God morgon Örebro!
Tystnad. Vinden drar ett första andetag, några fåglar kvittrar. Ramparbetaren Ulla Fägersten stillnar och ser bortom träden där solen sakta stiger under skiftet på Örebro flygplats. Världen vaknar sakta.
Soluppgång och solnedgång är magiska tider för flygfältsarbetaren Ulla Fägersten. Liksom religiösa. Fast folk med vanliga arbetstider upplever dem sällan.
– Vet du hur tyst det är precis innan solen går upp?
Frågan blir hängande i luften medan hon studerar dagens laguppställning på skrivtavlan vid personalrummet.
– Vi är tio starka gubbar i skiftet i dag. Elva med mig. Jag går också som gubbe, så har det varit ända sen jag kom hit. Vi gör ingen skillnad, det är kul!
Fast Ulla är den enda fast anställda kvinnan, ytterligare två tjejer rycker in på timmar.
Klockan har passerat fyra och Ulla är redan i varselkläderna. Hon skopar upp och snart sprider sig doften av nybryggt kaffe. Denna fredag är hon skiftledare, teamleader, hon har greppat ramptelefonen och låst upp den sovande flygplatsparkeringen.
Ulla avskyr att stressa och satt hemma i tv-soffan med sin äggröra redan för två timmar sen. Nu är jobbcellerna i gång och hon hinner i lugn och ro kolla om det blir några fler flyg, utöver de vanliga. Dagens laguppställning klottras ner på en kom-ihåg-lapp och hon gör en första planering av hur arbetet ska läggas upp.
– Gamla rävar allihop. Skönt! Vi är som ett kompisgäng, arbetet flyter på. De flesta har jobbat här länge, flera uppåt 25, 30 år. Så själv är jag nybörjare, med mina 10 år.
Ulla skrattar. Innan dess blev hon headhuntad av ett lagerföretag, där de vuxna utvecklingsstörda hon ansvarade för arbetade. Där fick hon lära sig köra truck, och det blev nyckeln in på Örebro flygplats.
– Jag satte mig ner och funderade. Vad vill jag göra? Jobba på flygplats! Kan du köra truck? frågade de när jag ringde. Så fick jag börja hoppa in på timmar. Jag tycker om att arbeta utomhus, det håller mig frisk.
– Men det allra bästa är lagarbetet, att vi löser alla uppgifter tillsammans. På en flygplats måste man hela tiden ligga ett steg före, tänka ett steg till, bana väg för varandra. Och ta allt som kan gå fel i beaktande, säger Ulla.
– Förutsättningarna ändras hela tiden, som att plan blir försenade eller inte kommer i väg.
Arbetskamraterna droppar in och spiller i sin första kopp. Ulla drar Erik Johansson med sig ut på plattan. Hon pekar på Embrayern 145. En liten ”jetkärra” som redan borde ha lyft mot Köpenhamn, lastad med 45 passagerare. Men nu är det ”teknik på den”. Planet måste lagas.
– Se så dumt han står, han är ju i vägen för alla, utbrister Ulla. Ska vi ta och flytta på den? Undrar om teknikerna har kommit än?
Sagt och gjort. Ett gäng varselklädda myror styr åt olika håll över asfalten. Motorljud och ett vasst strålkastarljus skär genom himlens metall. De kommer från trucken, push back-bilen, som stannar nos mot nos med planet. Ulla och kollegan är redan på plats, hukar med dragstången och kopplar ihop fordon med plan.
Så bogseras flygmaskinen sakta baklänges, till en mer undanskymd mekarplats.
Ramparbetarna knäpper igen sina jackor. Vinden tumlar som den vill över landningsbanorna som förra året utökades 280 meter norrut och snart ska förlängas 330 meter söderut.
Den bitande vinden är svårare att uthärda än både regn och snö, tycker flera.
– Sätt på dig mössa, uppmanar kollegorna som kört fram ”staggen”, fordonet för att koppla ström till nästa plan, en liten Jetstream 32:a för 19 personer.
Ulla skrattar och slår ifrån sig. Hon har sitt hårburr, det är inte om huvudet hon fryser.
Himlen hänger rosa över trädtopparna och Jonatan Broughton rangerar, leder med höjda ”signalspadar” i vädret, ett charterplan till en lämplig parkering.
– Kärran är fullbokad, 215 pax, berättar Ulla. Hoppas de resenärerna har bättre tur än ett tidigare gäng. De stackarna lämnade snön hemma och steg ur till frost på Kanarieöarna!
Hon avbryts av ramptelefonen. Fraktfirman DHL rapporterar att åtta ”burkar”, containrar, och 978 kilo lös last är i antågande. Burkarna står på huvuddäck och alla paket, som beställts över nätet, ruvar i främre flygplansmagen, bellyn.
– Undrar om jag ska byta dragare, säger Ulla, och styr i nästa andetag en annan dragtruck, lastad med koner och bromsklossar mot Boeing 737:an.
”Dragarna” är övertagna från Arlanda. Ett hål gapar i sätet på den som Ulla rattar, men annars har ledningen satsat på en ny maskinpark. Senaste tillskottet är handikappbilen för rörelsehindrade. Ambulift ska den kallas, men namnet fastnar inte.
Alla har sina favoritfordon. Ullas är trappbilarna och cateringlastbilen, som kräver C-körkort. Arbetsgivaren betalade hennes, berättar hon.
Ulla står redan på fraktplanets ”maindeck” ihop med Linus Ahonen och Jonatan Broughton och drar den ena metall-containern efter den andra på planets rullskenor mot den väntande lastaren, transportern. Med den forslas godset till ankommande lastbilar för fortsatt landtransport.
Allt är engelska här. Eller svengelska i salig rampslangsröra.
Huvudskyddsombudet, Lars Fehrm, hivar väskor från framkörd bagagevagn till rullband, några hundra meter bort. Han lovsjunger power stowen, rullastaren som körs fram och matar väskorna på band in i flygplansmagen.
– Förr fick vi krypa två inne i lastutrymmet, nu räcker det med en, säger han.
Ändå sliter det på kroppen, att stå dubbelvikt på knäna i trånga lastutrymmen. ”Rampgubbarna” växlar sysslor, och huvudansvar, både för att minska kroppsslitaget och få roligare arbetsdagar.
Ulla ansluter och får en kram. Strax därpå skjuter hon en ilsken blick mot en ringlande rem, som släppt greppet om en väska.
– Remmar är ett otyg! De sticker upp och fastnar i allt när vi ska lasta och lossa bagaget. Ibland trasslar de in sig i lastbandets rullar och då haglar svordomarna.
Planen lastas alltid framifrån och bak, förklarar Ulla.
– Vi vill inte att kärrorna ska sticka nosen i vädret och sätta sig på arslet!
Räkneverket stannar på 140 kollin.
– Det stämmer, konstaterar flygplatsens verkliga trotjänare, Mats Lignell, som trycker upp skyddsglasögonen på näsan och torkar sig i pannan.
Solen ler, inte ett moln på klintblå himmel och äntligen är det dags för fika. Rampgänget packar upp medhavda mackor och ägg i finurliga plastfodral. Svante Fagerstedt skalar dagens första morot och allas kinder övergår i rosa. Ulla drar av sig skorna till strumplästen. Hon klagar över värmen medan några kollegor slänger käft med stationens kontorsgäng. Svaret kommer snabbt:
– När ni är 65 har ni ont i alla leder, men vi är pigga och fräscha!
Stationschefen dyker upp för att göra en dragning om dagsläget. Dörren stängs, men en sak läcker ut. Det dricks en förfärande massa mjölk på flygplatsen. 45 liter i månaden och allt slinker nog inte i kaffekoppen.
– Det var bra och dåligt, som det brukar, säger Ulla efteråt. Vi behöver alla hjälpas åt att se över och hålla ner våra kostnader.
Allt såg så bra ut, men så barkade det åt pipsvängen förra hösten just efter att Estonian air dragit i gång reguljärflyg från Örebro till Köpenhamn. Bolaget prickades av EU för otillbörligt statsunderstöd på 500 miljoner och tvingades lägga ner. Flygplatsledningen fick bråda dagar, men Danmarkslinjen räddes kvar med ett annat bolag, berättar stationschef Johan Ljungberg:
– Medierna ville ha det till katastrof, fast vi jobbade dygnet om och blev bara utan flyg en avgång. Personalen var fantastisk! Vi lägger ansvaret långt ut i organisationen. Det vore dumt att inte ta vara på kompetensen hos de anställda, som kan jobbet bättre än jag.
2012 kom ett annat bakslag. Heltidstjänsterna på rampen krymptes till 75 procent. Personalen slet och successivt ökade tjänstgöringsgraden till 90 procent.
– Vi hoppas förstås komma upp i heltider igen. In med mer trafik bara! Kunder runt om i världen vet att vi fixar biffen, säger Ulla Fägersten.
