Debatt. Demokratin i Sverige är under attack. Via rasism, mordhot och antidemokrati vill ett fascistiskt parti – Sverigedemokraterna – förändra vårt land. Arbetarrörelsen måste fortsätta sin historiska uppgift från mellankrigstiden: att agera demokratins vaktpost när denna hotas av fascismen.
Varje individ eller institution i dagens Sverige som yttrar sig kritiskt om SD har att räkna med mordhot. När en fackföreningsordförande kritiserade SD hotades hon med gruppvåldtäkt, förutom alla tusentals hatkommentarer. En sjukvårdsanställd som protesterade mot ett SD-besök på sjukhuset fick så allvarliga hot att han varken kunde vara på jobbet eller bo i sin egen bostad. När en journalist på Aftonbladet granskade partiet fick hon veta att ”det skulle inte förvåna mig om denna sköka snart får ett pris på sitt huvud”.
Två forskare vid Linköpings universitet gjorde en studie om SD:s väljare och uppmanades att ”hålla truten” så att de kunde ”fortsätta njuta av livet”. När Ungdomsstyrelsen nekade SD:s ungdomsförbund bidrag fick tjänstemännen flera hot riktade mot sig. Ett barn som skrev kritiskt om SD på Twitter fick veta att ”du förtjänar att bli gruppvåldtagen och sedan lämnad för att förblöda”. Exemplen är närmast oändliga.
SD skiljer sig från de flesta övriga euroepiska rasistpartier, som är högerpopulister. Typiskt grundades dessa för några få årtionden sedan, med lägre skatter som grund för sin politik.
Rasismen lades ovanpå detta.
SD däremot är en direkt fortsättning på gammal svensk fascism, från mellankrigstiden och andra världskriget. Frågan som diskuteras i dag är om partiet fortfarande är fascistiskt, vilket jag har undersökt. Resultatet är att fascismens ideologi fortfarande dominerar partiet.
Fascismens grund är den antidemokratiska ultranationalismen, som inte erkänner att alla medborgare har lika värde. SD tillber en mytisk ”nation”, som har en närmast religiös betydelse för partiet. Partiet tar sig friheten att fritt utesluta medborgare ur denna ”den svenska nationen”. Judar, muslimer, samer, romer och så vidare är inte ”svenskar” – oavsett vad dessa grupper och individer själva anser om saken. SD är alltså inte egentligen kritiskt mot invandring, man har inga problem med exempelvis drottning Silvia. Det är den ihopfantiserade ”främlingen” som ska uteslutas, även om denne är infödd svensk medborgare, som fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic.
Även många så kallade ”etniska” svenskar anses stå utanför SD-nationen, om de är kritiska mot partiets politik. ”Jag tror att också många svenskar skulle behöva utsättas för assimileringspolitik”, sa Jimmie Åkesson 2013. Därav det mordhotande våldet hos partiet, som illustreras av hoten ovan liksom av järnrörsnatten då ledande SD-politiker deltog.
Arbetarrörelsen är en av fascismens främsta måltavlor. Fackföreningarnas ”marxister” utgörs enligt SD av ”Sverigehatare” som på något vis måste oskadliggöras. Det är ingen slump att den norske fascisten Anders Breivik mördade just unga socialdemokrater. Du som engagerar dig i en fackförening är en av fascismens främsta fiender och du har all anledning att oroa dig, då SD blivit Sveriges tredje största parti.
Svaret på den fascistiska utmaningen är demokrati. Vi demokrater måste tillsammans visa att demokratin inte är en tandlös och viljelös låt-gå-ideologi, som accepterar vad som helst. Den kämpande demokratin gör motstånd, med de demokratiska medlen. Viktigast är att ständigt käfta emot rasismen. I vardagen – exempelvis vid fikabordet, på Facebook eller var den än visar sitt fula tryne.
Historien har redan gett oss demokrater rätt i striden mot fascismen. Europa har redan provat denna ideologi en gång, 1919–1945. Resultatet blev en katastrof som vi fortfarande kämpar med att hantera. Låt det aldrig hända igen!
