Anders Adali: En värderånare berättar
Han var egenföretagare, butikschef, småbarnspappa och helnykterist. Och levde dubbelliv som värdetransportrånare i tio år. Det här är den före detta yrkesbrottslingen Anders Adalis historia.
– Jag var aldrig kriminell som ung. Inga slagsmål, inga snatterier, inget sådant. Jag var en skötsam fotbollskille, säger Anders Adali om sina tonår.
Men vid 19 års ålder började han jobba nattskift på en bensinmack i Stockholm. Och bland kunderna fanns många hel- och halvkriminella personer, som den verbalt begåvade Anders Adali strax blev kompis med.
Snart hjälpte han dem med kortbedrägerier och kassaskåpsinbrott.
– Det kändes ballt, det var lätt, man fick respekt. Jag hade precis flyttat hemifrån och fått mitt första riktiga jobb, stod på egna ben. Det var ett medvetet beslut: okej, jag väljer det kriminella livet.
Och dubbellivet, säger Anders Adali.
För han levde egentligen två liv samtidigt. Han arbetade i klädaffär och befordrades till butikschef, startade byggfirma och installerade lekland för barn över hela Sverige. Skaffade flickvän och fick två barn.
På fritiden avancerade han snabbt från mindre brott till värdetransportrån i mångmiljonklassen.
– Jag var alltid nervös innan ett rån, men alla har sina ritualer för att förbereda sig. Jag tränade kondition och mediterade i badkaret. Försökte förutse allt som kunde hända och inte hända. Men även om jag tänkte igenom det 1 000 gånger, så blev det aldrig precis som jag hade föreställt mig det. Det är mycket som ska klaffa, och jag misslyckades oftare än jag lyckades. Det är en sådan bransch.
Vad innebär ett misslyckande i det här sammanhanget?
– Ett värderån är ett stort logistiskt projekt. Man ska ha bilar, båtar, telefoner, personer och pengar ska transporteras i trafiken, man måste planera bästa vägen ifall man får snuthäng. Jag kunde avbryta fem meter från värdetransporten, även om man lagt månader på förberedelser och redan satt där på en vespa med pistolen klar. För att en snutbil råkade åka förbi eller bara för att jag fick en dålig känsla. Eller om man har en snodd bil redo, och när man kommer för att hämta den så har någon annan snott den. Ironiskt nog.
Misslyckades du någon gång på så sätt att någon blev skadad?
– Inte fysiskt, nej. Men psykiskt, självklart.
Tänker du på dem som drabbades?
– Då förträngde man det. Man förtränger hela brottet, för man vill inte råka försäga sig. Men senare, när jag satt i fängelse, då tänkte jag på dem. Självklart. Men jag kan ju inte gå och söka upp väktare jag rånat och prata ut om vad jag gjorde. Då åker jag ju in igen.
Många väktare kommer antagligen att läsa den här intervjun. Somliga av dem kanske själva utsatts för rån. Vad vill du säga till dem?
– Rånarna är aldrig ute efter dig, de är ute efter pengarna. Tyvärr är det ju väktaren som står mellan rånaren och pengarna, men en rutinerad rånare skadar aldrig en väktare.
–Jag ser mig inte som en våldsam person, även om jag är klassad som våldsbrottsling. Jag använde inte vapen för att skada någon utan för att markera, för att väktarna inte skulle sätta sig till motvärn. Som ett allmänt tips: gör som rånaren säger. Det kanske låter helt fel när jag säger det, men det är för ditt eget bästa.
Även om Anders Adali inte plågades av några samvetskval, slet dubbellivet på honom på andra sätt.
– Jag fick magsår, gick upp i vikt, hade högt blodtryck, fick dåliga levervärden fast jag inte ens drack alkohol. Men det var kul också, annars hade jag ju inte gjort det. Det är som med allting annat, man har uppåtstunder och neråtstunder. Mest neråt egentligen, men jag förträngde det och fortsatte. Jag hade samma attityd till det kriminella som jag hade till det vanliga livet – bara köra på, jobba jobba jobba.
Övervägde du någonsin att rikta all den här energin mot dina hederliga verksamheter? Nå framgång den vägen?
– Javisst. Men det var ju det här att det ska vara så jävla svårt att tjäna pengar på laglig väg. Man jobbar och sliter och det är moms och skatter och papper och blanketter… När man då vet hur lätt det är att skaffa snabba pengar, då är det svårt att säga nej när det kommer ett bra erbjudande.
Erbjudandena hade ofta sitt ursprung i information inifrån väktarbolagen, hävdar Anders Adali.
– Ju större rån, desto mer insiderinformation behöver du. Väktarbolagen vill tysta ner det, eftersom det handlar om deras kunders pengar, men det var sällan problem att få tag på information.
Insidern som läcker information, och utsätter sina arbetskamrater för fara, motiveras helt enkelt av samma girighet som rånaren. Åtminstone enligt Anders Adali.
– I slutänden vill alla ha någonting, och pengar är det största drivet för många. Och när man ser så mycket pengar varje dag, som en väktare gör, då är det säkert mänskligt att man börjar tänka… Pengar är farligt.
Det hela är en ren affärsuppgörelse med insidern, som får procent på bytet eller en i förväg uppgjord summa.
– Jag såg inget dåligt i det. Jag tänkte: den här killen är smart, han blir miljonär bara på att berätta några detaljer för oss.
Hur många värderån har du genomfört?
– Det är inga siffror jag vill nämna, men det är fler än fingrarna på händerna i alla fall.
Vad gjorde du med pengarna?
– Jag köpte bilar, båtar, klockor… jag köpte allt jag ville ha. Åkte på semester runt hela världen. Det var friheten med pengarna som lockade. Jag kunde göra vad jag ville och köpa vad jag ville.
Du höll på i nästan tio år utan att åka fast. Finns det många som klarar sig så länge?
– Jag klarade mig längre än många andra, eftersom jag var så paranoid och avbröt bara det kändes lite fel. Tio år är ovanligt, men visst går det folk därute som gjort lika många rån som jag och aldrig åkt fast.
I reda pengar: Hur stort var ditt största rån?
– Det vill jag inte berätta. Men jag kan säga att det rån jag till slut dömdes för inte var mitt största. Där tog vi 1,5 miljoner euro.
För naturligtvis åkte Anders Adali fast till slut. Han greps odramatiskt i Sverige för ett rån han begått i Åbo ett knappt år tidigare, och dömdes till sju års fängelse.
Huvuddelen av straffet avtjänades i Finland. I fängelset skrev Anders Adali sin första bok, den självbiografiska ”Pengar pengar pengar”, som publicerades för två år sedan.
– När jag överklagade mitt fall så var det så mycket skrivande om vad jag gjort och inte gjort. Så jag tänkte att jag kan lika gärna skriva en bok; så här var det, liksom. Jag skrev utkastet på tio dagar, och en släkting gav mig numren till några bokförlag. Det första förlaget jag ringde till gav mig bokkontrakt inom en månad. Jag bestämde mig för att lägga av och byta inriktning på livet.
Men det betyder inte att allt plötsligt gick åt rätt håll. Efter tre och ett halvt år i finskt fängelse överfördes Anders Adali till Sverige, och började förbereda sig på att friges i halvtid enligt de finska reglerna.
Men när han nu satt på svensk anstalt, beslutade kriminalvården att han skulle straffas enligt svenska regler i stället. Han skulle avtjäna två tredjedelar av straffet i stället för hälften, som i Finland. Plötsligt skulle Anders Adali avtjäna totalt fyra år och åtta månader, alltså sitta över ett år längre än han trott.
Efter överklagande och turer i både förvaltningsrätten och kammarrätten, kom plötsligt beskedet: finska regler skulle gälla. Det var den 14 juli 2011, en dag som Anders Adali aldrig glömmer:
– Efter att ha suttit utan permissioner i tre och ett halvt år, i isoleringscell 20 till 23 timmar per dygn och helt inställd på att behöva sitta ett år till, så kommer plötsligt ett telefonsamtal från ”högre upp”. Och en halvtimme senare står jag ute på gatan.
Den efterlängtade friheten var inte heller någon dans på rosor till en början.
– Första månaden följde jag samma rutiner som i fängelset, bara isolerade mig i min lägenhet. Jag mådde illa bara av att gå in i en matbutik – alla människor, ljud, intryck, det blev för mycket. Det sitter i lite än i dag, jag trivs inte bland mycket folk utan sitter helst hemma. I dag lever jag ett vanligt liv med mina barn, jag jobbar med möbelflytt och varutransporter och har mina bokprojekt på gång.
Nästa år släpper Anders Adali boken ”Svenska rånare” ihop med den kända kriminaljournalisten Dick Sundevall. Där berättar grovt kriminella om sina brott och om sina tankar kring dem, varvat med skildringar av samhällets olika åtgärder för att stoppa rånen.
Anders Adali medger utan omsvep att han ibland frestas av tanken på snabba pengar.
– Men jag jobbar extrapass, jag har skrivit den här boken, jag styrketränar och kör lite kampsport. Jag håller mig sysselsatt.
Har du några rånpengar undanstoppade?
– Den frågan får jag hela tiden. Men rånet jag åkte in för begicks för sju år sedan, och bara att sitta inne kostar en massa pengar. Min tjej pluggade utan studiemedel och vi hade två barn. Sedan separerade vi och hon fick bilen, lägenheten, allt.
På senare år har vi haft ett minskande antal rån mot värdetransporter i Sverige. Efter en mängd spektakulära värderån under mitten av 00-talet, förbättrades säkerheten avsevärt och antalet rån halverades på tre år.
Men i fjol bröts trenden, enligt statistik från Brottsförebyggande rådet. Från 35 värderån 2011, ökade antalet till 50 stycken 2012.
Enligt Anders Adali, berodde de föregående årens sjunkande trend inte alls på de skärpta säkerhetsåtgärderna.
Det var bara en tillfällighet att många yrkesrånare råkade sitta i fängelse samtidigt.
– Säkerhetsåtgärderna går alltid att knäcka. Två veckor efter att jag kom ut visste jag allt om hur värdeväskorna förändrats medan jag satt inne, och då var jag inte ens intresserad.
Vad kan väktarbolagen göra för att försvåra för rånarna?
– Det är inget jag vill berätta om nu, utan där skulle jag gärna glida in som konsult. Det finns många saker jag skulle kunna bidra med, om något väktarbolag vill betala för den kunskapen.
Varför valde du själv att sluta råna?
– Jag var trött, helt enkelt. Jag hade missat så mycket av mina barns uppväxt. Och jag kan se i backspegeln att det inte är många rånare som det gått bra för. Kanske kan jag säga att jag har vuxit upp till slut.
