Krönika. I Margaret Atwoods dystopi Tjänarinnans berättelse (The handmaid’s tale) är förtrycket totalitärt och systematiskt. Kvinnor reduceras till sina kroppar, deras rättigheter raderas och varje form av motstånd kvävs.
I en värld där klockan nu tycks vridas tillbaka för kvinnor och hbtqi-personer förvandlas Atwoods bok från varning till bruksanvisning för vissa politiker och grupper. I USA håller Donald Trumps administration på för fullt med att förvandla USA till Gilead men det stannar inte där. Kvinnor och hbtqi-personer möter en växande våg av förtryck och våld världen över. Jag ser hur vissa grupper tittar bort när det händer och andra grupper som nickar och håller med förtryckarna.
Budskapet i Martin Niemöllers dikt Först kom de är mer aktuellt än någonsin: när nazisterna kom och hämtade kommunisterna teg han, när de kom för att hämta socialister, fackföreningsmän och judar förblev han tyst. När de slutligen kom för honom fanns ingen kvar som kunde protestera. Tystnaden för andras förtryck banar väg för vårt eget!
För fackföreningsrörelsen är kampen för människors rättigheter inte bara moraliskt rätt – den är strategiskt nödvändig. När en grupps rättigheter inskränks, försvagas hela rörelsen. När arbetsgivare diskriminerar transpersoner utan konsekvenser blir det lättare att urholka rättigheter för alla arbetare.
Vår styrka ligger i vår solidaritet. När vi ser hur rättigheter som tagits för givna nu ifrågasätts, måste fackföreningsrörelsen stå i frontlinjen för försvaret av alla människors lika rätt och värde. Vi kan inte blunda för den globala motreaktionen mot jämställdhet och jämlikhet.
Fackföreningsrörelsen föddes ur kampen mot orättvisor och ojämlikhet. Om inte vi står upp för de mest utsatta, vem ska då göra det? Historien dömer oss inte endast utifrån vad vi åstadkommit utan också efter vad vi tolererade.
Vi måste vara den rösten som säger ifrån, när någon försöker tysta andra. Vi måste vara den handen som lyfter upp den som fallit. För enade vi stå – söndrade vi falla.
