Krönika

Chauffören – en luffare?

Davids krönika. Många tror nog att luffarna som drog efter vägarna för över hundra år sedan och tiggde mat i gårdarna, gjorde det för att de antingen var arbetslösa eller arbetsskygga.

Jag tror att sanningen är mer komplicerad än så. Arbeten har nog alltid behövt göras men frågan är till vilket pris. Luffarna gjorde kanske en kalkyl av det enklare slaget: ”Om jag jobbar åt någon bonde eller på ett gods fjorton timmar om dagen så får jag så lite betalt att jag nästan svälter. Om jag vandrar vägarna fram mellan socknarna kommer jag också svälta och dessutom vara bespottad och jagad av bylingen för lösdriveri. Men jag kan ligga och dra mig i en skogsbacke och se solen gå upp över en sjö och jag äger min tid”.

– Skaffa dig ett riktigt jobb i stället! Kunde folk säga till mig då började köra dragbil och dra löstrailers på åttiotalet. Och det låg något i det.

En usel ersättning för varje körd mil, obekväm totalt oreglerad arbetstid, helgvila på hemska ställen. Men också som i Göteborg med Hagas jazzklubbar eller med att tura från Helsingborg till ”vaerdshusen” i Helsingör. En helg i Cognac i Frankrike kunde det också bli med en stadsfest som hette duga.

Jag valde friheten trots det oftast betydligt mindre trevliga bestyret det innebar att vara hemifrån och med en ekonomi på bristningsgränsen. Ungefär som luffarna långt före mig.

I dag är chaufförsyrket betydligt mer uppstyrt och körningarna går ibland efter tidtabell som för en buss. Men lönen är fortfarande bland de lägsta på arbetsmarknaden och inte ens distributionschaufförerna vet säkert när de kommer hem på kvällen. (Transportledaren: ”Då du är klar för i dag kan du väl åka hit och dit och hämta ditt och datt.”)

Ändå, de flesta av oss som är inne i jobbet älskar det hur mycket vi än svär ve och förbannelse över det. Liksom för luffarna är det för vyerna, sjöarna. skogarna, folk vi möter, alla stadsmiljöer nya som gamla som vi får se då vi far förbi eller lastar och lossar.

Det går knappt att hitta ett mer krävande och socialt sett mer misslyckat yrke. Men då vi som kör någon gång ses är vi som luffarna då de samlades bakom tegelbrukens ugnar under kalla vinternätter.

Och då vi skojar, stojar och härjar med varandra kommer den uråldrigt nedärvda känslan över oss – den av att inte vara förslavade.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Thomas Laursen:
    30 januari, 2021

    Alltid läsvärt från David Ericsson

  2. Thomas Laursen:
    23 december, 2020

    Man känner igen det mesta!

  3. Erik Thunefors:
    28 november, 2020

    Bra! Det där känner man igen. Visst lite romantiserat men ändå.

  4. Erik Åhlander:
    28 november, 2020

    Stämmer ganska bra

  5. Ronnie Nilsson:
    28 november, 2020

    👍👍👍🤠jätte bra

  6. Rolf Fredriksson:
    28 november, 2020

    Kan bara instämma, har kört inom Långtraderibranschen sen 1965, både ute och inom Sverige, håller på fortfarande men nu som följebilschaufför sen 5 år tillbaka! Det har varit ett jävla slit genom åren, men jag har aldrig ångra en minut, det underlättar nog att vara lite udda!

  7. Christer Thynell:
    28 november, 2020

    Igenkänningsfaktor.
    Den bitterljuva sanningen, och lite "romantiserad".

  8. Thomas Laursen:
    28 november, 2020

    Det kommer in i blodet. Och man får abstinens efter man gått i pension. Och man måste pynta up 10.000 kr för ett YKB. Ett sådant övergrepp att kräva av folk som kört i 38 år.

  9. Ingemar Svensson:
    28 november, 2020

    Mycket bra

  10. Per:
    28 november, 2020

    Håller nog med

  11. Jörgen:
    28 november, 2020

    Kanon tycker det stämmer på pricken. Har själv kört i 32 år och märker av skillnaderna från då till nu. Man är styrd till 100% idag. Jag har gjort det mesta utland inrikes men idag kör vi efter klockan

Lästips:

I en tidigare artikel skrev vi om flisbilsföraren Johan (fingerat namn) som skakade sönder rygg och nacke i en dålig förarstolstol på knaggliga norrländska vägar. I dag är han sjukskriven med ständig värk. Han längtar tillbaka ut på vägen och får juridisk hjälp av Transport och fackets juridiska byrå LO-TCO Rättsskydd för att få ut ersättning från Försäkringskassan.

Bra förarstol kan rädda ryggen

Arbetsmiljö. Dåliga förarstolar och skakiga vägar är en skadlig kombination. Men mätningar av vibrationer är ingen het fråga i transportbranschen. ”Satsa på bra stolar. Chaufförer som mår bra gör ett bättre jobb”, råder Volvos Göran Bergqvist. Läs andra delen i vår granskning av helkroppsvibrationer.

David Ericsson. Foto: Jan Lindkvist

Räddad av världens uslaste lastbil

Davids krönika. Vilken är den viktigaste komponenten i en lastbil? Hjulen, flaket/vändskivan? Eller motorn, växellådan och hytten? Javisst, de är viktiga annars lär inte bilen funka. Men det allra viktigaste? Jo så klart förarstolen!

Transportarbetarens logga / Transportarbetarens logo

Yrkesförarens dag 9/9!

Transport. De ser till att både människor och gods kommer fram dygnet runt, alla dagar på året. På torsdag, den 9 september, hyllas landets yrkesförare på sin egen dag.

Bländande ljus ett arbetsmiljöproblem

Insändare. Ta bort alla bländande ljus i transportbranschen och bli mer effektiv! Forskning visar att man blir trött och stressad av felriktad arbetsbelysning och bländande ljuskällor.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson. Foto: Jan Lindkvist

Räddad av världens uslaste lastbil

Arbetsmiljö. Vilken är den viktigaste komponenten i en lastbil? Hjulen, flaket/vändskivan? Eller motorn, växellådan och hytten? Javisst, de är viktiga annars lär inte bilen funka. Men det allra viktigaste? Jo så klart förarstolen!

Follow the money

Kriminalitet. Jag är varken jurist eller psykolog, sannerligen inte. Men jag kan se en poäng med strängare straff för grov kriminalitet.

Älskade jävla väg

På väg. Det började med Bob Dylan. Hans nasalt gnälliga sång lockade mig ändå som tonåring till att längta ut på vägarna. Inte minst för alla hans besjungna erövringar. Som i ”Girl from the north country”.

Se åt vänster först!

Ledare. Mansplaining. Smaka på ordet. ”Man” ihopbakad med engelskans ”explain” (förklara) – nytt ord, gammal företeelse. Är övertygad om att vi alla någon gång känt oss drabbade, oavsett kön: Någon förklarar något på ett nedlåtande och drygt vis, i en kombination av övertro på sin egen kunskap och ointresse för den andras.

Vi riskerar att få en hård käftsmäll

Ordförandeord. Transportare, vi riskerar att ha en käftsmäll på Sveriges arbetare på ingång. Jag pratar så klart om den nya arbetsrätten, försämringarna i LAS med mera.

Fel bygga lönepolitik på orättvisor

Debatt. I år firar jag 60 år med Transportarbetareförbundet. För att vara lite internationell, det har runnit rätt mycket vatten under broarna över Seine.

Afghanistan – vilja och vanmakt

Ledare. Bilderna från Kabuls flygplats träffar som slag mot hjärtat. Desperata människor som klamrar sig fast utanpå plan som lyfter, de sista dödsdömda försöken ut från ett land i talibaners makt. Bilderna påminner om fiktion i film.

Ett helsike för den som ska kontrollera

Ordförandeord. Efter en lång skön sommar känns det spännande att öppna datorn och friska upp minnet med vad som är på gång i höst. Det blir mycket att ta tag i.

Fortsatt instabilt politiskt läge

Debatt. Vi kan inte motivera våra medlemmar att vare sig rösta eller bli medlemmar i ett parti som inte värnar den svenska modellen, skriver ombudsmännen från Transports avdelning 6 Värmland.

Det måste gå att kombinera lönsamhet och schysta villkor

Debatt. Marknaden för bud och hemleveranser har vuxit explosionsartat de senaste åren. Dels tack vare digitaliseringen men den har också accelererat kraftigt på grund av coronapandemin.

Vi är bra på att lyssna!

Ledare. Hej kamrater och läsare! Här skriver jag nu för första gången, som ny tillförordnad chefredaktör för tidningen.

Vad är en röst på S värd i nästa val?

Ordförandeord. Vart är Socialdemokraterna på väg egentligen? Frågan är ytterst aktuell och bottnar i att partiet nu tvingas leverera det elände man gick med på i den så kallade januariöverenskommelsen.

Kräv att vi ska få använda toaletten!

Insändare. Det är ingen hemlighet att gigekonomins företag, som Foodora, inte tar hänsyn till arbetarnas rättigheter och säkerhet. Förutom usla arbetsvillkor, mycket låga löner och osäker arbetsplats, måste vi också utstå omänskligt bemötande av restaurangerna.