Peter Viitanen lärde sig köra lastbil för rollen i ”Försvunna människor”
Spänning. SVT:s nya serie ”Försvunna människor” har utsetts till en av årets bästa serier i Europa. Transportarbetaren har träffat Peter Viitanen som spelar huvudrollen som lastbilschauffören Erwin.
En varm sommardag rullar Erwin med sin tankbil över Öresundsbron och in i Sverige. Det ser ut som en vanlig körning, men i lastbilens tank smugglar han åtta syriska flyktingar.
Erwin är en vanlig familjefar från en liten svensk småstad, som vill göra en god gärning.
En av flyktingarna är gravid och en pojke har feber. De klarar inte av den kvava luften i tanken, så Erwin gömmer dem i förarhytten.
Plötsligt ser han en poliskontroll framför sig på vägen, och tvingas fatta ett ödesdigert beslut som omkullkastar hans liv.
– Sedan får man följa hur Erwin hanterar konsekvenserna av det som har hänt. Mer än så kan jag inte berätta, utan att spoila för mycket. Men jag tror att om man ser det första avsnittet så kommer man att vilja se fortsättningen, säger Peter Viitanen.
Fick inte veta
Han fick inte heller veta mer än så när han skulle provfilma.
– Ju närmare jag kom att bli uttagen, desto mer fick jag veta. När jag förstod historien och hur spännande den var, ville jag verkligen ha rollen. Så jag blev väldigt glad när jag fick den, säger han.
Först då fick Peter läsa hela manuset.
– Jag trillade nästan av stolen. Annars kan jag tycka att det är lite tradigt att läsa manus. Men här sträckläste jag alla sex avsnitt för jag kunde inte slita mig. Då blev jag faktiskt lite nervös.
Varför det?
– För att det var en så bra roll att prestationsångesten slog till. Men sedan blev jag otroligt taggad. Det var ett halvår tills vi skulle spela in, så jag hade tid att närma mig rollen. Det var en fantastisk process. Men väldigt svår.
Vad var det som var svårt?
– När det är så extrema saker som Erwin råkar ut för, så kräver det mycket av en. Man måste hitta rätt balans för att det ska bli trovärdigt. Folk kan ju hantera svåra saker på olika sätt. Jag var tvungen att hitta Erwins sätt. Det räcker inte bara att föreställa sig. Man måste verkligen gå igenom det och läsa manus om och om igen och fundera och göra tusen olika val.
Du var också tvungen att lära dig att köra lastbil. Hur var det?
– Det var jätteroligt och svårare än jag trodde. Jag gick i körskola hela våren. Lastbilen som jag körde var gammal, manuell med hel- och halvväxlar. Dessutom var växellådan rätt trög. Det stod ingenstans vilken växel det var heller, så man måste vara väldigt noggrann och uppmärksam hela tiden. Det var faktiskt lite svettigt att hantera det samtidigt som jag skulle koncentrera mig på det som var mitt jobb, att spela rollen.
Tog du C-körkort?
– Nej jag hade bara tillstånd att övningsköra, så jag måste alltid ha en instruktör i lastbilen. När vi skulle spela in fick instruktören gömma sig.
Båda Peters föräldrar kommer från Finland, men Peter växte upp med sin mamma och syster i Stockholmsförorten Bredäng.
– Min mamma hade det rätt tufft som ensamstående mamma, hon var arbetslös och fick kämpa mycket. Det var ganska stökigt, inte den vanliga uppväxten. Jag hade inga skådespelare i släkten eller någon självklar väg in i kulturen.
Första filmrollen
Trots det fick Peter sin första filmroll redan som 11-åring, i filmen ”Kådisbellan”.
– Det var min syster som spelade teater och jag och mamma följde med henne när hon gick på audition för en annan film. Catti Edfeldt som jobbade med casting då, frågade om jag också ville provfilma. Sedan hörde hon av sig när hon letade barn till Kådisbellan.
– Jag hade sex inspelningsdagar och fick 500 kronor per dag, vilket jag tyckte var otroligt mycket. Jag hade till och med några scener med Ernst Hugo Järegård, utan att förstå hur stort det var.
Sedan fortsatte det med huvudrollen i filmen ”Sixten”.
– Men jag hade aldrig en tanke på att det var det här jag skulle hålla på med. Det var mest en kul extragrej.
Efter studenten förväntade sig alla att Peter skulle söka scenskolan. Så han gjorde det, men kom inte in. I samma veva blev han erbjuden att göra huvudrollen i en pjäs som hette Eldansikte på Stockholms stadsteater. Pjäsen blev en riktig succé.
– Först då fattade jag att det är det här jag ska göra. Det kändes som att yrket hade valt mig mer än att jag hade valt yrket. Att jag aldrig gick scenskolan var nog bra för mig, för jag fick hitta mitt eget sätt att utrycka mig på. Men man fortsätter att lära sig hela tiden. Det är det som är så kul med det här yrket, att man aldrig känner sig trygg eller klar. Yrket växer ju mer man utövar det.
Är det några roller som har gjort särskilt stort intryck på dig?
– Den här som Erwin är en sådan. Kenneth Gärdestad var också fantastisk att göra. Alla roller som du investerar mycket i fastnar.
