Samir gav bort ett hus till behövande
Månadens medlem. När vattenmassorna i maj svepte bort byar och hus på Balkan, bestämde sig Samir Masic. Han skulle skänka bort pappas hus i Bosnien till bättre behövande. I dag har en sexbarnsfamilj blivit husägare, tack vare Samir.
Donja Ljubija, en by utanför staden Prijedor i nordvästra Bosnien. Här ligger pappa Bajkos hus. Strax bakom, uppe på kullen, är Bajko själv begravd. Med utsikt över sitt verk. Kan han se vad som nu sker har han ett stolt leende på läpparna. Det är Samir säker på.
När regnet nyligen vräkte ner över Balkan och ställde till med den värsta naturkatastrofen på 120 år, satt Samir hemma i Göteborg och följde eländet via satellitkanalerna. Han såg hur hjälphelikoptrar drog upp barn och gamla ur vattenmassorna, hur hela byar sveptes i väg och hur hus föll ihop i leran. Över tre miljoner drabbades, tiotusentals blev hemlösa.
I Göteborg strömmade kroater, serber och bosnier till för att samla ihop förnödenheter till sina landsmän. De skänkte kläder, mat, mediciner. Samir skänkte… ett hus.
– Ett hus? Folk dunkade mig i ryggen och sa att visst kände de till att jag var godhjärtad, säger Samir. Men ett helt hus?
Fast det fanns aldrig någon tvekan hos Samir, syskonen och mamma. Pappa Bajkos hus skulle göra mer nytta för någon som förlorat allt, än att stå och vänta på sommargäster från Sverige. Pappa skulle ha velat ha det så.
Bajko kom till Sverige som artonåring och när han så småningom gifte sig fick han en bit land i sin gamla hemby i bröllopsgåva. Med drömmen om att en dag kunna återvända, åkte han varje sommar ner till Donja Ljubija för att bygga sitt hus. Insidan klädde han i träpanel. Det var fint, det påminde om Sverige.
När kriget rasade stals allt i huset. Fönster, dörrar, lamphållare. Till och med träpanelen. Bajko började bygga upp huset igen. Varje gång bilen rullade från Sverige mot Bosnien, packade han med sig kläder, mat och annat att ge bort till dem som kunde tänkas behöva.
– Det var något med farsan, säger Samir. Han brukade vara generös. Under kriget skickade han gåvor till olika hjälporganisationer. Och när folk flydde kriget och kom till Sverige, fanns han där och tolkade, läste papper och såg till så att de kom till bra flyktingförläggningar. Så nu när det blev översvämning var det som en flash back för mig. Det var samma sak, med den skillnaden att ingen brydde sig om vem som var vad. Alla släppte nationaliteten och kämpade tillsammans mot vattenmassorna.
För två år sedan dog Bajko. Samir och syskonen ärvde huset i Donja Ljubija. Och visst har Samir varit där någon gång, hälsat på, bett en bön vid pappas grav. Men han har sitt liv i Sverige och ärligt talat så står huset näst intill orört.
”Hitta en barnfamilj som bäst behöver det.” Så sa Samir, syskonen och mamma till den hjälporganisation de fick kontakt med. Det gick fort att hitta sexbarnsfamiljen som bodde bland skit och skräp i ruinerna av ett gammalt hus. På en av bilderna Samir fått står en liten flicka med tovigt hår. Hon ser ut att vara jämngammal med hans egen dotter. Sådant går rakt in i hjärtat.
I början av juni kunde flickan och hennes familj flytta in i Bajkos hus. Två våningar och fem sovrum fördelade på 160 kvadrat. Möbler, tv, köksutrustning, verktyg och Bajkos kläder fick de på köpet.
– Jag förväntar mig inget tack, säger Samir. Men jag kommer nog vilja åka ner någon gång och se att det går bra för familjen. Den där lilla tjejen vill man ju köpa en docka till. Det skulle farsan ha gjort.
