En dag blev Lars bara sittande
Allting snurrade. Lars Strömstedt kunde inte stänga av jobbet. En dag blev han bara sittande – och hustrun skickade honom till doktorn. Diagnos: utmattningsdepression. Det som också kallas utbränd eller att gå in i väggen.
Över tre år har gått, och han har så smått hittat tillbaka till jobbet som lastbilschaufför.
– Det allra första rehab-mötet var en fruktansvärd upplevelse. Jag var livrädd. Där satt en från arbetsförmedlingen, en från försäkringskassan, en från ett rehab-företag och så min chef. Och de skulle besluta om mitt liv.
Lars Strömstedt är chaufför på Schenker åkeri i Örnsköldsvik. Han är 56 år, har fyra döttrar och bor med sin Kristina på ett avstyckat hemman i Flärke, fyra mil från stan.
Den 26 november 2012 brakade det ihop. Då hade han heltidsjobb, började sex på morgonen och fick sista jobbsamtalet vid åtta på kvällen. Han var ordförande i Transports Örnsköldsvikssektion, ledamot i repskapet, ledamot i avdelningsstyrelsen, fackets bolagsstyrelserepresentant i Schenker åkeri och ledamot (S) i kommunens samhällsbyggnadsnämnd.
– Allting gick som i ett rus och jag hann inte känna av livet. Hade för bråttom för att fungera.
Lars Strömstedt tänker att det är de som vill vara duktiga som drabbas, som vill göra jobbet så bra det bara går. Som tar på sig fler och fler uppdrag, som aldrig säger nej.
Det blev omedelbar sjukskrivning. Samma dag avsade han sig sina uppdrag: fackliga och politiska. Så följde några månader, han satt i soffan eller låg i sängen. Blev folkskygg. Han tar ett djupare andetag, rösten tjocknar till:
– Jag skämdes, klarade inte av någonting. Jag tyckte att jag inte dög till något alls.
Och mitt i den känslan kom det där första rehab-mötet:
– Där satt jag som har klarat mig själv sedan jag var 16. Jag kände mig maktlös, helt utlämnad.
Det tog flera möten innan han insåg att de – faktiskt – ville hans bästa. Försäkringskassan och arbetsförmedlingen krånglade aldrig.
– Och företagets personalchef har varit med mig från första början.
Lars Strömstedt berättar lite tvekande om första rehab-praktiken. Han skulle plantera penséer i kommunens blomsterträdgård …
– Det gick bra, de första tio eller kanske tjugo plantorna. Sen kände jag att jag måste göra det snabbare, bättre i rakare rader än de andra. Jag började effektivisera mig själv – och det slutade med att jag stod där och bara storgrät.
Den 1 mars 2014 hade 15 månader gått och han trodde sig vara ganska frisk. Lars Strömstedt var tillbaka i lastbilshytten, på heltid.
– Men det höll inte. Jag kände igen signalerna, huvudet var inte med och jag körde fel, glömde fraktsedlar …
Efter en sjukperiod till blev det halvtidsjobb. Från i somras arbetar han 75 procent och är sjukskriven för resten.
– Jag tar medicin för att klara vardagen. Men jag försöker också tänka jag på hur jag gör, på vad som är viktigt och vad som spelar mindre roll.
Vad är viktigt då?
Lars Strömstedt drar upp tröjärmen och visar sin tatuering: Rasmus, Jesper, Mika, Lilly, Lisa, William, Adrian.
– Och jag har märkt att det absolut viktigaste du kan ge barnbarnen är – tid. Det spelar egentligen ingen roll vad ni gör, bara ni får tiden tillsammans.
