Pablo hjälper fram nya fackliga ledare
inspirera att ta tag i det som inte funkar på arbetsplatserna. – Vår uppgift är att coacha nya fackliga ledare, betonar Pablo.
Transports organizer Pablo Vergara i Göteborg sitter inte gärna still vid skrivbordet. Han trivs bäst ute på fältet, i snack med transportare som han försöker
Han kastar en blick på klockan. Det blir en snabbutryckning till konditoriet och smörgåstårtorna som han beställt. På en terminal i Angered väntar en grupp anställda.
På Transports kongress i fjol var enigheten stor om att fortsätta satsningen på att söka upp anställda på arbetsplatserna och dra i gång facklig verksamhet ute på företagen. Allt inom ramen för förbundets organiseringsarbete. Organizerprojektet kallades det ursprungligen och startade 2011 – efter amerikansk modell.
Pablo var tidigare fackligt engagerad terminalarbetare. Han har varit med sedan starten och följt utvecklingen av projektet. En stor del av hans arbete sker på kvällar och helger, när medlemmarna kan. Den här tisdagseftermiddagen styr Pablo mot Frode Laursens speditionsfirma. Han började dyka upp där i våras och har haft enskilda samtal med nästan alla terminalarbetarna, som lastar chips och choklad.
Problem som tagits upp är bland annat frågetecken kring befattningstillägg, raster, sjuklön och sjukrutiner. Andra gäller högt jobbtempo, bristande rutiner kring truckkörning och säkerhet, liksom att inhyrda anställda knappt får någon introduktion i jobbet. En anställd säger:
– Arbetsledaren har satt upp listor på hur mycket vi är sjuka och vad det kostar, för att vi ska se att vi är borta så mycket mer än andra.
Det drar ihop sig till att bilda en klubb på terminalen. Eftermiddagens möte är tänkt att samla krafterna
efter semestrarna. Att en ny chef kommit på plats förbättrar läget avsevärt, tycker Pablo.
– Han är intresserad av att ta tag i saker och öppen för samarbete med facket.
Lokala förhandlingar har inletts kring några av knutarna. Bonussystemet är en, där flera anställda, enligt Pablo, i praktiken gick back flera tusenlappar, samtidigt som de tvingades jobba hårdare. Han säger:
– Vill ledningen att ni ska jobba snabbare så får de betala för det. Men det är också viktigt att kunna dra ner på tempot och inte bara jobba, jobba, jobba tills ni blir sjukskrivna. Ni ska hålla till 65! Vad är det för system ni vill ha?
Frågan diskuteras kring bordet, liksom upplevelsen av underbemanning.
– Ska man ha det så att man jobbar över varje dag? Jag kallar det dålig planering, tycker någon.
– Cheferna vet sedan många år att två gånger om året är det högsäsong. Jag skulle önska att de planerade mer innan.
– Alla behöver pengar, men en dag kommer man till den punkten när man inte orkar längre, fyller bordsgrannen i.
Kollegan berättar om problem med att instämplad tid stryks bort och Pablo plockar fram kollektivavtalet. Nästa diskussion gäller att de som åtar sig fackliga uppdrag måste få stöd av kollegorna.
– Vi har en kille som inte är färdigt skyddsombud än, men han sitter på kvällarna och läser på Arbetsmiljöverkets hemsida, säger Transportombudet Omar Toledo som efter Transportarbetarens besök väljs till klubbordförande. Jobbarkompisarna lovar stötta mer.
– Vi får inte alltid reda på vad som görs av fackets representanter, säger en av dem.
Så gruppen enas om att kalla till möten en gång i månaden. Pablo påpekar att de kommit en god bit på väg.
– Företaget har fått veta att ni vill ändra på saker och de lyssnar. Jag vill att ni ska utbilda er och bli så välorganiserade att ni vet vad som ska förhandlas med ledningen. Att ni ska få eget förhandlingsmandat, men vi på avdelningen kommer att backa upp er.
Mötet avbryts av en stressad kollega, som sticker in huvudet i matsalen:
– Ursäkta, men ni måste komma och jobba nu. Jag vet inte hur jag ska hinna plocka allt.
Pablo kommenterar det bakvända i att en kollektivare skyndar på andra kollektivare att jobba, innan vi hoppar i bilen igen. Det är gasen i botten till nästa möte på Göteborgsavdelningens kontor.
Malin-Månstråle Björkdahl, Malin Englund, Felix Schwerin och ytterligare två väktare har startat en organisationskommitté för G4S-anställda väktare på Volvo.
– Det är mycket svårare eftersom bevakningspersonalen oftast jobbar ensamma eller två och två. Man har inte mycket kontakt med kollegorna och vet ofta inte att man har samma problem, förklarar Pablo.
Han är imponerad över väktarnas engagemang och allt arbete de lagt ner. I slutet av veckan har Pablo bjudit in dem till en kick-off-träff med fler unga transportare. Trion som kommer i dag är lite modstulen eftersom det varit svårt att få till en bra kommunikation med ledningen.
– När vi började gå runt och fråga vad kompisarna tyckte att vi skulle ta tag i var många skeptiska. De förstod inte riktigt vad vi ville göra, men meningen var ju inte att driva våra egna frågor utan våra kollegors fram till vår chef, säger Malin Englund.
– Många är duktiga på att klaga. Men sedan när det gäller att lyfta fram problemen, och göra något åt dem, blir de lätt lite lata och säger att det är nog inte så farligt ändå, fyller Malin-Månstråle i.
Kommittén har tagit mycket hjälp av Facebook och e-post för att hålla kontakten med kollegorna, uppdatera dem om vad de gör och uppmana kompisarna att komma på möten. Att de lagt ner så mycket fritid förklarar Felix:
– Vi vill förbättra arbetsmiljön och trivseln. Det ska vara kul att gå till jobbet och man ska våga säga vad man tycker och tänker utan att vara rädd.
– Vi tog tag i det som alla bara går och tänker och gjorde något åt saken, tillägger Englund.
Dit hörde att samla in 40 namnunderskrifter för att få till ett första möte med ansvarig chef. Då gällde det bristen på dialog. En annan viktig fråga rör behovsanställda, som ska ska erbjudas fastarbetstidsmått efter nio månader. Det slarvas det fortfarande med, trots att parterna kom överens om en skärpning i senaste förhandlingen av bevakningsavtalet.
Andra problem gäller svårigheter att få tag i sin närmaste chef och att anställda får vänta på svar om exempelvis ledigheter och arbetsrutiner. Väktarna tycker inte att företaget tar till vara erfaren personal vilket leder till hög personalomsättning och att arbetsmiljön, förebyggande hjälpmedel och skyddsskor har låg prioritet.
Nu har kollegorna vant sig vid organisationskommittén och frågar hur det går.
– Vi har mött motstånd och har haft en liten svacka, men nu är vi på väg upp igen, säger Malin, Malin och Felix.
