Ellastbilen går som tåget
Mötet. Mimmi Broström testkör ett 33,5 meter långt fordonståg. På el. Ekipaget är unikt designat för att köra, lasta och lossa drygt 90 ton flis. På dispens. ”Han är snäll!” säger hon.
Klockan närmar sig 13.30 när Mimmi parkerar sin privata Volvo S90 vid Mosseruds återvinningscentral i Karlskoga. Hon växlar mellan dag- och nattskift med kollegan Emmy så att den långa lastbilen kan rulla dygnet om i familjeåkeriet.
Via mobilapp och telefon har Mimmi följt kollegans färd och laddningsstatus före skiftbytet. Det har varit ganska fullt vid laddstolparna och några har inte fungerat, så Emmy är lite sen. Exakt när passen börjar och slutar beror på vad som händer längs vägen. Emmy vinkar adjö och Mimmi tar över den trilskande laddningen.
– Han vill inte hoppa i gång. Laddstolpen och bilen behöver prata med varandra. Bilen säger: Jag tar emot så här mycket ström. Då svarar laddstolpen: Då får du så här mycket av mig. Så mycket den kan ge just då, men nu vill de inte samarbeta.
Barnsjukdomar
Mimmi stänger ner och startar om dragaren (”norsk reset”) och då kickar den i gång.
– Det är en del barnsjukdomar och trasiga laddstolpar som behöver fixas, det kan ju inte gå helt felfritt när allt är så nytt. Mycket är vad man gör det till. Tror man inte att en bil ska funka så funkar den inte, men ger man sig fan på det så går det, säger hon.
Den specialbyggda lastbilen ingår i ett stort projekt med testkörning av en hel flotta eldrivna lastbilar inom Värmlands skogsindustri. Lastbilen är ett av fem fordon som rullar i området kring Skoghalls bruk. Utsläppen av växthusgaser från vägtrafiken ökar och målet med TREE-projektet är att minska dem och sikta mot fossilfria transporter inom skogsnäringen.
Lasta flis
Mimmi styr mot mot Valåsens sågverk, strax utanför Karlskoga, för att lasta dagens första omgång flis. Mimmi lovsjunger snön och solen som glittrar i trädtopparna utmed vägen efter allt regn. Hon brukar reta sambon med sitt goda morgonhumör, också han lastbilsförare i samma åkeri. För något år sedan köpte hon och ”gubben” hus och nu lyssnar Mimmi till alla odlingstips för trädgården med växthus. Paret delar fordonsintresset, fann varandra i en raggarbil och skruvar nu på varsin. Far ibland på bilutställningar.
Det var lastbilscentralen som bad åkeriet vara med. Pappa Anders är mest såld på eldrift, avslöjar Mimmi som tycker det är kul att testa något helt nytt. Han startade flisbilsåkeriet ihop med Mimmis farfar 1991. Försöket där både längd och tyngd testas startade i mars i år.
Hur blir det att köra i vinter, kommer kylan att korta räckvidden?
– Det vet vi ju inte, så ingen press, haha! Första snön kom i går. Nu har det varit kallt i tre dagar och i går kväll testade vi tio minus. Kollegan Emmy tycker det är jätteskillnad att köra nu men jag tycker det är ganska normalt med laddningen. Karlskoga är också ett himla köldhöl! (Köldhål på rikssvenska.)
I början tävlade Mimmi och Emmy om bästa eco-driving och kollade alltid: Hur mycket laddning har du kvar när du kommer till laddstolpen? Att bara ”sitta och såsa” vid ratten ligger inte för Mimmi. Det är roligare att pusha sig själv, utnyttja backar och tänka framåt mot rödljus och korsningar för att spara el.
”Inget val”
I dagsläget är det inte många chaufförer som törs köra långbilen, avslöjar Mimmi. Men hur törs hon?
– Jag hade inget val, har alltid fått hoppa in på det som är.
Mimmi skrattar, men avbryter sig strax innan Valåsens sågverk tornar upp sig med jättehögar av lysande gul flis vid sjön Möckeln.
– Kolla i backspegeln nu, i kurvan. Ser du? Man behöver bara hålla ut en meter extra. Så häftigt, det är precis så vi kommer runt!
90 ton
Mimmi får snabbt på sig hjälm och varseljacka och kliver ur hytten. Med ett knapptryck lyfter hon taket av trailer och släp, drar in den friska doften av gran och äntrar en hjullastare. Så kör hon fram och tillbaka, skopa efter skopa. En däcktrycksmätare på bilen ger en vink om när flisen närmar sig 90 ton.
Mimmi knappar på taket till ekipaget igen och siktar mot nästa stopp, Alster industriområde i Bråtebäcken, utanför Karlstad, för att ladda. Skymningen faller och laddstolparna sticker upp som ljusfyrar på den tysta, öde parkeringen. En toa vore inte dumt, men saknas. Trafikverkets stängda rastplatser drabbar fler chaufförer än Mimmi. Laddningen kickar i alla fall snällt i gång och ska pågå i en timme och 20 minuter.
Full tank. Minus 4,3 grader.
Dragbilen Mimmi kör är en Scania. Lastbilstillverkaren deltar också i projektet tillsammans med lastbilscentralen, LBC frakt, som hennes åkeri leasar dragaren av. Trailer och släp är åkeriets egna som körs på dispens från Trafikverket. De kan lasta 94 ton i stället för 64, berättar Mimmi. Det bästa med att köra på el är att det är ”kraft i grejerna”, tycker hon.
– Han svarar direkt när jag petar på gaspedalen, bara ger när man växlar. Det märks inte ens att jag kör 90 ton och gött att det är tyst i hytten!
Stickar i hytten
Träligast är laddningarna. De behöver snabbas upp, påpekar Mimmi. Under väntetiden tar hon en promenad, blippar på mobilen eller läser en bok. Tar en tupplur eller ”skrämmer upp sig” med spökpoddar. Hon lutar sig bakåt mot bädden och trollar fram sitt senaste projekt:
– En stickning. Jag sa till farmor att jag ville lära mig och hon tyckte jag skulle börja med något enkelt. Nu stickar jag bara, har ingen aning om vad det ska bli. En avlång blåval kanske eller en benvärmare?
Mimmi kollar i appen, dags att rulla vidare för att tippa lasten vid Skoghalls bruk. Vi hinner inte långt innan bilradion larmar om en olycka på E18 vid Grums.
– Jag ringer kollegan, Frida. Hur ser det ut? Kom du förbi krocken? Var det jättekö? Jag tar vägen via hamnen i stället.
Mimmi har vuxit upp med pappans skiftgång och hängt med i hytten som barn. Så att växla mellan dag- och nattskift bekommer henne inte. Det är mysigt att nästan ingen är vaken i vargtimmen, 03, tycker hon. Det är lugnt och gles trafik. Egentligen hade Mimmi tänkt bli sjuksköterska, men under en sjukhusprao kände hon: Här vill jag inte vara. Fast hon intygar sin megarespekt för dem som sliter inom vården.
Mycket stress
Bara glida in på pappas åkeri direkt efter fordonsgymnasiet ville Mimmi inte heller. Hon fick jobb inom distribution och bara stressade, körde, sprang och körde och fick mer jobb – i jakten på feedback som aldrig kom. När hon erbjöds fast tjänst hade Mimmi redan bestämt sig för pappans åkeri, Broström & son, trots allt. Här får hon sköta sig själv och arbeta i lugnare takt.
Jättekul, tycker han om att dottern går i hans fotspår när Mimmi ringer upp. Fast farfar oroade sig först. Inte så konstigt eftersom Mimmi var yngsta barnbarnet och han började sin transportbana med häst och vagn i skogen, tungt slit, långt från dagens moderna lastbilar.
Vi närmar oss Skoghalls mätstation utanför Karlstad.
– Nu ska vi bara mäta in oss och Peter ska titta på min flis, säger Mimmi.
Hon trycker på mobilappen, Aktivera din vägning och Läs in vikt. Knappar av taket på trailer och släp och skyndar, rejält kissnödig, uppför ståltrappan till kontoret. Där har Stora Ensos kontrollant god utsikt över ekipagets övre del och lass av flis. Äntligen en toalett! Flisen blir godkänd och Mimmi anvisad en lossningsplats utanför pappersbruket, som omvandlar flis till förpackningar.
Lossningsplats
Den ligger ytterligare en körsträcka bort. Kameran vid grindarna läser av registreringsskylten, öppnar portarna och strax därpå får Mimmi kontakt med en av bruksarbetarna som skopar flis med en traktor.
– Gran ifrån Valåsen. Var vill ni ha det? undrar Mimmi ut genom den neddragna vindrutan.
– Är det trångt åt dig där borta? pekar han.
Jo, och mörkt. Hon får klartecken att lossa vid ett närmare flisberg. På med hjälm och varseljacka igen. Mimmi trycker på sin lilla dosa i handen, öppnar sidan på släpet och tippar hela buren så att flisen faller i ett moln och rassel ut på planen. Samtidigt kör hon sakta framåt. Mimmi lämnar hytten igen och skrapar ur flisresterna med en lång skrapa.
Sedan upprepar hon proceduren med trailern, huttrar över kylan och styr åter mot Valåsens sågverk – för att hämta och köra hit nästa jättelass.
