En rysk mina kostade honom båda benen och två fingrar
Mötet. Under många år körde Petro Burjak tunga lastbilar i hela Europa. I september 2022 förändrade en rysk stridsvagnsmina hans liv på ett dramatiskt sätt. På ont. Men i slutändan kanske lite på gott också.
Vi strålar samman på en bensinmack i Przemyśl i sydöstra delen av Polen, bara någon mil från den ukrainska gränsen. Klockan är tio på kvällen och den konvoj med humanitär hjälp från Göttingen i Tyskland, som Petro ska följa över gränsen, ska strax anlända.
Petro Burjak kommer körande i en vanlig automatbil. Han visar hur han hanterar gaspedalen med högra benet, eller rättare sagt med protesen som går upp till halva låret och även innefattar ett konstgjort knä.
– När protesfoten väl är på gaspedalen kan jag köra i stort sett normalt. Protesen på det vänstra benet, som går upp till halva underbenet och hanterar bromspedalen, fungerar utan problem, säger Petro Burjak.
Går gör han fortfarande med hjälp av kryckor.
Inte mycket hemma
Under sina 16 år som yrkeschaufför var han anställd av en ukrainsk, en litauisk och en polsk transportfirma. Det var inte mycket av familjeliv. Han var borta under fem, sex månader i taget och sedan en månad hemma med familjen – sin fru och två barn. År 2021 lyckades han spara ihop pengar till familjens egen lägenhet i utkanten av hemstaden Lviv.
Den 24 februari 2022 angrep Ryssland Ukraina och Petros liv tog en ny vändning.
– Jag var i Spanien med min lastbil och ringde direkt till min firma och sa att jag ska hem till Ukraina och anmäla mig som frivillig till försvarsstyrkorna.
Efter en kort utbildning i västra Ukraina skickades han till fronten som förare i en sappörtrupp (se fotnot i slutet av artikeln).
Under tre månader vid fronten klarade han sig utan större skavanker. Men så kom den 6 september 2022 och Petro Burjaks liv förändrades för alltid.
– Vi gjorde en rekognosering med två terrängbilar – i den första, som jag körde, satt vi fyra sappörer, och i den andra fyra pojkar från den militära underrättelsetjänsten. Min bil var från Storbritannien så jag satt bakom ratten på högra sidan.
Petro värst drabbad
När bilen körde på en rysk stridsvagnsmina, innehållande 9,6 kilo trotyl, med högra framhjulet var det Petro som drabbades värst. Explosionen sargade hans båda ben svårt och tog två fingrar på vänstra handen. Han fick dessutom ett djupt sår i halsen som skar av en halsartär.
Explosionen uppmärksammades av ett ryskt jaktflygplan. Piloten gjorde en extra sväng och började flyga in mot de åtta ukrainska soldaterna för att göra slut på dem.
– Men han sköt aldrig. Hade nog fått slut på ammunition. Själv räddades jag av en soldat från den andra bilen som la ett provisoriskt förband på mina skador. De körde mig och de andra tre sappörerna, som alla hade kastats ut ur bilen av explosionen, till ett medicinskt center.
Därifrån flögs Petro med helikopter till ett sjukhus i Mykolajiv och efter några dagar till ett större sjukhus i Odessa.
– Under det första dygnet höll jag på att dö två gånger men räddades. På sjukhuset i Odessa var jag nära döden ytterligare två gånger, men räddades. Under sammanlagt tre veckor låg jag i koma.
Minneslucka
Mycket av det Petro berättar är egentligen vad andra berättat för honom.
– Jag har en minneslucka från två dagar före explosionen tills jag vaknade upp ur min koma i Odessa.
– De sa att jag gång på gång ställde två frågor direkt efter explosionen: Är mina pojkar vid liv? Ja, det är de. Har bilen gått åt helvete? Ja, det har den.
Efter flera operationer var resultatet följande: högra benet amputerat mitt på låret, vänstra benet amputerat mitt på underbenet, lillfingret och ringfingret på den vänstra handen borta, medan långfingret och pekfingret nästan var stela.
Petro flögs till ett rehabcenter i Tyskland där han fick sina första proteser och började lära sig att gå. Sedan förflyttades han till ett nyöppnat Superhumans center utanför Lviv där amputerade ukrainska soldater får proteser och rehabilitering. Där fick han ett nytt par proteser och lärde sig slutligen att gå, om än med hjälp av kryckor.
Ville hjälpa
Redan på sjukhuset i Odessa började han tänka på att han skulle vilja hjälpa sina kamrater vid fronten. De saknade ofta fordon och andra förnödenheter. Men hur? frågade han sig.
– Här är en telefon. Börja ringa, sa hans fru.
Och det gjorde han. Snart skaffade han sig ett brett kontaktnät av människor och institutioner beredda att hjälpa, i länder som Tyskland, Italien, Frankrike, USA. Så småningom registrerade han en välgörenhetsstiftelse.
– Jag kan ju bilar så jag har framför allt tagit in olika fordon. Bilar, minibussar, terrängfordon och brandbilar som jag sedan har skickat, ofta själv kört, till fronten. De kommer oftast fullastade med humanitär hjälp.
Petros verksamhet har uppmärksammats av ryssarna. Han visar en kort filmsnutt som någon från Ryssland skickat till hans mobil. Den visar hur ryska soldater avrättar en ukrainsk krigsfånge.
– De försöker att knäcka mig psykiskt. Men det kommer de aldrig att lyckas med, säger Petro Burjak.
Gåva från Göttingen
Konvojen från Tyskland anländer – det är två brandbilar och ett ambulansfordon, en gåva från staden Göttingen i centrala Tyskland. Det blir en timmes köande vid den polsk-ukrainska gränsen och sedan ett par timmars pappersexercis på själva gränsen.
Klaas Kunst är chef för avdelningen för internationellt samarbete inom Göttingens stadsförvaltning och ledare för hjälpkonvojen.
– Det var en snabb och spontan aktion. Vi blev kontaktade av en ukrainsk kvinnlig psykolog, Taisilia Stachovska, som bor i Göttingen och som var i kontakt med Petro. Göttingens borgmästare, Petra Broistedt, beslutade att skänka två brandbilar och ett ambulansfordon, säger Klaas Kunst.
Stort hjärta
Också Göttingens invånare visade ett stort hjärta och på några få dagar kunde alla tre fordon fyllas med humanitär hjälp – kläder, sovsäckar, desinfektionsmedel, masker, djurfoder och annat. Alla de sju personerna i konvojen, varav fyra brandmän från Göttingens frivilliga brandkår, ställde upp som frivilliga. De tog ledigt från sina jobb och körde nästan i sporrsträck 1 200 kilometer från Göttingen till Lviv.
En av dem heter Phillipp Kockars, en yrkeschaufför som under flera år körde ett avfallshanteringsfordon.
– Det var ett tungt jobb. Det nuvarande jobbet är mycket bättre, säger han.
Phillipp Kockars är nämligen personlig chaufför åt stadens borgmästare Petra Broistedt.
Varför kom du hit?
– Det kändes i hjärtat att jag ville göra en insats. Så det var en självklarhet, säger Phillipp Kockars.
Ochtyrka
Så småningom anländer Olga Kuzmenko, medlem i stadsfullmäktige i Ochtyrka, en stad i nordöstra Ukraina. Det är dit alla fordon och all humanitär hjälp ska åka.
– Redan den 24 februari 2022 försökte en rysk militärkolonn inta Ochtyrka. Men en bataljon på 400 personer lyckades stoppa ryssarna som till slut fick vända. Staden blev aldrig ockuperad, säger Olga Kuzmenko.
Ryssarna hämnades genom att intensivbomba och beskjuta staden. I dag är allt till större delen återuppbyggt men hjälpbehovet är fortfarande stort.
Det är dags för ett känslofyllt avsked.
– Tack för att ni kom. För oss är det viktigt inte bara med den materiella hjälpen utan att någon ute i världen tänker på oss, säger Petro och Olga.
– Tack för att ni kämpar och försvarar inte bara ert eget land utan även oss, säger Klaas.
Drömmer om bilverkstad
Petro visar ett fält, tätt bevuxet med gräs och buskar.
– Här äger jag en liten tomt. Min dröm är att bygga en bilverkstad och kunna ta hand om de fordon som jag tar till Ukraina från utlandet. Kostnaden skulle vara ungefär hundratusen dollar. Som jag naturligtvis inte har. Men hoppet dör sist, säger Petro.
Vad ska du göra när det blir fred?
– Samma som nu. Det blir kanske lite annan profil på all humanitär hjälp, mera inställd på att återuppbygga landet.
Vad är det som gör att du orkar med allt?
– Det är mina pojkar som är kvar vid fronten. Och min familj, säger Petro Burjak.
Fotnot: Sappör är en ingenjörssoldat med uppgift att utföra befästningsarbeten eller röjningsarbeten för att underlätta och förbereda de stridande förbandens framryckning. Källa: Förvaltningshistorisk ordbok
