Davids krönika. Av någon anledning, om det var för att jag transporterat Scaniagods till Holland i närmare femton år, fick jag en förfrågan om att komma upp till Scania-ingenjörerna på ”Berget” och hålla föredrag.
”Berget” är det allra heligaste hos den stora lastbilstillverkaren i Södertälje. Där sitter flera tusen ingenjörer. Inför ett trettiotal av dem skulle jag tala om förarupplevelsen i deras produkter.
JAg kom in i ett lite märkligt rum där bara en talarstol var upplyst medan publiken satt runt om i mörker. Där inledde jag mitt anförande med att säga:
– Scania är bra. Men Volvo, det är kärlek!
Ett sus gick bland de församlade. Vad var det jag sa? Förstod jag inte att jag befann mig på helig Scaniamark?
Nu fick jag förklara mig.
– Scania har alltid varit min favorit, särskilt med de tokstarka V8:orna, ja hela pondusen och pålitligheten i fordonen. Men Volvo… När de kom med FH-serien i början av 1990 talet slog den det mesta. Det var som att åka i en bekvämt gungande turistbuss.
Plötsligt hade någon tänkt till lite extra. Allt i Volvobilarna var för förarens bekvämlighet. Enkla reglage som gick att nå bekvämt tillbakalutad i förarstolen (som hade miljoner olika inställningar). Och sängen därbak påminde om åtminstone halva den där hemma.
Jag var golvad av komforten men också av att motorerna blivit så mycket bättre både i styrka och bränsleförbrukning.
Så vilken är då världens bästa lastbil enligt mig? Amerikanska lastbilar kan vi räkna bort. Även de senaste modellerna, som jag haft det tvivelaktiga nöjet att köra, är riktiga skrammelhäckar.
Mercedes, DAF, Iveco och MAN är bilar som billighetsåkerierna älskar för att de är just billiga, men de fungerar också därefter.
Nej det är de svenska konkurrenterna som vinner och där är faktiskt Scanias modell 143 som kom på åttiotalet (!) min favorit.
Komforten är inte som Volvons men hytterna är rymliga på ett sätt som nyare Scaniors inte är. Den välvda instrumentpanelen känns lyxig och det återhållna mullret från en råstark V8:a, är obetalbart!
