Meste transportaren gick med redan 1946
Månadens medlem. Per Ljungkvist är Transports meste medlem. I maj har han varit med i förbundet 70 år i sträck!
– Jag fick jobb som chaufför 1946. Betalningen var dålig. Mycket är sagt om Hasse Ericson, men han var en bra grabb. Han fick upp våra löner.
Per ”Pelle” Ljungkvist bor i en röd tegelvilla i Gnosjö, tillsammans med hustru Iris. Gnosjö, undrar jag. Finns det egentligen någon Gnosjö-anda?
– Ha, det är ett gäng företagare som håller ihop för att hålla lönerna nere för de anställda! Det är precis vad det handlar om.
Pelle fingrar på käppen. Benen är skröpliga, säger han trumpet. Men skallen i desto bättre trim, tänker jag.
Han plockat fram en plastmapp med gamla bilder. Där finns bussarna och lastbilen han började köra precis efter andra världskrigets slut. På flaket eller på busstaken fraktades allt från mölkspannar till styckegods och likkistor, som den lokala begravningsentreprenören skulle ha ut till byarna.
– Berätta om behåarna också! fnissar Iris och ställer ner kaffebrickan på bordet.
Det var inte så märkvärdigt, tycker Pelle. Det hände då och då att bygdens kvinnor beställt underkläder på postorder och när storleken blev fel fick chauffören agera bud till butiken.
Spontant hyllar han sin forna arbetsgivare, Sven Karlsson Trafik AB, som landets bästa. Det hindrade inte att Pelle tidigt engagerade sig i facket. Han satt i Halmstadsavdelningens styrelse och reste på kongresser. Där träffade han förbundsledningen med Alvar Åslund och Hans Ericson i spetsen.
– Vad de grabbarna gjorde för arbetarna kan ingen förneka. Efter dem har vi fått in en massa akademiker i facket. De har läst mycket, men kan ingenting.
– Det är mycket som blivit fel, summerar han. Speditörerna förstör och åkarna vågar inte säga ifrån. I dag går de unga inte med i facket, det gör mig förbannad. Det är fel att kollektivavtalen och arbetsmarknadsförsäkringarna ska gälla även dem som väljer att stå utanför.
En bit in intervjun kommer äldsta sonen Peter in i rummet. Han är lastbilschaufför och har precis parkerat utanför.
– Det är synd att du har problem med benen. Annars hade du garanterat jobbat som chaufför än i dag, säger Peter med värme i rösten.
Jo, nickar Per, 90 år:
– Jag körde tills jag fyllt 77. På slutet var det budbil. Utan gps. Det gick att hitta ändå.
