Dags för nya rutiner
Miljöarbetare. Ett fritt jobb, där man får vara ute och röra sig. Men allra bäst är gemenskapen med kollegorna. Så beskriver Pelle Bergkvist jobbet som sopgubbe. Ändå väljer han att gå hem tre år i förtid – efter 42 år.
Pelle Bergkvist har jobbat som sophämtare sedan han var 19 år, men vid årssiktet går han i pension.
– Geisten är inte densamma när du blir äldre. Rutinen, lugnet och erfarenheten finns där men ivern att lära sig något nytt är borta, säger han när Transportarbetaren åker med honom en arbetsdag i slutet på augusti.
Ända sedan han var i 30-årsåldern har han tänkt att han vill gå i pension när han fortfarande är pigg.
– Jag vill vara en fungerade människa och kunna göra saker, som att vandra i bergen.
Vanemänniska
Exakt vad Pelle ska ägna sig åt som pensionär vet han inte ännu. Han var en duktig höjdhoppare i sin ungdom, har åkt 15 Vasalopp och är mycket fotbollsintresserad så någon form av motion lutar det åt.
– Jag är en vanemänniska. Nu måste jag bara hitta nya rutiner.
Pelle Bergkvist berättar att han alltid har ogillat förändringar. Kanske har det bidragit till att han har kört sopor i hela 42 år, till skillnad från de flesta renhållningsarbetare som brukar få arbetsuppgifter som är mindre krävande för kroppen efter 20 år.
Åldern kommer ikapp
– Jag hade också chansen att byta uppgifter, men förändringar och jag går inte ihop och jag har gillat att vara ute och jobba med kroppen. Men nu börjar åldern komma i kapp en, säger Pelle Bergkvist.
Han har inga bekymmer med knän, axlar och ben som brukar ta stryk. Men det händer att han drabbas av kraftig smärta i ryggen.
– Men det är mest den allmänna energin, strömmen, som är nedsatt, säger han och ler brett.
Det gör han ofta samtidigt som han gärna berättar om sitt arbete och vant tömmer över 700 tunnor.
Jobbet har förändrats
Sedan 1979 när han började köra sopor har arbetsförhållandena förändrats rejält.
– Att vara sopgubbe i dag och för 42 år sedan är som att ha två helt olika jobb.
Då slängdes soporna, utan att sorteras, i papperssäckar som stod gömda bakom husen. Säckarnas samlades sedan ihop på en kärra och kördes till sopbilen. När säckarna, som ibland var fulla med krossat glas, var tunga brukade sophämtarna hjälpa till med benet för att få upp dem i bilen.
– Här har jag nog någon reva, säger Pelle och pekar på vänster vad.
”Sagolikt system”
Nu lägger hushållen sina sopor i plasttunnor som körs fram till vägkanten. Dagen vi träffar Pelle Bergkvist behöver han knappt gå ur bilen.
– Det är ett sagolikt system. Jag skulle nästan kunna ha gipsat ben och jobba, säger han.
Många av sina kollegor har han jobbat ihop med i över 20 år. De umgås även privat: Åker på charterresor, vandrar och tar ibland en öl efter jobbet.
– Det svåra blir inte att sluta jobba. Det vemodiga blir att lämna gänget, men de har lovat att ringa till mig. Och jag kan ju åka upp till tippen en eftermiddag när de har slutat och fika med dem, säger Pelle Bergkvist.
