”Robotnisse” ger nytt liv åt gammalt skrot
Robotbyggaren. På dagarna kör han fisk i en bil märkt ”Kunglig hovleverantör”. Fast han är republikan. Kvällarna tillbringar Stefan Blomberg hemma i verkstan och skruvar ihop underfundiga robotar – av fyndat skrot.
På Instagram går distributionsförare Stefan Blomberg under sitt alias, ”Robotnisse”. Där lägger han ut bilder på sina skapelser. Ofta förmänskligade, som ett omfamnande par och en pappa eller mamma med klängande barn.
Robotarna tar gärna djur- eller fågelform med spretande elsladdshår, metallvingar och hjälm. De väcker både ömhet och skratt, som när en vinklad gaffel höjs till ett förmanande finger eller ett par babyskor vänds med tårna inåt. Under Stefan Blombergs fingrar förvandlas en termometer till en glad mun och ett läderfodral till en flygarmössa med öronlappar. Häftapparater blir fötter.
Robotarna mäter några decimeter, upp till en och en halv meter och är enbart ögonfröjd. Inga maskiner som utför tjänster.
Stefan Blomberg älskar djur och värnar om miljön, därför återanvänder han material. Det ska vara gamla grejer och modeller. Slitna. Med patina. Inspirationen kommer när han och hans fru går på loppis. Hushållsartiklar, dammsugare och skrivmaskiner. Väckarklockor, ficklampor, cykelljus, allt går att skruva isär och plocka delar av.
Stefan Blomberg visar in i verkstan, en före detta pigkammare i lägenheten i Stockholmsförorten Abrahamsberg. Han ursäktar röran. Fast vartenda verktyg hänger prydligt på sin plats ovanför arbetsbordet. Materialfynden är lika grundligt sorterade i rader av plastbackar på hyllorna utmed väggarna.
– Det där är ju en näsa, kan jag tänka när jag ser pipen på en kaffekanna. Och de där spiralerna kan bli både armar och ben. Jag använder begagnade skor också, och en av robotarna har min svärmors barnskor.
Gammal aluminium är bra och lätt att borra i, konstaterar Stefan Blomberg som redan i tidiga år rotade i containrar. Med famnen full på loppmarknader får han ofta frågan: Vad är det där för nåt? Ingen aning, svarar han.
– De tror nog att jag är en riktig toksamlare, ha ha. Kugghjul är vackra, och skruvar och muttrar hårdvaluta i robotbranschen. Nackdelen med engelska är att de anges i tum, så jag håller mig till svenska. Annars skulle jag ha fyllt 40 lådor till.
Ryktet har spritt sig. Lokalborna lämnar in prylar på ortens vintagebutik, där Stefan Blomberg ställer ut en del av sina alster. Hustruns frisörkunder är också involverade, ringer från loppisar och undrar: Vill han ha det eller det?
– Bara köp, svarar hon.
Hela hemmet andas vintage, men bordet i vardagsrummet skvallrar om hans tid som möbelsnickare. På väggen i köket sitter en anordning från förra hyresgästen, en dam från Östermalm.
Hon behövde den för att skicka order till hushållerskan.
– Nej, nej, Stefan Blomberg slår ifrån sig.
Inte är han rojalist fast hans tjänstebil är märkt med hovleverantör. Men ja. Han har levererat Kalix löjrom (med ett kilopris på några tusenlappar) till kungen och drottningen på Drottningholm. En tidskrävande procedur då bilen först genomsöktes av två vakter. Och ytterligare en, till fots, eskorterade Stefan Blomberg i krypfart fram till en väntande kock.
Trots sin robotvurm är Stefan Blomberg ingen vän av självkörande bilar. De kan stjäla hans jobb. Men han är inte rädd att artificiell intelligens (AI) ska ta över i samhället.
– Robotar är oumbärliga i farliga miljöer. De kan bli väldigt bra, men jag tror aldrig att AI kommer att ta över allt arbete. Något måste vi ju göra.
Som att skruva ihop skrot.
– Det är grymt kul! Har jag inte byggt på ett tag blir jag sittande i timmar. Tid och rum försvinner, säger Stefan Blomberg.
