Sara laddar om för hundra mil i sadeln
Månadens medlem. Världens tuffaste lopp. Kanske för hästarna. För ryttarna definitivt. Och för Sara Pickthall i synnerhet. Efter sin start i det mongoliska derbyt samlar hon kraft igen – i schaktbilens hytt.
– Jag tvekar inte att göra om det om jag får full sponsring. Men då måste jag få garantier att maten inte gör mig sjuk. Den kan inte lagas till första ryttaren och sedan stå framme i hettan i sex timmar.
I somras tvingades Sara Pickthall bryta loppet den tredje dagen. Utmattad, uttorkad och magsjuk.
Utmaningen är hundra mil i sadeln. Över oändliga stäpper, sen upp på 2 000 meters höjd. 45 grader varmt på slättlandet, nattfrost uppe i bergen. Den extrema värmen fick 14 av totalt 41 deltagare att ge upp.
– Men jag har aldrig tidigare träffat hästar som kan galoppera i en så fruktansvärd terräng. De vet exakt var de kan sätta hovarna. Uthålliga och starka, men ganska fula med väldigt korta halsar.
– Det var fullt blås mellan stationerna, 45 kilometer i timmen.
I Mongoliet lever hästarna lösa på stäppen och i bergen. De är halvvilda och mycket skygga. Under derbyt fångade herdarna in dem med lasso. Sedan pekade ryttarna, som kom från Europa, Australien och Amerika, ut vilken de ville ha.
– Min erfarenhet av unghästar har lärt mig mycket när det gäller att läsa hästar, berättar Sara Pickthall. Det var bra både när jag valde en ny häst vid varje station och när jag hanterade dem. Jag red sju olika, och ingen av dem var dålig.
Vid stationerna, minst tre per riddag, var det veterinärkontroll. Det blev straffpoäng om hästens puls var för hög.
Ridningen startade sju på morgonen. Halv nio på kvällen var sista chansen att sitta av utan att få straffpoäng. Straffet innebar tidstillägg då deltagaren fick stanna kvar på en station.
– Så du fick bo under bar himmel om du ville utnyttja den maximala ridtiden. Annars ordnade herdarna sovplats, kokt vatten och mat. Jag åt get och get och get. Get i soppa, get med ris, om vi hade tur blev det en brödbit till geten.
Hur hamnade du där?
– Jag satt i hytten på schaktbilen och väntade på ett lass, när en kompis sms:ade: ”Ska vi vara med i mongoliska derbyt?” Ja varför inte, svarade jag … men jag trodde nog att det aldrig skulle hända.
