Krönika

Chauffören – en luffare?

Davids krönika. Många tror nog att luffarna som drog efter vägarna för över hundra år sedan och tiggde mat i gårdarna, gjorde det för att de antingen var arbetslösa eller arbetsskygga.

Jag tror att sanningen är mer komplicerad än så. Arbeten har nog alltid behövt göras men frågan är till vilket pris. Luffarna gjorde kanske en kalkyl av det enklare slaget: ”Om jag jobbar åt någon bonde eller på ett gods fjorton timmar om dagen så får jag så lite betalt att jag nästan svälter. Om jag vandrar vägarna fram mellan socknarna kommer jag också svälta och dessutom vara bespottad och jagad av bylingen för lösdriveri. Men jag kan ligga och dra mig i en skogsbacke och se solen gå upp över en sjö och jag äger min tid”.

– Skaffa dig ett riktigt jobb i stället! Kunde folk säga till mig då började köra dragbil och dra löstrailers på åttiotalet. Och det låg något i det.

En usel ersättning för varje körd mil, obekväm totalt oreglerad arbetstid, helgvila på hemska ställen. Men också som i Göteborg med Hagas jazzklubbar eller med att tura från Helsingborg till ”vaerdshusen” i Helsingör. En helg i Cognac i Frankrike kunde det också bli med en stadsfest som hette duga.

Jag valde friheten trots det oftast betydligt mindre trevliga bestyret det innebar att vara hemifrån och med en ekonomi på bristningsgränsen. Ungefär som luffarna långt före mig.

I dag är chaufförsyrket betydligt mer uppstyrt och körningarna går ibland efter tidtabell som för en buss. Men lönen är fortfarande bland de lägsta på arbetsmarknaden och inte ens distributionschaufförerna vet säkert när de kommer hem på kvällen. (Transportledaren: ”Då du är klar för i dag kan du väl åka hit och dit och hämta ditt och datt.”)

Ändå, de flesta av oss som är inne i jobbet älskar det hur mycket vi än svär ve och förbannelse över det. Liksom för luffarna är det för vyerna, sjöarna. skogarna, folk vi möter, alla stadsmiljöer nya som gamla som vi får se då vi far förbi eller lastar och lossar.

Det går knappt att hitta ett mer krävande och socialt sett mer misslyckat yrke. Men då vi som kör någon gång ses är vi som luffarna då de samlades bakom tegelbrukens ugnar under kalla vinternätter.

Och då vi skojar, stojar och härjar med varandra kommer den uråldrigt nedärvda känslan över oss – den av att inte vara förslavade.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Thomas Laursen:
    30 januari, 2021

    Alltid läsvärt från David Ericsson

  2. Thomas Laursen:
    23 december, 2020

    Man känner igen det mesta!

  3. Erik Thunefors:
    28 november, 2020

    Bra! Det där känner man igen. Visst lite romantiserat men ändå.

  4. Erik Åhlander:
    28 november, 2020

    Stämmer ganska bra

  5. Ronnie Nilsson:
    28 november, 2020

    👍👍👍🤠jätte bra

  6. Rolf Fredriksson:
    28 november, 2020

    Kan bara instämma, har kört inom Långtraderibranschen sen 1965, både ute och inom Sverige, håller på fortfarande men nu som följebilschaufför sen 5 år tillbaka! Det har varit ett jävla slit genom åren, men jag har aldrig ångra en minut, det underlättar nog att vara lite udda!

  7. Christer Thynell:
    28 november, 2020

    Igenkänningsfaktor.
    Den bitterljuva sanningen, och lite "romantiserad".

  8. Thomas Laursen:
    28 november, 2020

    Det kommer in i blodet. Och man får abstinens efter man gått i pension. Och man måste pynta up 10.000 kr för ett YKB. Ett sådant övergrepp att kräva av folk som kört i 38 år.

  9. Ingemar Svensson:
    28 november, 2020

    Mycket bra

  10. Per:
    28 november, 2020

    Håller nog med

  11. Jörgen:
    28 november, 2020

    Kanon tycker det stämmer på pricken. Har själv kört i 32 år och märker av skillnaderna från då till nu. Man är styrd till 100% idag. Jag har gjort det mesta utland inrikes men idag kör vi efter klockan

Lästips:

Vägen till chaufförsyrket – Del 1

Blogg. Åsa har börjat en YKB-utbildning för att bli lastbilschaufför. Det här är hennes berättelse om hur det gå att som snart 50-årig journalist börja ratta tunga fordon. Läs del 1 av Åsas berättelse.

Ove Allansson på besök i Göteborgs hamn. Foto: SvD/TT

Ove Allansson – sjöfolkets främsta skildrare

Böcker. Ove Allansson skrev om sjöfolket. 2022 skulle han ha fyllt 90 år och i en ny samling väljer svenska arbetarförfattare ut sina favoriter av hans berättelser.

Angelica är egentligen utbildad CNC-operatör*, men när hon tog studenten under finanskrisen 2009 fanns det inga jobb. Då föreslog hennes pappa att hon skulle ta truckkörkort så att hon kunde hjälpa honom på jobbet. Hon hade jätteroligt på kursen och kurskamraterna övertalade henne att även ta lastbilskörkort.

”Man måste göra sina egna val”

Mötet. När Angelica Larsson började dela med sig av sitt liv som lastbilschaufför på sociala medier fick hon snabbt hundratusentals följare över hela världen. Nu har hon skrivit en bok om sin krokiga väg till lyckan.

Krönika

Besatt av kallbad

Krönika Jag håller hårt i stegen och går sakta ner i det tre grader kalla vattnet. Mitt hjärta rusar och min första reaktion är att fly upp på torra land.

Ingen ska behöva dö på jobbet

Ledare. Lastbilschaufförer är yrket med flest dödsfall. Det visar en sammanställning som Arbetsmiljöverket gjort över åren 2011 – 2020. 66, sextiosex, lastbilsförare miste livet under de åren. Det är fruktansvärt.

Det kan bli en stökig avtalsrörelse

Ordförandeord. Ett nytt år har börjat och det känns som ett tufft läge mest överallt. Personligen så närvarade jag nyligen via ett LO-mandat på Folk och försvars rikskonferensen, i Sälen. Det var ett par detaljer som satte sig på minnet rejält.

Lastbil på vinterväg, Umeå

Vintervägar – en farlig arbetsplats

Debatt. Transportarbetareförbundets medlemmar har ofta vägen som arbetsplats oavsett väder och vind eller årstid. Under 2022 förolyckades 38 personer i sitt arbete, samt ytterligare sex personer som går under ”övrigt” i Arbetsmiljöverkets statistik.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson. Foto: Jan Lindkvist

Which side are you on?

Dragbilsliv. Jag var på väg hem från Eskilstuna en sen fredagseftermiddag för många år sedan. Det var på den tiden jag drog löstrailers som enbilsåkare och jag hade haft en usel vecka. Nu såg jag fram mot att åtminstone få komma hem till middag och lite fredagsmys. Då ringde dragbilsförmedlaren.

Den socialdemokratiske utlandschauffören

Politik. Han är som de flesta av oss som kör tradare, ett ego. Men med blick för jobbet och känsla för kamraterna. Kunnig om smitvägarna när det blivit stopp på Autobahn och allt annat som hör vägarna till. Som de bästa Raststättena och var det går att övernatta ostört på parkeringar som inte är alltför ansatta av rånare.

Det är rörigt på mitt skrivbord

Politik. Ett gammalt skämt: ”Den som har det rörigt på sitt skrivbord är ofta lika rörig inuti huvudet!” Svaret: ”Hur ser det då ut i huvudet på den som har ett tomt skrivbord?” Själv har jag inte bara ett rörigt skrivbord. Det är som om ett korsdrag blåst igenom huset och skapat ett fullständigt kaos – och på motsvarande sätt känns det inuti skallen.

Dålig arbetsmiljö gör det svårt att få personal

Debatt. Bristen på kompetensförsörjning i Norrbotten och Västerbotten ökar risken för högre arbetsbelastning hos de som redan jobbar. Det blir en nedåtgående spiral som i längden gör att allt fler lämnar sina yrken och det blir ännu svårare för företagen att matcha kompetensen. Företagen behöver därför ta sitt arbetsmiljöansvar på allvar.

Lönerna sänks –vinsterna ökar

Krönika. Frimärket ska höjas till 15 kronor och jag tänker på Postnords vd, som fick en löneförhöjning på 22 procent i år, och nu tjänar 840 000 kronor i månaden.

Jag vill inte vara medlem i en klubb som skulle acceptera mig

Ledare. Du känner kanske igen Groucho Marx (1890–1977) citat. Citatet är inte bara roligt, det vittnar också om att det är klubben – föreningen – som väljer vilka som får vara medlemmar. Det som kallas föreningsfrihet.

Den svenska modellen står pall…

Ordförandeord. Ett händelserikt år närmar sig sitt slut. Jag ska inte summera allt som hänt men i backspegeln kan jag konstatera att Transport har haft att göra.

Debatt / Egenanställning

Likställa egenanställning med bemanning är felaktigt

Debatt. Målet mellan Svenska Transportarbetareförbundet och Foodora har satt begreppshanteringen på arbetsmarknaden under lupp. Att likställa egenanställning med bemanning är felaktigt och riskerar att hämma utvecklingen av hållbara villkor, skriver Stephen Schad, ordförande för Egenanställningsföretagens Branschorganisation och vd Frilans Finans.

Mats H Andersson. Foto: Justina Öster

Ta domstolens beslut på allvar, Stephen Schad

Replik. Det är dags för Schad att rannsaka sig själv och egenanställning som begrepp. Egenanställning är att betraktas som bemanningsföretag. Det säger Arbetsdomstolen. Det är hög tid för Schad med flera att göra rent inom sina egna led och kring vilka yrken man väljer att ta in på egenanställning, skriver Transports Mats H Andersson.

Ingen motsättning mellan att reda ut begreppen och förtydliga spelreglerna

Slutreplik. Det finns ingen motsättning mellan att reda ut begreppen och förtydliga spelreglerna på arbetsmarknaden. Tvärtom tror vi att tydliga spelregler till hög grad bygger på en korrekt och, i den mån möjligt, samstämmig begreppshantering. Det gäller självklart inte enbart Transport utan även Foodora, egenanställnings-företagen och alla andra som verkar på arbetsmarknaden.