Debatt. Hur ser en färdtjänstanvändare ut? Det kan vara vem som helst: Ung eller gammal, kvinna eller man, yrkesarbetande, arbetslös, barn eller pensionär. Men, man åker inte färdtjänst för att det är roligt, man gör det därför att man inte har något vettigt alternativ. Dessutom får man alltid betala en betydande egenavgift för sin färdtjänstresa.
Det är självklart att man som färdtjänstanvändare har olika behov. För en del är det viktigt att resan inte är alltför dyr. För andra är möjligheten till snabb och smidig förflyttning, och att kunna passa tider, det viktigaste. Alla kan dock vara överens om att resan ska upplevas trygg och säker, och att man kommer dit man ska.
Själv är jag 51 år, och helt blind sedan barndomen. För mig är färdtjänsten ett sätt att ta mig fram på ställen där jag inte hittar. Den ersätter således mina bristande möjligheter att gå till fots, cykla eller köra privat bil. Annars är ju privatbilen ett mycket vanligt förflyttningssätt för svenska folket. För att som blind kunna ha ett aktivt yrkesliv, en vettig fritid och dessutom fungera som förälder behövs en smidigt fungerande färdtjänst av hög kvalitet.
Tyvärr har färdtjänsten i Sverige utvecklats åt fel håll. I stora upphandlingar siktar samhället i första hand in sig på att resorna ska bli så billiga som möjligt. Kvalitetskraven har prioriterats ned, och massor av pengar satsas på att bygga upp stora och administrativt tunga beställningscentraler för samordning. Dessa pengar skulle göra större nytta om de i stället satsades på att höja kvaliteten i färdtjänstresandet.
Maximalt pressade priser leder till stressade förare och uppmuntrar knappast till fortbildningsinsatser. För färdtjänstanvändarna leder detta då och då till riktigt dåliga reseupplevelser. Att som blind släppas av på fel adress, eller bli frånåkt för att föraren ”inte hittade kunden” är inte acceptabelt. Men sådant händer.
Vad är då lösningen? Det finns ett par reformer som absolut skulle göra färdtjänsten bättre. Rimliga arbetsvillkor för förarna kan uppnås med krav på kollektivavtal vid upphandling. Med ett flexibelt avgiftssystem skulle man kunna styra servicenivån på sin resa, till exempel samåkning till en lägre avgift eller egen bil till en högre avgift.
Vid upphandling av beställningscentral borde lokalkännedom vara ett självklart krav. Brukarna borde få inflytande över upphandlingsunderlagen. En bra utförd resa ska löna sig för taxibolaget, en dåligt utförd färdtjänstresa ska däremot kosta.
Det allra bästa ur kvalitetssynpunkt vore om man införde ett valfrihetssystem inom färdtjänsten, liknande det som finns i äldreomsorgen. Att brukaren själv kunde välja utförare skulle ge starka incitament för god kvalitet.
Är detta då en dröm? Nej, för cirka 25 år sedan levde vi på många håll i Sverige i en tid av minimal administration, och nöjdare förare och färdtjänstanvändare.
Låt oss återskapa en färdtjänst utformad efter brukarnas behov, där kvalitet lönar sig!
