Stolta sopgubbar i Gamla stan
Miljöarbetare. Soprum i svårtillgängliga källarvalv, ojämna kullerstenar och trånga gränder. Transportarbetaren följde med Pierre Yudego och Rabbe Collmar när de hämtade sopor en tidig morgon i Stockholms Gamla stan.
Solen är på väg upp över Skeppsholmen och färgar himlen gul och rosa när Rabbe Collmar och Pierre Yudego från Prezero svänger in med sopbilen på Skeppsbrokajen i Gamla stan. Klockan är fem på morgonen och det är arbetsdagens första stopp.
– Egentligen får vi bara vara här mellan klockan 6 och 11, men vi måste börja tidigare för att hinna klart. Efter 11 är det för mycket folk, säger Pierre.
I början av veckan är det extra stressigt, för då hämtar de alla hushållssopor. I slutet av veckan är det lugnare. Då är det bara hotellens, kontorens och restaurangernas sopor de ska hämta.
Först ut är restaurangerna på kajen. Rabbe och Pierre drar fram de överfulla sopkärlen, hakar fast och tömmer dem i sopbilen.
– På en del restauranger trampar de ner soporna för att de ska få plats med mer utan att behöva betala för det. En gång var det ett kärl som vägde 250 kilo, säger Rabbe.
Allt möjligt slängs i soporna som ska till Högdalen för att brännas och bli till fjärrvärme. Även matavfall förekommer, trots att det numera är obligatoriskt för restaurangerna att sortera matavfallet för sig.
– Den lagen verkar tandlös. Det är inte mycket som har förändrats under den tid som jag har jobbat här, säger Rabbe som har hämtat sopor i Gamla stan sex dagar i veckan i 20 år nu.
De senaste sex åren har han haft sällskap av Pierre.
– Vi funkar bra ihop och har samma humor och samma driv. Det är viktigt. Man sitter ju tillsammans varje dag. Vi talar om livet och delar bekymmer. Det är lite som ett äktenskap, man kommer inte ifrån varandra, säger Rabbe.
Vad gör man om man hamnar med någon som man inte trivs med då?
– Då får man byta, säger Pierre och hoppar upp i förarsätet.
De är klara på kajen och kör mot slottet där de ska hämta sopor från Livrustkammaren. Sedan är det dags att krångla sig in i de trånga gränderna.
Gamla Stan är en av Europas största och bäst bevarade medeltida stadskärnor. De trånga vindlande gränderna bidrar till stadsdelens charm, men gör det svårt att komma fram med sopbilen. Mårten Trotzigs gränd är till exempel bara 90 cm bred på sitt smalaste ställe. Hela stadsdelen är dessutom kulturmärkt, vilket betyder att mycket lite får ändras.
För Rabbes och Pierres del innebär det att de får springa i trappor för att soprummen ligger i källarvalv, och släpa säckar och kärl långa sträckor när bilen inte kommer fram.
– Kullerstenarna hjälper ju inte till direkt. Det är inte lätt att dra kärlen när det är så ojämnt underlag. Dessutom blir det väldigt halt på vintern, säger Rabbe.
I dag bor det drygt 3 000 personer i Gamla stan, men stadsdelen är full av sevärdheter, restauranger, barer och kaféer som lockar till sig horder av turister.
– Behovet av leveranser och hämtning av sopor är enormt. Men stadsdelen är inte anpassad för det. På sommaren går det inte att komma fram för att det är så packat med turister. En gång fick en polis åka på segway framför sopbilen och bana väg för oss med en visselpipa. Det var så tjockt med folk att det var helt absurt, säger Rabbe.
– På så vis har det varit ganska skönt under pandemin, för det var inte lika mycket folk här då, säger Pierre.
Sopbilen tutar varnande när den backar in i en av de trånga gränderna. Det händer att folk vaknar och skriker på dem för att de är där så tidigt.
– Vi är ju inte där för att jävlas, vi är där för deras skull, för att hjälpa dem. Men de allra flesta vi möter är trevliga. Det är bara några få som klagar, säger Rabbe och letar fram rätt nyckel på nyckelknippan.
Den ser ut att väga flera kilo.
Hur vet ni vilken nyckel som går till vilken port?
– Man lär sig ganska snabbt. Det krångliga är när någon byter ut sin nyckel eller kod och glömmer att meddela oss. Då kommer vi inte in och folk blir arga för att soporna svämmar över. Men det är ju inte heller vårt fel, säger Pierre.
Han försvinner i väg in i ett soprum i ett garage och kommer tillbaka med sitt kärl samtidigt som Rabbe drar undan sitt. De rör sig vant runt varandra, som i en inövad koreografi.
Sedan väntar de en stund medan sopbilen tuggar i sig soporna.
– En gång var det en sprayburk med grädde som exploderade så jag fick grädde i hela ansiktet, säger Rabbe.
En annan gång skar han upp benet på en sopsäck som innehöll trasigt glas.
– Det var sommar så jag hade kortbyxor. Det ska man ju inte ha, men det var så varmt. Jag lade en kökshandduk om såret men det blödde så mycket att hela skon fylldes med blod.
Det händer även att det är råttor bland soporna. En gång var det flera stycken i en soptunna som klättrade upp för armarna på Rabbe.
– Jag brukar försöka få ut dem med en kvast innan jag tömmer kärlet i sopbilen. Men det var värre förr, nu är det inte så mycket råttor längre, säger han.
Vi har kommit fram till Skeppar Karls gränd. Här finns ett av Gamla stans äldsta sopnedkast som fortfarande är i bruk.
– Men soppåsen sitter inte på plats så soporna hamnar utanför. Eller så fastnar soporna i röret. Det finns en anledning till att de flesta sopnedkasten har tagits bort, säger Pierre.
Ett annat hus har en gammal ”sopkarusell”. Det är en anordning med sopsäckar som roterar när säcken är full.
– Men de underhålls inte som de ska, så det blir ofta krångel. Den här karusellen har dessutom en pressfot som pressar ihop soporna. De förbjöds för att säckarna blev för tunga att bära. Men nu verkar de vara tillbaka, säger Rabbe och fortsätter:
– Värst är det efter löning, då ska alla rensa ur kylskåpet. Då slänger folk allt möjligt, även oöppnade förpackningar. Varför köper man en vattenmelon om man inte ska äta upp den?
Klockan har hunnit bli halv sju och vi har kommit fram till Själagårdsgatan. Rabbe tar fram ett äpple och äter.
Stannar ni aldrig och äter lunch?
– Nej, det händer väl att vi tar en kaffe, men vi tar inte lunchpaus. Det är skönare att bli klar tidigt, säger Rabbe och försvinner ner för trapporna.
Det blir mycket spring.
– Under en arbetsdag kan det lätt bli 18 000 steg, säger Pierre som kommer släpande på tre tunga säckar.
För att kroppen ska orka lyfta så tungt tränar han regelbundet.
– Om man lyfter rätt är jobbet ett träningspass i sig, men det är mycket som sliter också, tunga gamla dörrar som är svåra att öppna och stentrösklar som kärlen ska över.
Flera av Rabbes och Pierres kollegor har förslitningsskador och har opererat axlar och höfter.
– Många får frozen shoulder för att det är så mycket tunga lyft, säger Pierre.
Att klättra in och ut ur bilen blir också en belastning. Under en arbetsdag hoppar de och landar på marken uppemot 500 gånger.
När Rabbe kommer upp ur soprummet kommer en svart labrador rusande och kastar sig över honom. De tumlar runt och leker. Hundens matte säger att de träffar Rabbe och Pierre nästan varje morgon på sin morgonpromenad.
– Jag har jobbat här så länge så det känns som att jag känner alla i Gamla stan. Ett tag bodde jag till och med här själv. Då hämtade jag mina egna sopor, säger Rabbe.
Han och Pierre är överens om att det är ett hårt arbete, men ingen av dem skulle vilja byta.
– På vintern kan det vara ett helvete, men på sommaren är det underbart. Man är ju fri och får vara ute i friska luften och röra på sig. Det är naturligtvis tungt, men jag trivs. Det är ett av de bästa knegarjobben jag har haft. Annars skulle jag inte ha stannat så här länge, säger Rabbe.
De tidiga morgnarna är inget problem.
– Jag tycker att det är skönt att komma upp. Om jag vaknar vid 10 eller 11 känns det som att hela dagen har gått. Men det är lite som att vi lever i en annan tidszon än alla andra. Man kan ju glömma att sitta uppe och se klart filmer på kvällarna. Vi måste i säng senast nio, säger han.
Pierre har inte heller några problem med att ställa klockan på 3.
– Det är en vanesak. Vi slutar ju dessutom tidigt, ofta är vi klara på sex timmar och kan gå hem. Jag gillar det, säger han.
Vid det här laget har stadsdelen vaknat och sophämtningen i Gamla stan går mot sitt slut. Rabbe och Pierre ska ta ett varv på Stora Essingen också innan de är klara för dagen. Transportarbetaren frågar vad vi ska skriva att de har för titel i artikeln, renhållningsarbetare eller miljöarbetare? Rabbe skakar på huvudet.
– Jag är sopgubbe. Stolt sopgubbe.
