På väg genom EU
Företag struntar i lagar och regler. Löner dumpas. Anställda utnyttjas och far illa i kölvattnet av EU:s öppna gränser. Gör politikerna något i Bryssel och Strasbourg – eller?
Stora monsterablad slingrar sig likt lianer mot taket. Men EU-parlamentarikern Jens Nilsson från transportutskottet kastar sig inte i dem. Han väntar tåligt på hissen upp till sitt tornrum – efter ett inhopp i en rumänsk talkshow.
Fast mest av allt inväntar han omröstningen om ett förslag till åtgärder mot social dumpning.
Det är tisdag eftermiddag i EU-parlamentet i Strasbourg. Människor skyndar genom myrstackslika gångar, tar rulltrappor och hissar upp och ner och gångbroar mellan monstera-lianerna. Parlamentet är en stad i staden med restauranger, frisersalonger och pubar. Här finns en kassa för kontanta utbetalningar, biluthyrare, biljettförsäljning till spårvagnen, salar döpta efter politiker som Thatcher – och framkörda Mercedes med chaufförer i kostym.
Och ja, Strasbourg är en fransk stad, som gränsar till Tyskland. Fast gamla korsvirkeshus och vattendrag sprider en air av både Tyskland, Holland och Frankrike. I parlamentsbyggnaden surrar språken från 28 medlemsländer, men på centralstationen, Gare centrale, kan ingen av de anställda i informationen peka ut direktbussen till parlamentet.
Livet går sin gilla gång på sjungande franska och eftertänksam tyska, alldeles oavsett vad politikerna sysslar med under sitt fyra-dagars-möte, plenarsession i september.
Men taxichaufförerna har koll, som taxichaufförer har.
Plötsligt räcker stadens 20–30 taxibilar inte till, berättar en ung taxiförare som rattar sin egen bil. Han jobbade som montör på skandalomsusade Volkswagen innan, men tjänar bättre nu. Kör 10–12
timmar om dagen som kollegorna i Sverige, men bara några timmar på lördagen. Och på söndagarna är han fri. Det är ett bra jobb, tycker han, utan stress.
– Här kan allt hända, säger parlamentsledamoten Anna Hedh (S).
Hon är partivän med transportutskottets Jens Nilsson och en av EU-parlamentets 20 svenska ledamöter. Av totalt 751. Hedh syftar på det rumänska tv-program som Nilsson just kommer från. Tv-studios med stolar, kameror och mediafolk står redan uppriggade på olika håll i parlamentsbyggnaden. Det är bara för politikerna att ta plats.
I sändningen diskuterade Jens Nilsson regionalpolitik med sin rumänska kollega i utskottet för de frågorna. Han sitter med där också.
– Jens är nysminkad, så passa på och fota, skojar socialdemokraternas presschef.
Hon väntar vid hans sida på hissen mot Nilssons ”bikupa” i en lång svängd korridor på sjunde våningen. Partikamraternas rum ligger på rad. Samtidigt lotsar presschefen Transportarbetarens reporter rätt, och försöker få tag i Jens Nilssons väska som försvann med en annan medarbetare.
Han måste ha den till nästa möte, under dessa dagar då sammanträdena och förhandlingarna i olika politiska grupper duggar tätt. Från tidig morgon till sen kväll. Planer spikas och ändras lika snabbt igen. Det är bara att vänja sig.
Nilssons politiskt sakkunniga sitter vid datorn i hans rum och följer debatten i kammaren. Direktsändningen via webb är praktisk om man inte hinner till läktaren i den Globen-formade kammaren. Nedanför sitter ledamöterna uppradade i solfjäderform – i sina respektive partigrupper. Tänk dig ett brädspel med träpjäser i blått, rött grönt och så vidare. I ljusa och mörka varianter. De blå har majoritet.
Ett kartblad med nummer visar var våra svenska politiker sitter.
På läktaren får man allt som sägs översatt till svenska, om man vrider fram rätt kanal. Allt översätts fortlöpande av tolkar på plats.
Jens Nilsson drar upp sitt ena röda hängsle. Sådana bar han när han träffade sin fru för över 30 år sedan. Hustrun finns kvar, men hängslena slits ut, eftersom. I 14 år var Nilsson kommunalråd i Östersund och säger att han fortfarande jobbar för regionerna hemma, i norra Sverige.
Vad är viktigast då, uppdraget i regionala utskottet eller transportutskottet?
Östersundaren vill inte välja. Han brinner för regional utveckling och poängterar att transporter och infrastruktur är avgörande för hur landsändar utvecklas.
Politiken i EU-parlamentet skiljer sig inte så mycket från den som förs i kommuner och riksdag, anser han. I unionen handlar det om samarbete i stora partigrupper. Man skapar block och allianser över landsgränser, förhandlar om olika sakfrågor i utskotten och enas till slut i kompromisser.
Strax före årsskiftet gick en fråga ut i Nilssons transportutskott. Vem ville skriva ett yttrande över ett initiativ som tagits i sysselsättningsutskottet? Där hade ledamöterna reagerat över problemen med anställdas utsatthet och dåliga villkor, särskilt inom transportsektorn.
Jens Nilsson nappade och knåpade ihop ett första utkast över frågor han tyckte var viktigast att få med. Så började nötandet och blötandet. Nilsson bjöd in politiker från de andra partigrupperna i sitt utskott, strök och ändrade i förslaget.
– Det var ganska bökigt och vi hade nog fyra, fem möten. Ovanligt många.
I slutet av februari drog Nilsson sitt andra förslag och tragglade vidare innan hans färdiga yttrande slutligen röstades igenom i transportutskottet, där den svenska sverigedemokraten Peter Lundgren också sagt sitt.
Så transporterades frågan tillbaka till sysselsättningsutskottet igen, där Marita Ulvskog (S) är vice ordförande. Åsikterna bröts på nytt och i juli, före semestrarna, klubbade sysselsättningspolitikerna igenom sin rapport (initiativbetänkande) om social dumpning i EU.
När politikerna i EU-parlamentet strålar samman i september är rapporten äntligen på agendan – och Nilsson och Ulvskog på helspänn. Debatten hettar till. Östledamöter munhuggs med västpolitiker om ekonomisk och social standard och liberaler fajtas för företagens rätt att få sköta sitt, med mindre EU-byråkrati och regler.
Tiden är utmätt. Några få minuter för de små partigrupperna och fler för de större. Allt är uppstyrt på förhand. Men en liten extra fråga eller replik släpps då och då in.
Fast varför är de folkvalda så få i solfjädern? Och var finns alla EU-medborgare? Åhörar- och pressläktaren gapar nästan tom.
Nästa dag strömmar besökare till läktaren. Kammaren fylls på med politiker och förslagen klubbas på löpande band. Rapporten – om att motverka ojämlik konkurrens, skärpa kontrollerna av att lagar och regler följs, stärka löntagarnas rättigheter och förbättra polisens och andra myndigheternas samarbete över gränserna – går också igenom.
Med klar majoritet, 458 röster för och 199 mot.
Unionen syftar till att öppna marknaden och låta varor och tjänster röra sig över gränserna. Men det tycks som om det nu finns mer stöd för att människor inte ”är tomater”, som en vänsterparlamentariker sa under gårdagens debatt.
Att vi är varelser av kött och blod, som behöver vettiga arbetsvillkor och skälig lön. Social- och olycksfallsförsäkring. Vila med familj och vänner. Acceptabel arbetsmiljö och så vidare. ”I själva verket är det en stor klyfta mellan en snart fullbordad inre marknad och de vitt skilda sociala rättigheterna”, för att använda fransmannen Guillame Balas (S) ord i sysselsättningsutskottet.
Det låter som ett eko från de europeiska facken som länge slagits för bättre sociala villkor.
Ändå. Vid en pressfrukost suckar Marita Ulvskog över att rapporten ”vattnats ur”.
– Det får stå för Marita, tycker en nöjd Jens Nilsson.
De ser i alla fall båda initiativet som en signal till EU-kommissionen att ta tag i dumpningen, främst på vägarna, men även inom flyg-, hamn- och järnvägssektorn där konkurrensen hårdnar och anställdas villkor försämras i rask takt.
Nilsson håller med om att hans eget förslag var starkare när det gäller övervakning och kontroll av cabotagereglerna (begränsningar av antal inrikes körningar av utländska åkerier). Han tvingades tona ner språket, göra det luddigare.
– Så blir det av att kompromissa. Man får försöka få majoritet, som i kommunpolitiken. Alternativet är att hålla på sina skrivningar, men då blir det inga rapporter när vi nu har en konservativ majoritet i EU.
Rapporten som blev tjänar i alla fall till att sätta tryck på EU-kommissionen, med makt att föreslå lagar, poängterar Nilsson. Han lägger in en prilla under den grånade mustaschen och sammanfattar vad som krävs:
Effektivare verktyg för kontroller, mer samarbete över landsgränserna och en översyn av dagens snåriga regler. Så att de blir enklare att följa. Och kontrollera.
Rapporten ligger rätt i tiden, när både ett nytt utstationeringsdirektiv för anställda utomlands och ett paket (initiativ) med åtgärder inom vägtransporterna är på väg att tas fram. Därför kommer den inte att bli någon hyllvärmare, hävdar Jens Nilsson.
Men transportbranschen tas inte med i utstationeringsdirektivet, som Transport vill? Nilsson säger att han också reagerade över det. Han hoppas att kommissionen ska lägga fram strängare lagstiftning om cabotage, vid sidan om utstationeringen.
Liberala EU-politiker har tidigare jobbat för att avskaffa cabotagereglerna och släppa transporterna helt fria, utan begränsningar.
– Så tror jag inte det blir. När det gäller initiativet med nya regler för vägtransporter har EU-kommissionen sagt att sociala frågor ska tas med, så det utgår jag ifrån, säger jämten Jens Nilsson.
Han skyndar mot nästa möte medan reportern på håll följer ett litet utomhus-
drama. Sjöpolisen avhyser en tillbakalutad kanotist, som kommit alldeles för nära parlamentsbyggnaden.
Innanför allt fönsterglas är klädkoden inte så strikt som väntat. Jeans blandas med kostym, stilettklackar med foträtt. Nya ledamöter brukar behöva guidning första terminen för att ta sig fram i ett ologiskt system, där hissar sällan stannar på det plan man vill. Tar man den inbyggda bron över vattnet till Winston-Churchill-byggnaden finner man honom i alla fall där. Myndig i papp, framför ett hav av flaggor.
– Lite teater är det ju, säger ett par svenska tolkar bland de 350–550 som brukar anlitas under en fyra-dagars-session.
Men hur tar man sig ut? Monstera-lian eller hiss?
