Renée får en kick av att falla fritt
Månadens medlem. När Renée Johannesson gick ut gymnasiet hade hon ett enda önskemål när släkten frågade om examenspresent. Att få hoppa fallskärm! Nu, efter sju år som yrkeschaufför, är en livsdröm på väg att förverkligas. Renée har gjort 160 hopp och är en av Sveriges 1 500 certifierade fallskärmshoppare.
Renée har precis slutat sitt arbetspass på paketfirman Budcom i Helsingborg. Om någon timme går solen ner. Det är en magisk höstkväll. Vindstilla och klarblå himmel.
– Vädret är perfekt för hoppning. Fast vi hinner inte fram i tid, säger Renée och styr söderut genom Helsingborgs utkanter.
Vi är på väg till flygfältet i Eslöv. Till den stora röda hangar där Fallskärmsklubben Syd håller till.
Någon hoppning lär det inte bli för Renées del, men med lite tur är flygplanet ute. I bästa fall hinner vi se andra hoppare singla ner mot den höstfuktiga skånska myllan.
Nix. Redan från parkeringen kan Renée konstatera att hangardörren är stängd och planet inlåst. I stället pågår en nybörjarkurs inne i lokalerna. Ett tiotal elever får noggranna instruktioner i hur den florstunna skärmen ska vikas.
Det är en vetenskap, inser jag när Renée börjar förklara. Skärmen kan vikas på lite olika sätt, bland annat beroende på hur snabbt hopparen vill att den ska vecklas ut. Snabb utveckling innebär hårdare ryck i linorna.
Men låt oss backa bandet. Efter skolan fick Renée sitt efterlängtade provhopp, ett så kallad tandemhopp:
– Det innebär att man hänger i samma skärm som en rutinerad instruktör. Det är det enda tillåtna sättet, innan man börjar en nybörjarkurs. Jag har drömt om att hoppa fallskärm ända sedan jag var barn, jag älskar fart.
– Tandemhoppet var lika häftigt som jag fantiserat om. Det är en mäktig känsla som inte liknar något annat. Man faller fritt genom luften i 200 kilometer i timmen.
Tandemhoppet gav alltså mersmak. Fast hoppning är ingen billig sport. Varje lyft med flygplan kostar ett par hundralappar per person. En begagnad skärm går på mellan 15 000 och 50 000 kronor.
Hoppdrömmarna hamnade i malpåse. Renée flyttade hemifrån och började köra budbil, plus taxi. Men förra året, 2012, var tiden mogen för nybörjarkursen. Efter teorilektioner, skriftligt prov och de tio obligatoriska utbildningshoppen hade hon sin A-licens.
Den här säsongen har Renée ägnat det mesta av fritiden åt hoppningen. Hon är nu uppe i 160 luftturer och har skaffat egen overall och ”rigg” – det vill säga selen som skärmen är fäst i.
När Renée berättar står det klart att fallskärm är en seriös verksamhet, omgärdad av säkerhetsbestämmelser. Alla hoppare viker sin huvudskärm själva. I packningen ingår alltid en reservskärm. Den löses ut automatiskt på 700 meters höjd, om huvudskärmen fallerat. Hela utrustningen besiktigas två gånger varje år och vid ett av tillfällena ska reserven packas om.
Hur är det med riskerna då? Helt ofarlig tycks sporten inte vara. På Transportarbetaren hade vi helt nyligen en vikarie som börjat med fallskärmshoppning. Hoppkarriären fick ett längre avbrott efter en kraschlandning i ett staket. Brutet lårben och ryggskada, konstaterade läkarna.
Renée känner till olyckan:
– Fast jag vet inte närmare hur den gick till. Men jag har klarat mig från skador hittills.
Någon annan incident då?
– Nja, det är möjligen den gången vi lyfte med planet och piloten glömde bort mig. Vår maskin tar sju personer. Sex gav sig i väg, då dök piloten plötsligt ganska häftigt. Han trodde att alla kommit ut.
För ett otränat öga ser klubbens inhyrda gulmålade propellerkärra en smula gisten ut. Den klarar hur som helst att ta hopparna upp till 3 200 meter höjd. Maxhöjd, utan syrgas, är 4 000 meter.
Efter själva uthoppet faller man fritt i cirka 60 sekunder. Enligt Renée är det den stora kicken. Erfarna hoppare skaffar gärna mindre och mindre skärmar. Ju småttigare desto högre fart.
En sista fråga: Kan fallskärmshoppning verkligen vara något för en 56-årig redaktör på Transportarbetaren?
Renée ler överseende:
– Klubbens äldsta medlem är typ 65 år. Han tog certifikatet förra året och leder årets hoppliga, med 300 hopp.
