Krönika. Besvikelsen efter EU parlamentsvalet har nu lagt sig. Någon besvikelse över själva valresultatet kan man inte gärna ha. Det var ett demokratiskt val och resultatet av det ska givetvis respekteras. Nä, besvikelsen ligger snarare i att det i vårt land endast var strax över 50 procent av de valberättigade som gick till vallokalerna. Varför utnyttjar vanligt folk inte denna möjlighet att behålla det som redan finns eller till att bidra till en förändring?
Låt mig göra en personlig betraktelse över ämnet.
Europa består och har alltid bestått av ett lapptäcke av spridda folkgrupper. Vår gemensamma historia har alltid bestått av strid. När folk möter det okända blir de aggressiva. Detta kan tyvärr många gånger leda till krig. Efter tusentals år av strider, där andra världskrigets fullständiga obeskrivliga lidande fick oss att inse att nu är det nog, föddes tanken på ett system som skulle göra ett krig i Europa omöjligt. Därmed skapades embryot till dagens EU.
Problemet med unionen är att den rört sig från ett fredsbevarande projekt till ett affärsprojekt. Det är riktigt att vi måste vara starka för att kunna konkurrera med andra starka ekonomier som Kina och USA, men kapitalismen har blivit en ideologi. Den var aldrig tänkt som ett politiskt system. Vi måste återerövra EU från kapitalisterna och återskapa den ursprungliga fredstanken, det som byggde på idén om gemenskap. Att vi som europeiska folk ska känna oss delaktiga i Europas utveckling.
Kapitalismen är alltid motsatsen till gemenskap. Kapitalismen säger att ensam är stark och jag är inte övertygad om att folk vill se att Europas enda drivkraft är ett tunnelseende mot den egna plånboken. När nyliberalismen slog igenom på bred front luckrades alla tankar på gemenskap upp. Ensam-är-stark-samhället innebar att utslagning blev en väsentlig del av samhällsmekanismerna. Ekonomisk skicklighet blev den enda kompetensen värd namnet. Många människor skickades ut i kylan. Arbetslösheten skapar en enorm frustration. Och jag tvekar inte att hävda att den våg av högerextremism, som jag till min stora fasa ser växa sig stark runt om i Europa, är en effekt av nyliberalismen.
Några få har vunnit mycket, de allra flesta har förlorat desto mer. Det man ser nu i valresultatet runt om i Europa är förlorarnas revansch. Förlorare som inte alls hade behövt vara förlorare. Arkitekterna bakom EU-samarbetet kunde nog inte tänka sig denna utveckling.
När den franska socialisten Jacques Delors, som nytillträdd ordförande för kommissionen 1985 presenterade ett lagstiftningsprogram för den inre marknaden med de fyra friheterna, var (bak-)tanken att en så pass stor ekonomisk integration med nödvändighet skulle leda till en allt starkare politisk gemenskap. Tanken var god. Tyvärr kan vi i dag konstatera att så inte blev fallet. EU-parlamentsvalet påvisar att den starkaste politiska tendensen just nu pekar i motsatt riktning, mot upplösning och sönderfall.
Jag tror att EU:s framtid kommer att avgöras inom de närmaste tio åren. Vi måste bestämma oss för om vi vill ha en Europeisk Union eller inte. Om svaret är ja måste vi också bestämma oss för om unionen ska vara på storföretagens och börshajarnas villkor. Eller om den ska vara på de europeiska folkens villkor. Detta är ödesfrågor som vi måste ta på största allvar.
Det yttersta ansvaret ligger på de fokvalda politikerna. Jag är säker på att den europiska tanken går att förena med omsorgen om det egna landet och dess välfärd.
Detta är min högst personliga betraktelse efter att ha följt utvecklingen av EU i snart 25 år. Även om betraktelsen i vissa stycken framstår som pessimistiskt är jag ändå i grund och botten övertygad om att sakernas tillstånd kan förändras och förbättras. Det kan göras genom att visa varandra respekt och acceptera varandras ståndpunkter.Men framför allt kan det uppnås genom att man utnyttjar sin rösträtt.
Låt mig stilla hoppas att fler röstberättigade gör det den 14 september, då vi har nästa allmänna val i Sverige.
Med förhoppning om en lång och härlig semester till er alla!
