för alla hans besjungna erövringar. Som i ”Girl from the north country”.

Det måste gå att kombinera lönsamhet och schysta villkor

Debatt. Marknaden för bud och hemleveranser har vuxit explosionsartat de senaste åren. Dels tack vare digitaliseringen men den har också accelererat kraftigt på grund av coronapandemin.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson. Foto: Jan Lindkvist

Älskade jävla väg

På väg. Det började med Bob Dylan. Hans nasalt gnälliga sång lockade mig ändå som tonåring till att längta ut på vägarna. Inte minst för alla hans besjungna erövringar. Som i ”Girl from the north country”.

Att bygga ett hus tillsammans

Hattstugan. Vad gör man då den vuxna dottern är ledsen, har problem med en tidigare relation, är sliten efter flera års nattjobb som barnmorska och av att vara ensamstående med ett barn? Och hon har en enda stor önskan: att bygga ett eget hus? Jo vi bygger förstås ett!

Diktaturen som alla älskar?

Politik. Vid mina ändlösa körningar upp och ner genom landet noterade jag att det var ovanligt många ekipage med sjöcontainers på vägarna strax efter påsk. Helsingborgs godsbangård var också full av containertåg.

Vi är bra på att lyssna!

Ledare. Hej kamrater och läsare! Här skriver jag nu för första gången, som ny tillförordnad chefredaktör för tidningen.

Vad är en röst på S värd i nästa val?

Ordförandeord. Vart är Socialdemokraterna på väg egentligen? Frågan är ytterst aktuell och bottnar i att partiet nu tvingas leverera det elände man gick med på i den så kallade januariöverenskommelsen.

Kräv att vi ska få använda toaletten!

Insändare. Det är ingen hemlighet att gigekonomins företag, som Foodora, inte tar hänsyn till arbetarnas rättigheter och säkerhet. Förutom usla arbetsvillkor, mycket låga löner och osäker arbetsplats, måste vi också utstå omänskligt bemötande av restaurangerna.

Utsatt arbete i färdtjänsten

Insändare. Vi färdtjänstchaufförer är en av de personalgrupper som får samhället att fungera. Vi tillhör en samhällsviktig funktion. Vi kör barn med olika behov till skolan. Äldre till daglig verksamhet, vårdinrättningar och sjukhus.

Jag känner mig verkligen inte trygg …

Ordförandeord. En fråga man kan ställa sig i dessa i flera avseenden märkliga tider är ju vad som i framtiden kommer att vara det så kallade nya normala. Jag tänker på flera saker, men vill börja med det som håller på att hända inom LO.

Nu lämnar jag över

Ledare. Det här blir min sista ledarkrönika i Transportarbetaren. Efter 19 år som chefredaktör lämnar jag stolen, för att gå i pension lite senare i år. Många tankar snurrar när jag försöker summera min tid på Transport och förbundets medlemstidning.

Individuella löner styrs av godtycke

Debatt. Hur är det möjligt att fortsätta med individuella löner? Trots detta har man fortfarande individuell lönesättning inom offentlig verksamhet.

Bannlys ackord på samhällsbetalda resor

Insändare. Låt oss gå samman i hela landet, lägga ner jobbet, samla ihop oss utanför riksdagshuset och ställa politikerna mot väggen. Det är sjukt att köra gamla, sjuka och skolbarn på ackord! Att det bara får fortgå år efter år.

Kasta sten i glashus…

Ledare. Posten, numera Postnord, har fått ta mycket skit genom åren. En del är säkert motiverat, men det finns ändå skäl att nyansera bilden.

Man får städa upp sin egen skit

Ordförandeord. Transportarbetareförbundet tar alltid strid för sina medlemmar när striden måste tas. Vi som är medlemmar i förbundet har detta som en naturlig del av förbundets DNA, våra utbildningar präglas av detta och våra anställda och förtroendevalda fostras in i detta.