”Den dag jag slutar ta risker kan jag lika gärna dö”
Budskap. Hon tycker musikaler är fantastiska men intetsägande. Därför tänker hon skriva en egen med vettigt budskap. Möt dramatikern och aktivisten America Vera-Zavala.
Det här kommer du ångra!!”
Det är skolchefen som ringer hem till America och skriker. America är 17 år och ordförande i elevrådet på Marks gymnasium utanför Borås. Efter sommarlovet har flera elever fått astmaanfall på grund av mögel i skolan. Nu har America bestämt sig för att organisera en strejk för bättre skolmiljö. Från ledningen är pressen hård. Om hon genomför det här kommer varenda elev att få olovlig frånvaro.
”Förstår du det??”, skriker han.
Shit. America blir rädd men blåser ändå i gång strejken dagen efter. Uppslutningen på skolgården är total. Till och med mattanterna och städarna kommer ut och ställer sig vid deras sida.
Tv filmar och till reportrarna säger chefen, han som kvällen innan skrikit åt America, att den här skolan verkligen har fina och engagerade elever.
Göteborg, 20 år senare. Ovanför soffan i vardagsrummet i familjen Vera-Zavalas lägenhet hänger en litografi av konstnären Albin Amelin. Grovhuggna arbetare i tjocka färger. Hon hade ett bra år förra året, säger America, och kunde kosta på sig den där.
Amelin matchar America. Sociala motiv, vänsterpolitiskt och allvarligt. Glättighet göre sig icke besvär. Americas pjäser, monologer, debattartiklar och böcker har handlat om fabriksnedläggelser, papperslösa, förortskravaller, gömda flyktingbarn, rasism och demokrati. Seriösa ting. Och härnäst? En musikal.
Va?
– Ja men jag gillar dans, förklarar hon. Väldigt mycket. Jag kan åka till London och se Cats och tycka det är fantastiskt. I går såg jag Kristina från Duvemåla. Fin och välsjungen. Men tråkig. Och lång. Det är det som är mitt problem, att musikaler är helt ofarliga och inte säger någonting.
Tillsammans med Salla Salazar från Latin Kings och skivbolaget Redline recordings ska hon nu begå musikaldebut och skriva en föreställning med vettigt och samhällskritiskt innehåll. Exakt tema är inte spikat men det kommer bli något om bostadspolitik. Omvandlingen till bostadsrätter förpackad i sångens och dansens format. Det låter… annorlunda.
– Jag gillar att göra saker jag inte gjort innan. Det är den utmaningen jag är ute efter, att se om det går.
I soffan under Amelins arbetare, satt i våras Leo, som egentligen heter något annat. Han kom till America för att berätta allt om hur det är att vara elva år och leva som gömd i Sverige.
På en karta pekade han ut alla mer än 30 ställen i Göteborg som han hade bott på det senaste året. Han berättade hur det är att alltid spela ett spel, aldrig sticka ut, aldrig märkas. Det han sa resulterade i föreställningen Rött kort som America gjorde tillsammans med Gabriela Pichler, regissören till filmen Äta, sova, dö, och skådespelaren Rasmus Lindgren från Backa teater.
Föreställningen, där Leo spelar sig själv, hade premiär fyra dagar före valet i höstas. Ett medvetet val av premiärdatum.
– Det var inte så att valrörelsen stannade av för att vi hade premiär för 65 personer på Backa teater. Men det var ett inslag i en valrörelse där det finns människor som inte bara saknar en röst utan inte heller får vara med och rösta. Det var viktigt att få det här sagt före valet.
Rött kort har fått fina recensioner. Men America har haft anledning att bli irriterad. Folk har ställt frågor som riktats åt galet håll. Hur gjorde de rent praktiskt? Vilka risker utsatte de Leo för? Vilka risker utsatte de sig själva för? Ingen frågade hur de skulle kunna hjälpa människor i samma sits som Leo.
– Det är så otroligt ofta de som tar en risk måste förklara varför de gör det. Men de som aldrig tar en risk behöver inte förklara varför de inte gör det. Ibland måste man ta risker, annars sker ingen utveckling. Den dag jag slutar ta risker kan jag lika gärna dö.
Skolstrejken 1994 på Marks gymnasium blev det stora elddopet i uppror. America lärde sig en sak där hon darrande stod upp mot hotfulla vuxna. Att rädsla är en irrationell känsla. Att det aldrig finns någon anledning att ducka för en strid som måste tas. Att kampen ständigt går vidare.
– Det finns alltid något mer att göra. När man har gjort något finns det något annat. Även i ett bättre samhälle kommer det finnas saker att ta itu med.
