Davids krönika. Så var den här till slut, vår omtalade kulturkanon. En reporter från TV 4 kom fram till mig där jag satt och fikade på Liljeholmstorget och stack en mikrofon under näsan. ”Vad tycker du om kulturkanon?” undrade hon.
Jag fick snabbläsa listan på vad som valts ut och kunde inte svara annat än.
”Trams. Ingen kan väl bestämma vad andra ska tycka är viktigt. Alla skapande konstnärer och författare tycker säkert att det de gör är betydelsefullt. Likadant är det för läsarna/betraktarna oavsett om de gillar Selma Lagerlöf eller Nisse Poet Persson.”
Det mesta fattas dessutom, som arbetarlitteraturen och det Sverige är mest känt för, arbetarrörelsen.
I förvirringen över vad man egentligen ska ha listan till uppstod senare, som grädde på moset, ett politiskt gräl. SD:s Jessica Stegrud menade att det var ”talande” att det var en ”svenskfödd kurd (S) och en perser (M)” som debatterade frågan i SVT.
Jimmie Åkesson, Sveriges svar på Donald Trump, alltid lika gapig, okunnig och ofta helt utan konsekvenstänk, gick i svaromål för sin riksdagskamrat. Medan Ulf Kristersson gick i taket i något som urartade i ett tv-sänt gräl.
Det är intressant att se hur borgerlighetens försök att få SD att verka rumsrena och regeringsfähiga och få bort nazi-/fasciststämpeln ständigt misslyckas. Som att försöka sminka en gris. Hur man än gör så är en gris ändå alltid en gris.
Och det är inte första gången i världshistorien som något sådant inträffar, alltid med samma förskräckande resultat.
Själv tror jag varken på sminkade grisar eller på kulturlistor som ska få folk att gå i takt och tänka lika. Jag tänker i stället på ett par strofer ur en låt som helt säkert inte är med i någon kulturkanon. Det är norrmannen Lillebjörn Nilsens Far har fortalt:
”Jeg vet en bro som er gammel brun och stygg
På den står en skilt där du leser
Hundrede mand kan jeg bäre på min rygg
Men svigter om de alle marscherer”
