Chaufförerna krigets tysta hjältar
Hjälparbetare. De är de tysta hjältarna i krigets Ukraina. Chaufförer som kör lastbilar, bussar, minivans och personbilar. De ser till att humanitär hjälp kommer fram till krigsdrabbade områden och att flyende människor kan ta sig därifrån. Journalisten Tadeusz Rawa har för Transportarbetaren träffat några av dem.
Volodymyr Ladyka, 51 år, kommer från Lviv i västra Ukraina och har under sitt yrkesliv kört nästan alla fordon som köras kan.
Han har en flexibel form av anställning hos Taras Ostapyk som har en firma med flera minibussar för persontransport. När det finns jobb tjänar han omkring 20 000–25 000 hryvnia (7 000–8 000 kronor). Det är en bra lön i Ukraina. Under de perioder Taras inte har något jobb åt honom får han en grundlön på 6 000 hryvnia (2 000 kronor) och är fri att ta andra uppdrag.
– Det är ett bra system och jag lever ett bra liv. Jag kan även hjälpa min dotter som studerar engelska och språkvetenskap i polska Poznan med pengar, säger Volodymyr.
På morgonen den 24 februari fick han information om att kriget hade börjat.
– För mig, och för alla andra, var det en chock. Få trodde att Putin skulle starta en sådan galenskap, säger Volodymyr.
Taras Ostapyk är Volodymyr Ladykas chef. Efter krigsutbrottet försvann de flesta uppdragen till firman. Mycket snabbt visade det sig att det fanns hur mycket jobb som helst för förare som vill jobba som volontärer. Flyktingar från de krigsdrabbade områdena i östra Ukraina behövde köras till västra Ukraina och till grannländerna. Nästan genast startade också ett flöde av humanitär hjälp till Ukraina från utlandet.
– Vi kör förnödenheter från polska gränsen till Lviv där de samlas och sorteras i särskilda center som drivs på volontärbasis, säger Taras.
– Jag får inte betalt för det och måste själv bekosta bränsle och betala minimilöner till mina chaufförer. Det är tur att jag har lite sparade resurser, säger han.
Dagen efter möter Taras upp fem personer på en parkeringsplats utanför ett köpcenter i Lviv. De har flytt från krigsdrabbade Charkiv och Tjernihiv. Alla har de historier att berätta om bombningar, döda släktingar och vänner, veckor i källare, skyddsrum och nere i tunnelbanan.
Längs vägen mot den polska gränsen är det vägposteringar var femte till tionde kilometer, med betongblock, sandsäckar och stridsvagnshinder. Många är bemannade av beväpnade soldater från Ukrainas försvar som ibland kontrollerar de resandes id-handlingar.
Framme vid gränsstationen i Krakovets blir det ett par timmars väntan utanför en bensinmack. En förare från tyska Düsseldorf, som ska komma med humanitär hjälp, är sen.
– All denna trafik organiseras via telefon, med folk i Ukraina och utomlands som jag känner från jobbet och sociala medier, berättar Taras.
Den tyska föraren, som vill vara anonym, kommer till slut. Det är hans tredje runda mellan Tyskland och Ukraina. Kartonger med förnödenheter packas över till Taras minivan och passagerna sätter sig i tyskens minivan. Alla ska de till Tyskland förutom Julia som ska av i Krakow och ta tåget till Warszawa.
Dags att ge sig av till Lviv. Alla kartonger ska till ett hjälpcenter.
När jag besöker ett sådant hjälpcenter i Lviv, inhyst i en stor konsertsal tillhörande Lvivs Tekniska Högskola, pågår ett frenetiskt arbete där. En minivan med humanitär hjälp från Frankrike har just anlänt. Alla kartonger ska bäras in, alla varor ska kollas och sorteras. Snart kommer en till – med nödhjälp från Polen.
– Vi skickar listor på det vi behöver till våra vänner utomlands – organisationer, företag och privatpersoner, berättar Svetlana Fydorenko, föreståndare för centret.
– Sedan matchar vi det mot de listor vi får från våra partners i de krigsdrabbade områdena. Vi sorterar, packar om och skickar i väg.
På centret arbetar 12–15 volontärer, både Lvivbor, flyktingar från de krigsdrabbade områdena i östra Ukraina och ett par utlänningar.
Och så är det förarna utan vilka allt detta inte skulle fungera. De flesta är inte yrkesförare.
De kör fram till polska gränsen dit humanitär hjälp körs av deras kollegor från Polen, Frankrike, Tyskland, Italien och andra länder. De kör sedan förnödenheterna till de krigsdrabbade områdena i öst.
En av dem heter Ihor Luhovyj. Han har ett företag i Tjernihiv som bygger trähus.
– Jag har ett brett kontaktnät i Ukraina och andra länder. När kriget bröt ut samlade jag pengar med hjälp av mina vänner utomlands och köpte fyra begagnade minivans, säger han.
– Vi kör både dag och natt med pauser för att vila och sova.
Ihor understryker att tunga lastbilar får svårt att röra sig i krigszonen.
– Vägarna är ofta sönderbombade eller minerade. Det ligger också en massa blindgångare. Bara mindre fordon kan klara att nå små orter. Ibland kör vi nästan på ren intuition för att undvika alla faror, berättar han.
Det hörs ingen pessimism i Ihors röst. Han och alla andra jag träffar kan vara stressade och trötta, ja, ofta rädda, men alla tror bergfast på en seger i kriget mot den ryska angriparen och på en bra framtid för sitt land.
