Krönika

Chauffören – en luffare?

Davids krönika. Många tror nog att luffarna som drog efter vägarna för över hundra år sedan och tiggde mat i gårdarna, gjorde det för att de antingen var arbetslösa eller arbetsskygga.

Jag tror att sanningen är mer komplicerad än så. Arbeten har nog alltid behövt göras men frågan är till vilket pris. Luffarna gjorde kanske en kalkyl av det enklare slaget: ”Om jag jobbar åt någon bonde eller på ett gods fjorton timmar om dagen så får jag så lite betalt att jag nästan svälter. Om jag vandrar vägarna fram mellan socknarna kommer jag också svälta och dessutom vara bespottad och jagad av bylingen för lösdriveri. Men jag kan ligga och dra mig i en skogsbacke och se solen gå upp över en sjö och jag äger min tid”.

– Skaffa dig ett riktigt jobb i stället! Kunde folk säga till mig då började köra dragbil och dra löstrailers på åttiotalet. Och det låg något i det.

En usel ersättning för varje körd mil, obekväm totalt oreglerad arbetstid, helgvila på hemska ställen. Men också som i Göteborg med Hagas jazzklubbar eller med att tura från Helsingborg till ”vaerdshusen” i Helsingör. En helg i Cognac i Frankrike kunde det också bli med en stadsfest som hette duga.

Jag valde friheten trots det oftast betydligt mindre trevliga bestyret det innebar att vara hemifrån och med en ekonomi på bristningsgränsen. Ungefär som luffarna långt före mig.

I dag är chaufförsyrket betydligt mer uppstyrt och körningarna går ibland efter tidtabell som för en buss. Men lönen är fortfarande bland de lägsta på arbetsmarknaden och inte ens distributionschaufförerna vet säkert när de kommer hem på kvällen. (Transportledaren: ”Då du är klar för i dag kan du väl åka hit och dit och hämta ditt och datt.”)

Ändå, de flesta av oss som är inne i jobbet älskar det hur mycket vi än svär ve och förbannelse över det. Liksom för luffarna är det för vyerna, sjöarna. skogarna, folk vi möter, alla stadsmiljöer nya som gamla som vi får se då vi far förbi eller lastar och lossar.

Det går knappt att hitta ett mer krävande och socialt sett mer misslyckat yrke. Men då vi som kör någon gång ses är vi som luffarna då de samlades bakom tegelbrukens ugnar under kalla vinternätter.

Och då vi skojar, stojar och härjar med varandra kommer den uråldrigt nedärvda känslan över oss – den av att inte vara förslavade.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Thomas Laursen:
    30 januari, 2021

    Alltid läsvärt från David Ericsson

  2. Thomas Laursen:
    23 december, 2020

    Man känner igen det mesta!

  3. Erik Thunefors:
    28 november, 2020

    Bra! Det där känner man igen. Visst lite romantiserat men ändå.

  4. Erik Åhlander:
    28 november, 2020

    Stämmer ganska bra

  5. Ronnie Nilsson:
    28 november, 2020

    👍👍👍🤠jätte bra

  6. Rolf Fredriksson:
    28 november, 2020

    Kan bara instämma, har kört inom Långtraderibranschen sen 1965, både ute och inom Sverige, håller på fortfarande men nu som följebilschaufför sen 5 år tillbaka! Det har varit ett jävla slit genom åren, men jag har aldrig ångra en minut, det underlättar nog att vara lite udda!

  7. Christer Thynell:
    28 november, 2020

    Igenkänningsfaktor.
    Den bitterljuva sanningen, och lite "romantiserad".

  8. Thomas Laursen:
    28 november, 2020

    Det kommer in i blodet. Och man får abstinens efter man gått i pension. Och man måste pynta up 10.000 kr för ett YKB. Ett sådant övergrepp att kräva av folk som kört i 38 år.

  9. Ingemar Svensson:
    28 november, 2020

    Mycket bra

  10. Per:
    28 november, 2020

    Håller nog med

  11. Jörgen:
    28 november, 2020

    Kanon tycker det stämmer på pricken. Har själv kört i 32 år och märker av skillnaderna från då till nu. Man är styrd till 100% idag. Jag har gjort det mesta utland inrikes men idag kör vi efter klockan

Lästips:

David Ericsson. Foto: Jan Lindkvist

Älskade jävla väg

Davids krönika. Det började med Bob Dylan. Hans nasalt gnälliga sång lockade mig ändå som tonåring till att längta ut på vägarna. Inte minst för alla hans besjungna erövringar. Som i ”Girl from the north country”.

Transportarbetarens logga / Transportarbetarens logo

Farlig trötthet utbrett problem

Åkeri. Europas yrkesförare kör ofta trötta. En tredjedel av lastbilsförarna har någon gång under det senaste året somnat vid ratten. Det visar en stor studie av den Europeiska Transportfacket, som kopplar ihop tröttheten med dåliga arbetsvillkor.

Att bygga ett hus tillsammans

Davids krönika. Vad gör man då den vuxna dottern är ledsen, har problem med en tidigare relation, är sliten efter flera års nattjobb som barnmorska och av att vara ensamstående med ett barn? Och hon har en enda stor önskan: att bygga ett eget hus? Jo vi bygger förstås ett!

Det måste gå att kombinera lönsamhet och schysta villkor

Debatt. Marknaden för bud och hemleveranser har vuxit explosionsartat de senaste åren. Dels tack vare digitaliseringen men den har också accelererat kraftigt på grund av coronapandemin.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson. Foto: Jan Lindkvist

Älskade jävla väg

På väg. Det började med Bob Dylan. Hans nasalt gnälliga sång lockade mig ändå som tonåring till att längta ut på vägarna. Inte minst för alla hans besjungna erövringar. Som i ”Girl from the north country”.

Att bygga ett hus tillsammans

Hattstugan. Vad gör man då den vuxna dottern är ledsen, har problem med en tidigare relation, är sliten efter flera års nattjobb som barnmorska och av att vara ensamstående med ett barn? Och hon har en enda stor önskan: att bygga ett eget hus? Jo vi bygger förstås ett!

Diktaturen som alla älskar?

Politik. Vid mina ändlösa körningar upp och ner genom landet noterade jag att det var ovanligt många ekipage med sjöcontainers på vägarna strax efter påsk. Helsingborgs godsbangård var också full av containertåg.

Vi är bra på att lyssna!

Ledare. Hej kamrater och läsare! Här skriver jag nu för första gången, som ny tillförordnad chefredaktör för tidningen.

Vad är en röst på S värd i nästa val?

Ordförandeord. Vart är Socialdemokraterna på väg egentligen? Frågan är ytterst aktuell och bottnar i att partiet nu tvingas leverera det elände man gick med på i den så kallade januariöverenskommelsen.

Kräv att vi ska få använda toaletten!

Insändare. Det är ingen hemlighet att gigekonomins företag, som Foodora, inte tar hänsyn till arbetarnas rättigheter och säkerhet. Förutom usla arbetsvillkor, mycket låga löner och osäker arbetsplats, måste vi också utstå omänskligt bemötande av restaurangerna.

Utsatt arbete i färdtjänsten

Insändare. Vi färdtjänstchaufförer är en av de personalgrupper som får samhället att fungera. Vi tillhör en samhällsviktig funktion. Vi kör barn med olika behov till skolan. Äldre till daglig verksamhet, vårdinrättningar och sjukhus.

Jag känner mig verkligen inte trygg …

Ordförandeord. En fråga man kan ställa sig i dessa i flera avseenden märkliga tider är ju vad som i framtiden kommer att vara det så kallade nya normala. Jag tänker på flera saker, men vill börja med det som håller på att hända inom LO.

Nu lämnar jag över

Ledare. Det här blir min sista ledarkrönika i Transportarbetaren. Efter 19 år som chefredaktör lämnar jag stolen, för att gå i pension lite senare i år. Många tankar snurrar när jag försöker summera min tid på Transport och förbundets medlemstidning.

Individuella löner styrs av godtycke

Debatt. Hur är det möjligt att fortsätta med individuella löner? Trots detta har man fortfarande individuell lönesättning inom offentlig verksamhet.

Bannlys ackord på samhällsbetalda resor

Insändare. Låt oss gå samman i hela landet, lägga ner jobbet, samla ihop oss utanför riksdagshuset och ställa politikerna mot väggen. Det är sjukt att köra gamla, sjuka och skolbarn på ackord! Att det bara får fortgå år efter år.

Kasta sten i glashus…

Ledare. Posten, numera Postnord, har fått ta mycket skit genom åren. En del är säkert motiverat, men det finns ändå skäl att nyansera bilden.

Man får städa upp sin egen skit

Ordförandeord. Transportarbetareförbundet tar alltid strid för sina medlemmar när striden måste tas. Vi som är medlemmar i förbundet har detta som en naturlig del av förbundets DNA, våra utbildningar präglas av detta och våra anställda och förtroendevalda fostras in i detta.