Ordförandeord. Transportarbetareförbundet tar alltid strid för sina medlemmar när striden måste tas. Vi som är medlemmar i förbundet har detta som en naturlig del av förbundets DNA, våra utbildningar präglas av detta och våra anställda och förtroendevalda fostras in i detta.
Det finns en gammal myt som säger att ”Transport alltid säger nej och inte klarar av att kompromissa”.
Det är möjligt att det kan stämma och uppfattas så ibland. Personligen tycker jag att det är en överdrift. Vi säger möjligen nej till en hel del – dock alltid med en god motivering och nästan alltid med ett konstruktivt motförslag som alternativ lösning.
Framför allt säger vi nej till saker som vi ser skulle påverka våra medlemmar negativt, vilket måste ses som en av våra absoluta huvuduppgifter.
För de flesta av oss är det kanske inte nödvändigt att reflektera vidare över detta. Tyvärr påminns jag lite då och då i mitt arbete, särskilt när fler parter än vårt förbund finns på arbetstagarsidan.
I LO är vi mitt uppe i en diskussion om att eventuellt begära fortsatta förhandlingar om anställningsskyddet, las. Frågan rör både las och våra arbetsmarknadsförsäkringar.
Metalls och Kommunals svek mot oss övriga tolv LO-förbund innebär att vissa frågor sannolikt måste lösas på försäkringssidan. Det har jag full förståelse för. Men att LO och vi övriga tolv förbund ska vända ut och in på oss själva för att reda ut det två förbund gjort i hemlighet – för att gynna sina egna medlemmar – det förstår jag verkligen inte. Särskilt inte på las-området.
Det oroar mig också att jag får känslan av att LO-ledningen är beredd att gå väldigt långt för att lösa mer än det nödvändiga runt las och försäkringsfrågorna.
Det pratas väldigt mycket om att det kan bli värre. Att det kanske måste bli mörkare innan det blir ljusare och att man inte kan vinna alla strider.
Det skär i mitt Transporthjärta att vissa verkar tycka att man bara ska ta strider man vinner och att halvdåliga kompromisser är bättre än att ta en kamp där utgången inte är förutsägbar.
Min övertygelse säger i detta fall det motsatta. Det kan aldrig vara eller bli Transports sak att lösa det som januariavtalet och Metall och Kommunal ställt till genom en dålig kompromiss. Det är den som ställt till med eländet som ska lösa det!
Man får helt enkelt städa upp sin egen skit.
