Krönika. När jag var barn bodde jag och min tyska mamma i en liten by där alla, utom mamma, var ”inrikes födda”. Vi var annorlunda. Mamma bakade tyskt surdegsbröd och vanliga pålägg på smörgåsen var smör, Teewurst och skinka från Schwarzwald. De kvällar hon inte jobbade åt vi Abendbrot.
I grannhuset bakade Birgit tekakor som serverades med Lätt & Lagom och hushållsost.
För fyra år sedan dog min mamma och jag minns framför allt mamma genom hennes mat: Dampfnudeln, surkål, oxrullader, Schweinebraten, torsk i pepparrotssås, köttbullar med hemlagat potatismos, Butterkuchen, rotmos med fläsklägg, kålpudding, äppelpannkakor, raggmunk (som på tyska heter Kartoffelpuffer), grytor och soppor av allehanda slag… ja, listan kan göras lång, men det tråkiga är att endast två recept finns bevarade för eftervärlden.
Mamma var fantastisk på att laga mat. Hon använde inga decilitermått, inga matskedar, inga teskedar och inga kryddmått. Hon lagade mat på känsla. Maträtterna var en salig blandning av framför allt tysk och svensk husman men plötsligt kunde hon servera franska grodlår, som jag vägrade äta trots att hon bedyrade att de smakade som kycklinglår.
Ibland försöker jag återskapa hennes mat. Jag lyckades ganska bra med Butterkuchen härom sistone, men betydligt sämre gick det när jag försökte mig på hennes mustiga köttsoppa. Sist min svärmor hälsade på, lagade hon en kålpudding som nästan smakade som min mammas och jag blev tårögd av glädje.
Jag trodde att min mamma skulle bli minst 100 år gammal. Jag trodde det fanns tid, tid att stå bredvid henne vid spisen och skriva ner hur hon gjorde mina favoriträtter. Därför har jag en uppmaning till alla som läser denna text: Om er mamma, pappa, moster, faster, far- eller morföräldrar är i livet – be dem skriva ner recept. Eller ännu bättre – stå bredvid spisen när de lagar era favoriträtter. Det måste ske snarast, eljest är det för sent.
