Krönika

Chauffören – en luffare?

Davids krönika. Många tror nog att luffarna som drog efter vägarna för över hundra år sedan och tiggde mat i gårdarna, gjorde det för att de antingen var arbetslösa eller arbetsskygga.

Jag tror att sanningen är mer komplicerad än så. Arbeten har nog alltid behövt göras men frågan är till vilket pris. Luffarna gjorde kanske en kalkyl av det enklare slaget: ”Om jag jobbar åt någon bonde eller på ett gods fjorton timmar om dagen så får jag så lite betalt att jag nästan svälter. Om jag vandrar vägarna fram mellan socknarna kommer jag också svälta och dessutom vara bespottad och jagad av bylingen för lösdriveri. Men jag kan ligga och dra mig i en skogsbacke och se solen gå upp över en sjö och jag äger min tid”.

– Skaffa dig ett riktigt jobb i stället! Kunde folk säga till mig då började köra dragbil och dra löstrailers på åttiotalet. Och det låg något i det.

En usel ersättning för varje körd mil, obekväm totalt oreglerad arbetstid, helgvila på hemska ställen. Men också som i Göteborg med Hagas jazzklubbar eller med att tura från Helsingborg till ”vaerdshusen” i Helsingör. En helg i Cognac i Frankrike kunde det också bli med en stadsfest som hette duga.

Jag valde friheten trots det oftast betydligt mindre trevliga bestyret det innebar att vara hemifrån och med en ekonomi på bristningsgränsen. Ungefär som luffarna långt före mig.

I dag är chaufförsyrket betydligt mer uppstyrt och körningarna går ibland efter tidtabell som för en buss. Men lönen är fortfarande bland de lägsta på arbetsmarknaden och inte ens distributionschaufförerna vet säkert när de kommer hem på kvällen. (Transportledaren: ”Då du är klar för i dag kan du väl åka hit och dit och hämta ditt och datt.”)

Ändå, de flesta av oss som är inne i jobbet älskar det hur mycket vi än svär ve och förbannelse över det. Liksom för luffarna är det för vyerna, sjöarna. skogarna, folk vi möter, alla stadsmiljöer nya som gamla som vi får se då vi far förbi eller lastar och lossar.

Det går knappt att hitta ett mer krävande och socialt sett mer misslyckat yrke. Men då vi som kör någon gång ses är vi som luffarna då de samlades bakom tegelbrukens ugnar under kalla vinternätter.

Och då vi skojar, stojar och härjar med varandra kommer den uråldrigt nedärvda känslan över oss – den av att inte vara förslavade.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Thomas Laursen:
    23 december, 2020

    Man känner igen det mesta!

  2. Erik Thunefors:
    28 november, 2020

    Bra! Det där känner man igen. Visst lite romantiserat men ändå.

  3. Erik Åhlander:
    28 november, 2020

    Stämmer ganska bra

  4. Ronnie Nilsson:
    28 november, 2020

    👍👍👍🤠jätte bra

  5. Rolf Fredriksson:
    28 november, 2020

    Kan bara instämma, har kört inom Långtraderibranschen sen 1965, både ute och inom Sverige, håller på fortfarande men nu som följebilschaufför sen 5 år tillbaka! Det har varit ett jävla slit genom åren, men jag har aldrig ångra en minut, det underlättar nog att vara lite udda!

  6. Christer Thynell:
    28 november, 2020

    Igenkänningsfaktor.
    Den bitterljuva sanningen, och lite "romantiserad".

  7. Thomas Laursen:
    28 november, 2020

    Det kommer in i blodet. Och man får abstinens efter man gått i pension. Och man måste pynta up 10.000 kr för ett YKB. Ett sådant övergrepp att kräva av folk som kört i 38 år.

  8. Ingemar Svensson:
    28 november, 2020

    Mycket bra

  9. Per:
    28 november, 2020

    Håller nog med

  10. Jörgen:
    28 november, 2020

    Kanon tycker det stämmer på pricken. Har själv kört i 32 år och märker av skillnaderna från då till nu. Man är styrd till 100% idag. Jag har gjort det mesta utland inrikes men idag kör vi efter klockan

Lästips:

David Ericsson

Virusets väg

Davids krönika. Covid-19, Sars 2, corona … Okärt barn har många namn. En sak är säker, dess dödlighet är större än i många andra pandemier och jag har själv förlorat en bekant i sjukdomen.

På toppen. Therese Thörner trivs med jobbet som flischaufför. Här på lastningsplats ute i Värmlandsnäs skogar.

Therese har flis och forskning i lasten

Flischauffören. Värmländska Therese Thörner trivs med livet som fjärrchaufför. Hon studerar samtidigt på distans och pluggar ofta i hytten. Examensarbetet handlar om hur transportledaren påverkar chaufförers liv.

Att läsa med öronen!

Davids krönika. När jag och en kamrat kom in på en dansk pizzeria utanför Köpenhamn, påpekade pizzabagaren förskräckt att vi måste ha ansiktsmask. Kollegan hade redan en medan jag raskt fick en tilldelad.

Inget annat än vidrigt

Debatt. Fredagen den 4 december upplevde vi slutet på arbetarrörelsen, som vi har lärt känna den. Vi arbetare upplevde det stora sveket från våra kamrater i IF Metall och Kommunal.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson

Virusets väg

Corona. Covid-19, Sars 2, corona … Okärt barn har många namn. En sak är säker, dess dödlighet är större än i många andra pandemier och jag har själv förlorat en bekant i sjukdomen.

Chauffören – en luffare?

Frihet. Många tror nog att luffarna som drog efter vägarna för över hundra år sedan och tiggde mat i gårdarna, gjorde det för att de antingen var arbetslösa eller arbetsskygga. Jag tror att sanningen är mer komplicerad än så. Arbeten har nog alltid behövt göras men frågan är till vilket pris.

Att läsa med öronen!

Läsning. När jag och en kamrat kom in på en dansk pizzeria utanför Köpenhamn, påpekade pizzabagaren förskräckt att vi måste ha ansiktsmask. Kollegan hade redan en medan jag raskt fick en tilldelad.

Snacka om kalldusch …

Ledare. Torsdagen den 3 december 2020. Dagen då IF Metall och Kommunal manifesterade LO:s oförmåga att hålla samman.

Ett stort svek mot svenska arbetstagare

Ordförandeord. Vi närmar oss slutet av detta minst sagt annorlunda, och ur många olika aspekter tuffa, år. Vi har tvingats hantera en pandemi som påverkat oss alla personligen. Och den har också påverkat förbundets verksamhet på flera områden. Bland annat fick vi skjuta fram avtalsrörelsen, en åtgärd som inneburit ett väldigt komprimerat arbete i slutet av året.

Socialdemokraterna säljer sin själ

Debatt. Villkoren som arbetare i Sverige har före 1900-talets början varit allt annat än bra. Vilket leder till att arbetare i slutet 1800-talet går ihop på arbetsplatserna, som med tiden blir fackföreningar.

Bered dig på ett liv som fattigpensionär

Ledare. Är du strax över 20 år och lastbilschaufför? Då kan du på ålderdomen se fram mot ungefär 11 400 kronor i pension från staten, förutsatt att du pallar att köra till fyllda 65 år.

Arbetsgivarna agerar respektlöst

Ordförandeord. Avtalsrörelsen pågår för fullt, och med stor sannolikhet har det hänt en hel del från det att denna krönika skrevs till att Transportarbetaren ligger i din brevlåda.

För dagbok på jobbet

Insändare. För ni dagbok i ert arbete? Om inte, varför? Min far var noga med att se till att jag förde dagbok, när jag började köra för elva år sedan.

Pungsparka tillbaka i las-debatten!

Debatt. Om parterna på allvar ska behålla balansen på svensk arbetsmarknad så borde vi väl rätteligen inte enbart diskutera hur arbetsgivaren lättare skall kunna säga upp personal genom att luckra upp lagen om anställningsskydd (las).

Hyllningsrop med lukt av hyckleri

Ledare. På senare tid har hyllningskören över den svenska modellen och kollektivavtalen nått stormstyrka. Det finns snart ingen tongivande debattör, ledarskribent eller företrädare för näringslivet, facket eller rikspolitiken som inte uttalat sitt stöd för tanken att det är arbetsmarknadens parter som själva ska göra upp om spelreglerna på arbetsmarknaden.

Vad är trygghet för en arbetare?

Ordförandeord. Under senare tid har jag allt oftare funderat på vad som är trygghet för en arbetare. Hur jag än vänder och vrider på frågan så landar jag i att det rör sig om en trygg anställning och en vettig arbetsmiljö.

Ovissheten består

Ordförandeord. När jag skriver detta har regeringen precis lagt sin höstbudget. En budget som definitivt inte är som förr, på gott och ont. Den här budgeten är ett stort steg framåt jämfört med tidigare under mandatperioden, inte minst fördelningspolitiskt.