Alexandras krönika. Rubriken i SvD får mig att haja till. Artikeln handlar om ängsliga föräldrar som skyddar barnen från minsta motgång i livet och ger dem odelad uppmärksamhet.
Föräldrar som lägger sig i såväl det sociala som skolverksamheten. Det finns till och med en term för detta: ”intensivt föräldraskap”. Det är föräldrar som gör allt för att säkerställa sina barns framtid och framgång.
De vill att barnen gör akademisk karriär och får en hög socioekonomisk status i samhället eftersom de tror att arbetaryrken innebär lägre löner, sämre status och sämre ekonomiska förutsättningar.
Men vad händer med samhället när alla strävar efter att undvika arbetaryrken?
”Vem ska göra jobbet på Konsum när alla förstått att man inte borde arbeta där? Vem ska sköta gamla pappa när jobbet föraktas bort?” (Lisa Gålmark: Professor – OCH kassörska, Aftonbladet 2007-05-12)
Grejen är ju att vi arbetare är ryggraden i ekonomin. Utan oss stannar Sverige.
När ska medelklassen och överklassen inse att alla yrken är viktiga för ett fungerande samhälle? Att vara stolt över sitt arbete, oavsett yrke, är något vi borde uppmuntra hos våra barn men också hos oss själva. Vi arbetare har ju så jävla dåligt självförtroende.
Vi behöver människor som är stolta över att vara bussförare, åkerichaufförer, väktare, terminalarbetare, flygmekaniker, renhållningsarbetare, elektriker, butiksbiträden, undersköterskor… Dessa yrken är samhällsviktiga och bör värderas därefter.
Ett välfungerande samhälle behöver en mångfald av yrken och kompetenser. Det är dags att alla bidrag värdesätts, oavsett om de kommer från en kontorsstol eller en lastbilshytt.
Våra barn förtjänar att växa upp i en värld där alla yrken respekteras och där deras val baseras på passion och talang inte på rädsla och statusjakt.
För i slutändan är det inte titeln på vårt visitkort som definierar vårt värde, utan hur vi bidrar till samhället och hur vi behandlar våra medmänniskor.
