Ordförandeord. Plattformsekonomi, eller gig-ekonomi som det också kallas, är något som växer lavinartat i Sverige och för oss inom transportsektorn sker detta med all icke önskvärd tydlighet.
Det handlar inte längre om några matbud på cykel i våra storstäder. Det handlar om taxi, om bud och om åkeri. Det handlar om tusentals människor som i ett digitalt daglöneri arbetar under usla villkor för företag som gör allt de kan för att komma undan arbetsgivaransvar. Jag menar att detta ytterst handlar om ett hot mot den svenska modellen och mot fackföreningsrörelsen.
Plattformsföretagen är här för att stanna i transportsektorn och Transport är inte negativt till innovation och ny teknik. Vi är negativa till hur, många av dem, utnyttjar människor samvetslöst. Företagen själva hävdar att de endast tillhandahåller en teknisk plattform där uppdragsgivare och uppdragstagare kan mötas och göra upp affärer. Tack vare denna match making kan sedan stressade människor få lunchmaten budad till kontoret och grovsoporna körda till tippen på helgen. Du kan få den byrå du köpt på Blocket ”urbad” hem till dig precis när du önskar för nästan inga pengar alls och buden som kör får praktiskt taget turista i sin egen stad, träna, se vackra vyer och få betalt samtidigt. Vem som helst som har ett körkort, en bil eller cykel och en smartphone får jobba. Härligt! Eller?
Smutsig baksida
Nej, kamrater, medaljen har en smutsig baksida. Det här handlar i många fall om företag som inte vill ta ett arbetsgivaransvar och låter människor jobba helt utan trygghet och till usla löner. Låt mig ta ett exempel. Ett företag erbjuder bud-tjänster där den som hämtar en beställd vara i en butik och levererar den till kunden får 80 kronor per leverans. 80 kronor. Före skatt. För dessa 80 kronor ska man stå för egen cykel, bil eller lastbil och telefon, och man ska betala sociala avgifter. Man ska dessutom ha råd att stanna hemma vid sjukdom, skada eller vård av barn, helt utan ersättning. Det här är bud, taxichaufförer och lastbilsförare som ska kunna leva i samma samhälle som vi andra; köpa bostad och handla mat. Det finns mig veterligen inga uber-samhällen där man får bostadslån till andra villkor, eller kan handla mat till uber-priser. Konsekvensen blir att människor trycks ut eller hålls kvar i ett utanförskap.
Mina vänner, så här kan vi inte ha det på svensk arbetsmarknad. Vi på Transport kan inte ha oseriösa aktörer inom taxi, bud och åkeri som konkurrerar genom usla villkor och där vi blir utslängda med huvudet före när vi knackar på och vill föra en dialog. Fenomenet sprider sig också in i andra yrken och branscher som exempelvis hemtjänst. Vi kan inte ha en ordning där det inte finns någon arbetsgivare och den svenska modellen faktiskt hotas på sikt.
En fråga för Transport?
Men, frågar sig vän av ordning, är detta verkligen en fråga som Transport ska driva när det finns så mycket annat att fokusera på? Jag tror så här; vi måste kunna hålla två saker i huvudet samtidigt. Vi måste kunna förhandla bra avtal i dag, arbeta mot social dumpning i åkerinäringen i dag och för en trygg arbetsmiljö för väktare i dag samtidigt som vi ser till att blicka framåt och vara starka i motverkandet av dessa oseriösa krafter. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att det faktiskt är en ödesfråga för fackföreningsrörelsen att vi tar det här hotet på allvar, vågar fråga oss själva vad vi behöver göra för att avvärja det. Och sedan gör det tillsammans med kamrater.
