Allonias liv på vita duken
Allonias Sebhatu fick sparken från Taxi Kurir. Nu skildras hans kamp för mänskligare villkor i taxibranschen i en film.
Ett diffust ansikte spanar ut genom de neddragna persiennerna på Taxi Kurirs huvudkontor. Allonias Sebhatu märker inget. Gjorde han det skulle han inte bry sig.
Det är tisdagen den 23 februari och han och några kamrater från Transports taxisektion i Stockholm står nere på trottoaren och delar ut flygblad. De riktar sig till omkring 600 förare i Taxi Kurir och Taxi 020. Chaufförerna har tvångskommenderats till skolbänken. De ska in på kontoret och gå kurs på sin fritid. Utan lön. Den som uteblir straffas med indragen legitimation.
I taxibranschen är det samma sak som sparken. Utan leg får chauffören inte logga in i växeln och åkaren – den egentliga arbetsgivaren – har oftast inte mycket annat val än att säga upp föraren.
– Systemet är genialt. Hela den svenska arbetsrätten rundas och facket blir maktlöst! säger Allonias Sebhatu.
Han vet. Det var så det gick till. Formellt hette det att Allonias, precis som hundratals andra förare, sagt nej till färdtjänstkörningar. Körningar som var så dåligt betalda att de gav en timlön ner mot 20 kronor.
– Det verkliga skälet till att jag åkte ut var ju att jag och en kompis hade börjat organisera förarna. Vi hade fått ihop 280 namnunderskrifter. Ett av våra krav var kollektivavtal.
Allonias huttrar i morgonkylan. Han tänder ännu en cigarett. Och hostar.
– Du borde sluta röka, säger en facklig kollega strängt.
Förare efter förare kommer fram och tar emot flygbladen. Ingen av dem har svensk bakgrund.
Taxibranschen är inte Sverige. Inte om man menar 40-timmarsvecka, sjuklön, försäkringar, lön när man jobbar, anställningstrygghet, rätt att yttra sig och en arbetsgivare som är arbetsgivare på riktigt.
Procentlön. Inte många vet vad det är. Alla taxiförare vet. Du har bara betalt när det finns en kund i bilen. 35–37 procent på inkörda pengar.
Låter det konstigt? Köra affärsmän och kroggäster på rakt ackord. För att inte tala om skolbarn, sjuka och gamla.
Huvudlöst, säger de flesta som hör talas om det. Utom färdtjänstpolitiker som tjänat 100-tals miljoner kronor på lönedumpningen, påpekar Allonias syrligt.
Ackordet och avsaknaden av vanlig månadslön har lett till kraftig överetablering i branschen. Hela affärsrisken som det normalt innebär att driva företag är nedflyttad till föraren. Som ofta tvingas sitta 60–70 veckotimmar vid ratten för att få ihop en inkomst som det går att leva på.
Allonias Sebhatu säger:
– Nyligen träffade jag en chaufför som jobbat 366 timmar på en enda månad. Jag har sett dokumentationen. Han hade nystartsjobb. När föraren begärde lön för de 200 övertidstimmarna blev han utsparkad.
– Det sjukaste är att kommunerna dumpar priserna i upphandlingarna, sedan går staten in med lönebidrag och nystartsjobb för att hålla taxiföretagen under armarna. Små åkare med två, tre bilar har ingen möjlighet att överleva utan nystartsjobbare.
Det är måndagen den 14 mars.
Allonias Sebhatu beställer en tredubbel espresso på fiket i Tyresö centrum. Han ler brett:
– I går, på söndagens visning, kom ännu mera folk till bion! Några fick vända i dörren, säger han.
Dokumentärfilmen Taxiklubben har precis premiärvisats på en filmfestival i Stockholm. Av publikreaktionerna att döma blev det succé. Allonias Sebhatu och filmaren Johan Palmgren fick stående ovationer i den gamla biolokalen på Södermalm.
– Jag var fruktansvärt nervös innan, säger Allonias och häller en skvätt honung i espresson.
Filmen är stark. Den skildrar inte bara fajten för taxichaufförernas villkor, utan också Allonias Sebhatus liv. Hans kamp för att överleva och försöka reparera äktenskapet som sprack redan för tio år sedan.
Tillsammans med Rahel har han tre döttrar. Den yngsta, fyråriga Elusha, kom till efter separationen. Hon har utstrålning som ett fyrverkeri och stal delar av showen på filmfestivalen.
Allonias är född i Eritrea, men uppväxt i Etiopien. Han flydde till Sverige 1987 som tonåring, tillsammans med övriga familjen som bestod av mamma, pappa och sex syskon.
– Jag hade inte så stora förväntningar på Sverige. Vi hade lämnat ett land i kaos, ett samhälle där människor dog som flugor.
I Sverige började Allonias så småningom jobba, bland annat som tolk. Men tiderna försämrades och 2012 fick han tips om taxikörning.
– En kompis sa att taxi är rena guldgruvan, säger han och gör en grimas.
Dokumentärfilmaren Johan Palmgren har följt Allonias i två år. Efter Taxi Kurirs utspark får han en projektanställning som medlemsvärvare på Transport. När jobbet upphör är han arbetslös och tvingas gå till socialen.
– Då var jag nära att ge upp, säger han och den skrovliga rösten är knappt hörbar.
Men påhejad av forna arbetskamrater fortsätter han i stället arbetet med Taxiklubben, en förening för chaufförer i Fågelviksgruppen – taxijätten som nyligen bytt namn till Cabonline group.
Filmkameran följer med på planet till Mallorca. Allonias Sebhatu är besatt av att ställa den ansvarige till svars. Alltså Rolf Karlsson, mannen som byggde upp Fågelviksgruppen och som till slut sålde Sveriges största taxikoncern till ett amerikanskt riskkapitalbolag.
Det kunde blivit filmens höjdpunkt när Allonias mot alla odds får träffa Rolf Karlsson på dennes lyxhotell. Men Karlsson ställer inte upp på bild och svarar undvikande. Sebhatu, som är övertygad socialist, får återvända hem till Sverige med de flesta frågorna brännande i skallen.
Varför är det så svårt att få rätsida på taxibranschen? Transport har försökt i mer än 20 år. Åtskilliga eldsjälar har likt Allonias stångat pannorna blodiga.
I kvällningen åker vi ut till förorten Bollmora. Här har Allonias en egen lägenhet nära exfrun Rahel och döttrarna. Han parkerar färdtjänstbussen och vi tar hissen upp till familjen.
Dottern Elusha är sprallig och klättar upp till Allonias som stupat i soffan. Han lägger ifrån sig båda mobilerna, och säger:
– Fågelviksgruppen har förstört livet för tusentals taxichaufförer. Folk har fått diabetes, högt blodtryck och infarkter. Stressen och arbetstider på 70 timmar i veckan har orsakat skilsmässor. En kollega förlorade först körkortet, och med det möjligheten till försörjning. Sedan familjen. Jag ser honom ibland. Han går planlöst omkring på gatorna och talar högt för sig själv.
– Men jag tror att det är på väg att vända nu. Efter den sista upphandlingen och prissänkningen den 1 februari har förarna i Taxi Kurir och Taxi 020 förlorat uppåt 3 000 kronor i månaden. Fler går med i facket. Folk är förbannade.
På hemmafronten ser Allonias också en ljusning. Han har börjat plugga vid sidan av jobbet på Sirius – en anställning med reglerad arbetstid och fast månadslön:
– Relationen med familjen är mycket bättre också. Min äldsta dotter, 14 år, är feminist och har gått med i Ung vänster. Jag är oerhört stolt över henne.
Det har funnits veckor då Allonias Sebhatu ångrat sitt engagemang. Men inte i dag:
– De flesta taxiförarna har invandrarbakgrund. De är rädda och blir utnyttjade. Nu är flyktingarna här. De kommer att bli nästa byte för Taxi Kurir och 020. Vi måste stå upp. Målet är att få fler förare att gå med i facket.
