Ledare. I juli är det precis 110 år sedan tre ungsocialister sprängde fartyget Amalthea i Malmö hamn. Båten användes som förläggning för engelska strejkbrytare som kallats in för att utföra arbete som de ordinarie hamnarbetarna lagt ner.
Vid attentatet dödes en man och ett 20-tal skadades. Gärningsmännen greps snabbt och två av dem dömdes till döden, straff som senare omvandlades till livstids fängelse.
Dådet delade Sverige. De allra flesta tog avstånd från dödligt våld, men i den framväxande fackliga rörelsen ansåg många att angreppet måste ses i sitt sammanhang.
De strejkande hamnarbetarna slogs för löner som gick att leva på och för rätten att organisera sig. Samma kamp fördes över hela landet. Arbetsgivarsidan var stenhårt emot och med benäget bistånd från staten och ordningsmakten gjorde man allt för att krossa arbetarnas organiseringsförsök.
Många exempel finns på hårdföra industriägare och brukspatroner. Några kunde visa social hänsyn, men bara så länge arbetarna kom med mössan i hand. En och en. Absolut inte kollektivt.
Efter Amalthea kom storstrejken 1909, som blev ett bakslag för LO. Men efter den följde decennier då arbetarna flyttade fram positionerna rejält.
I antologin Ekot från Amalthea, utgiven 2008 – 100 år efter sprängningen, drar Transports dåvarande vice ordförande, Martin Viredius, paralleller mellan dådet och den nya arbetsmarknad som vuxit fram efter Sveriges EU-inträde.
En marknad i ordets rätta bemärkelse där arbetarna på nytt pressats tillbaka och facket tappat mark.
En starkt bidragande orsak är EU:s östutvidgning. Med den kom företag och hundratusentals människor som i den marknadsliberala unionen tillåts konkurrera med låga löner.
Lösningen som Martin Viredius pekade på var att facket måste säkra en arbetsmarknad befriad från strejkbryteri och storskalig lönedumpning. Det måste i sin tur ske genom att facket återgick till rötterna. Till medlemsvärvning och organisering, med ett stort inslag av nytänkande.
Samtidigt måste välfärdsstaten klara uppgiften att leverera trygghet. Som bostäder, sjukvård och ett rimligt skydd vid arbetslöshet och ålderdom.
Om facket och staten inte mäktade med uppgiften var risken stor att vi skulle få se växande främlingsfientlighet, nationalism och ett ökat utrymme för högerpopulistiska partier.
Nu är vi där. Med Sverigedemokraterna som blivit ett av landets största partier.
Med växande klyftor och allt fler människor som utnyttjas hänsynslöst.
Vad är lösningen?
Att löntagarna slåss var och en för bättre villkor fungerar i vart fall inte, det insåg sluga arbetsgivare redan för 110 år sedan.
