Hemland. När min mamma kom till Sverige ville hon leva här. Hon blev svensk medborgare och avsade sig med lätthet sitt tyska när hon var tvungen att välja. Hon lärde sig svenska genom Selma Lagerlöfs böcker. Brytningen hördes med i sj-ljuden och ödet spelade henne ett spratt: jag föddes den sjunde juli.
Trots sina ansträngningar var hon för tysk för Sverige och hos släkten i Tyskland hade hon blivit för svensk. Själv kallade hon sig alltid för europé. Kanske var det hennes sätt att höra hemma utan att välja bort en del av sig själv.
Det var när mamma var på väg som hon var som mest tillfreds, som om rotlösheten lämnade henne i fred så länge hon inte var framme. Under de 12–14 timmarna till Hamburg eller längs skumpiga grusvägar genom Sverige då hon inte behövde känna sig hemma någonstans. Hon ville se hela Sverige. På väg till Mårbacka dög ingen vanlig rastplats. Hon letade tills vi hittade en vacker sjö och tog då fram primusköket och kokade kaffe. Vid det laget ville jag bara vara framme och nu skulle jag ge allt för att sitta bredvid henne igen och höra hennes röst medan kaffet kokade (och jag skulle inte fråga när vi är framme).
Jag tänker på henne när människor som lever och arbetar här ändå måste försvara sin plats. De som jobbar, hämtar på förskolan och väntar på bussen men som alltid får frågan var de egentligen kommer ifrån. Vad återstår för att få vara hemma? Tala bättre svenska? Ha en barndom med Fem myror är fler än fyra elefanter, fast man redan haft en annan?
Den som hälsar på i sitt gamla hemland i hopp om att känna sig hemma upptäcker att livet och landet fortsatt utan en. Det går inte att komma tillbaka till allt man lämnade.
Till dig som känner igen dig: jag önskar att du fick sakna ett land utan att din kärlek till ett annat ifrågasattes. Och jag önskar att mamma hade fått komma till en plats där hon kände sig lika hemma som i bilen på väg dit. Att rotlösheten hade lämnat henne, att hon hade fått kliva ur bilen och känna att hon inte behövde längta vidare.

