Krönika

Virusets väg

Davids krönika. Covid-19, Sars 2, corona … Okärt barn har många namn. En sak är säker, dess dödlighet är större än i många andra pandemier och jag har själv förlorat en bekant i sjukdomen.

Men inte bara coronan dödar. Jag har mist ytterligare tre vänner inom ett år. Två dog i cancer och en av brusten pulsåder.

Mycket är man med om i livet, men det mest absurda är det vi alla kommer råka ut för, att en dag gå bort och få lämna allt. Jag minns de sista gångerna jag såg vännerna som dog i cancer, så lugnt och fint i det totala samförståndet att ”that’s it”. Döden skiljer oss åt men vår vänskap är för evigt.

I och med coronan är det som om vi alla hamnat i en dödsskuggans dal och i ett krigsliknande tillstånd. Och med all rätt är myndigheter, läkemedelsföretag, ja alla företag, skolor och media på tå.

Att Sverige hör till de värst utsatta länderna åtminstone i norra Europa verkar vara utom allt tvivel. Kanske beroende på att bortåt en miljon svenskar reste utomlands under sportloven.

Ändå, trots inslag i varje nyhetsprogram dygnet runt om krisen, tycker jag att informationen till viss del är bristfällig. Det vore till exempel intressant att få veta om alla länder räknar dödsfallen med covid-19 likadant som Sverige: Att det räcker med att den som avlider och varit smittad, men sedan blivit frisk i upp till 30 dagar före dödsfallet, ändå anses som dödad av viruset oavsett?

Räknar alla länder in de som dör av covid på äldreboenden? Vad menar Region Östergötland när de i SVT meddelar att bara 15 procent av de som registrerats som avlidna i covid-19 verkligen dött av sjukdomen?

Sedan undrar jag om 90 patienter i intensivvård är mycket eller lite i en stad som Stockholm med två miljoner invånare?

1996 fanns det 4 300 intensivvårdsplatser i Sverige, var det för mycket? I dag finns bara några hundra och landet har bland det minsta antalet sjukhussängar per capita i hela EU.

Vilken roll spelar en kraftigt underfinansierad sjukvård, där flera sjukhus i Stockholm var i stabsläge långt innan pandemin började, för dagens behandling av covidsjuka?

Finns det exempel på något virus som helt har utrotats? Aids, mässlingen, malaria?

Jag vet att en del tycker att vi som inte kan jobba hemma utan arbetar ute i samhället ändå borde stanna hemma för att bromsa smittan. Kanske sjukskriva oss eller ta tjänstledigt.

Helt enkelt lägga ner verksamheten. Då skulle det visserligen bli kaos. Men vad gör det, bara de välbärgade kan få sänkta skatter i stället för att man satsar på sjukvården.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Thomas Laursen:
    28 december, 2020

    Så rätt tyvärr.

Lästips:

Niklas Knight, vd Best Transport

”Det måste gå att kombinera lönsamhet och schysta villkor”

Debatt. Marknaden för bud och hemleveranser har vuxit explosionsartat de senaste åren. Dels tack vare digitaliseringen men den har också accelererat kraftigt på grund av coronapandemin.

David Ericsson. Foto: Jan Lindkvist

Älskade jävla väg

Davids krönika. Det började med Bob Dylan. Hans nasalt gnälliga sång lockade mig ändå som tonåring till att längta ut på vägarna. Inte minst för alla hans besjungna erövringar. Som i ”Girl from the north country”.

Utsatt arbete i färdtjänsten

Insändare. Vi färdtjänstchaufförer är en av de personalgrupper som får samhället att fungera. Vi tillhör en samhällsviktig funktion. Vi kör barn med olika behov till skolan. Äldre till daglig verksamhet, vårdinrättningar och sjukhus.

Det måste gå att kombinera lönsamhet och schysta villkor

Debatt. Marknaden för bud och hemleveranser har vuxit explosionsartat de senaste åren. Dels tack vare digitaliseringen men den har också accelererat kraftigt på grund av coronapandemin.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson. Foto: Jan Lindkvist

Älskade jävla väg

På väg. Det började med Bob Dylan. Hans nasalt gnälliga sång lockade mig ändå som tonåring till att längta ut på vägarna. Inte minst för alla hans besjungna erövringar. Som i ”Girl from the north country”.

Att bygga ett hus tillsammans

Hattstugan. Vad gör man då den vuxna dottern är ledsen, har problem med en tidigare relation, är sliten efter flera års nattjobb som barnmorska och av att vara ensamstående med ett barn? Och hon har en enda stor önskan: att bygga ett eget hus? Jo vi bygger förstås ett!

Diktaturen som alla älskar?

Politik. Vid mina ändlösa körningar upp och ner genom landet noterade jag att det var ovanligt många ekipage med sjöcontainers på vägarna strax efter påsk. Helsingborgs godsbangård var också full av containertåg.

Vi är bra på att lyssna!

Ledare. Hej kamrater och läsare! Här skriver jag nu för första gången, som ny tillförordnad chefredaktör för tidningen.

Vad är en röst på S värd i nästa val?

Ordförandeord. Vart är Socialdemokraterna på väg egentligen? Frågan är ytterst aktuell och bottnar i att partiet nu tvingas leverera det elände man gick med på i den så kallade januariöverenskommelsen.

Kräv att vi ska få använda toaletten!

Insändare. Det är ingen hemlighet att gigekonomins företag, som Foodora, inte tar hänsyn till arbetarnas rättigheter och säkerhet. Förutom usla arbetsvillkor, mycket låga löner och osäker arbetsplats, måste vi också utstå omänskligt bemötande av restaurangerna.

Utsatt arbete i färdtjänsten

Insändare. Vi färdtjänstchaufförer är en av de personalgrupper som får samhället att fungera. Vi tillhör en samhällsviktig funktion. Vi kör barn med olika behov till skolan. Äldre till daglig verksamhet, vårdinrättningar och sjukhus.

Jag känner mig verkligen inte trygg …

Ordförandeord. En fråga man kan ställa sig i dessa i flera avseenden märkliga tider är ju vad som i framtiden kommer att vara det så kallade nya normala. Jag tänker på flera saker, men vill börja med det som håller på att hända inom LO.

Nu lämnar jag över

Ledare. Det här blir min sista ledarkrönika i Transportarbetaren. Efter 19 år som chefredaktör lämnar jag stolen, för att gå i pension lite senare i år. Många tankar snurrar när jag försöker summera min tid på Transport och förbundets medlemstidning.

Individuella löner styrs av godtycke

Debatt. Hur är det möjligt att fortsätta med individuella löner? Trots detta har man fortfarande individuell lönesättning inom offentlig verksamhet.

Bannlys ackord på samhällsbetalda resor

Insändare. Låt oss gå samman i hela landet, lägga ner jobbet, samla ihop oss utanför riksdagshuset och ställa politikerna mot väggen. Det är sjukt att köra gamla, sjuka och skolbarn på ackord! Att det bara får fortgå år efter år.

Kasta sten i glashus…

Ledare. Posten, numera Postnord, har fått ta mycket skit genom åren. En del är säkert motiverat, men det finns ändå skäl att nyansera bilden.

Man får städa upp sin egen skit

Ordförandeord. Transportarbetareförbundet tar alltid strid för sina medlemmar när striden måste tas. Vi som är medlemmar i förbundet har detta som en naturlig del av förbundets DNA, våra utbildningar präglas av detta och våra anställda och förtroendevalda fostras in i detta.