Ordförandeord. Under senare tid har jag allt oftare funderat på vad som är trygghet för en arbetare. Hur jag än vänder och vrider på frågan så landar jag i att det rör sig om en trygg anställning och en vettig arbetsmiljö.
Under de senaste vändorna i de mycket intensiva las-förhandlingarna har det förvånat mig att en del andra företrädare i LO-förbunden gång på gång hävdat att omställningsstöd är en form av trygghet som är ännu viktigare än anställningstryggheten i sig.
Transport är ett förbund där många medlemmar jobbar på små och mellanstora arbetsplatser. För dem kan det aldrig bli frågan om att omställningsstöd är viktigare än trygghet i anställningen. Det måste alltid vara bättre att behålla sin anställning än att omskolas eller omställas till en osäker framtid utan ett jobb. Även om det givetvis också ska finnas ett bra stöd vid arbetslöshet.
Centern och Liberalerna påstår att småföretagare inte törs anställa och att arbetstillfällen går förlorade – på grund av att las är omodern och komplicerad. I mina öron låter det som kvalificerat skitsnack. Det blir givetvis inte fler jobb för att redan anställda får en osäkrare anställning. En anställning där turordningsregler sätts ur spel och saklig grund-begreppet vid uppsägning mer eller mindre upphör att gälla.
Det som skulle behöva åtgärdas i las är snarare att skärpa reglerna, som i dag möjliggör att visstidsanställningar staplas på varandra. Ofrivillig deltid, och även så kallad hyvling av arbetstidsmåtten, borde förbjudas eller åtminstone regleras kraftigt i lagen.
Nu när las-förhandlingarna återigen havererat kan jag inte göra annat än dra en lättnadens suck över att vi inom LO stod starka och enade. Vi sa nej till det slutbud som kom från Svenskt Näringsliv. Ett slutbud som var en ren provokation och som baserades på en ovilja att lösa frågan på ett seriöst sätt.
Vi får nu försöka samordna oss på nytt inom LO-familjen och driva de viktigaste las-frågorna i avtalsrörelsen. Parallellt måste vi arbeta gentemot politikerna för att få dem att dra tillbaka sin inblandning i den svenska modellen.
Det enda vettiga nu är att skrota den så kallade Toijer-utredningen. Skrota också januariöverenskommelsens punkt 20 och låt i stället las bli en valfråga till valet 2022. Då får Socialdemokraterna en chans att återvända till arbetarrörelsen. Och Centern och Liberalerna får bekänna färg, som arbetarnas fiender när det gäller trygghet och vettiga villkor.
Vi går nu in i en krävande avtalsrörelse. Men jag är säker på att vårt förbund och våra medlemmar är redo för en kamp för såväl bättre löner som bättre arbetsmiljö och en starkare anställningsskyddslag. Min uppmaning till er alla inom förbundet är att vara förberedda. Tuffa tider väntar, men tillsammans är vi starka!
