En annan sida av historien

Fängelsemuseet i Gävle kallar sig ”Det obekväma museet”, och man får säga att det gör skäl för påståendet. Särskilt när det synnerligen realistiska ljudspåret med piskstraff och jämmer sätter i gång från dolda högtalare i den ursprungliga fängelsehålan från 1732.

Här, i det gamla slottshäktet, ges prov på en äldre tids tankar kring brott och straff.

Pina och skam skulle avskräcka folk från att bryta mot lagen, och museet visar upp en lång rad straffscener och tortyrredskap. En särskilt makaber detalj är den gamla ”bödelstaxan”: en prydlig tabell över skarprättarens ersättning för olika tjänster.

Två daler för att skära av ett par öron, fem daler för att skära ut en tunga (antagligen var det en besvärligare uppgift än öron), åtta daler för en hängning och så vidare.

På andra sidan gatan ligger museets andra del, cellfängelset från 1847 som var i bruk ända fram till 1980-talet. Cellfängelsesystemet var en av de största reformerna i sin tid: Nu skulle brottslingen inte längre plågas och fördömas utan vårdas tillbaka till ett laglydigt liv.

Vården skedde lämpligast genom isolering i enskild cell, och i tystnad skulle förbrytaren reflektera över sina brott under arbete och bibelstudier. Vakter med filtöverdrag på skorna smög runt och kontrollerade så att fångarna inte bröt mot tystnadsplikten eller tittade ut genom fönstren.

Men i dag kan besökarna ta del av de skrivna meddelanden som fångarna smugglade till varandra, och av det ”knackspråk” de utvecklade för att kunna kommunicera genom cellväggarna. Ett bevis för att inte ens den mest förhärdade brottsling kan leva helt utan mänsklig kontakt.

I flera av cellerna har man återskapat autentiska fall från olika tidsperioder.

I cellen från 1850 möter vi Carin Olsdotter och hennes två barn – som ogift mor har hon tvingats stjäla mat för att klara livhanken. Följden blev att hela familjen fick tillbringa lång tid i en kal cell på 15 kvadratmeter. Man kan fråga sig hur de små barnen klarade kravet på total tystnad?

Tommy Harnesk