Macken – bygdens hjärta
Bensinstation. Landsvägen stryker tätt intill sjön Malgomaj. Plötsligt öppnar sig skogen. Mitt i korsningen ligger den. Macken. En av alla små handlare som ännu håller liv i Västerbottens glesbygd.
Byn Stalon är bara några hus och en kraftstation. Och så den lilla fabriken som på några år nått världsrykte bland jägare för sina ljuddämpare till jaktgevär.
Ute vid stora vägen har Rainer Jonsson sin rörelse – Stalons bensin och diverse. I 41 år har han drivit macken. Utan en enda semesterdag.
– Äh, vad ska man med semester till? Jag hade stängt två veckor en gång. Det var när jag hade vält med fyrhjulingen och blev sjukskriven.
En vit skåpbil bromsar in framför pumparna. Ut hoppar Tomas Karlsson. Han bubblar av entusiasm. Han öppnar bildörren och plockar ut en glaskaraff.
– Jag har hittat en kallkälla vid kanten av fjället! Smaka, vattnet är fantastiskt. Det godaste jag druckit, säger han och häller upp smakprov till Rainer som kommit ut från butiken.
Flitig mackbesökare
Tomas Karlsson är fritidsfiskare från Gävle och kom till Kultsjödalen redan som 18-åring. Sedan blev det många tältnätter här uppe, innan han till slut köpte en egen liten stuga.
Nu är han flitig mackbesökare.
– Stationen är jätteviktig för mig. Och för hela bygden. Det är ju sex mil ner till Vilhelmina. Här finns allt jag behöver, säger han.
Mackägare Rainer Jonsson tittar bort mot skogen och drar handen genom den vita kalufsen. Vi går in i butiken där hyllorna är överfulla. Av leksaker, husgeråd, knivar, matvaror, renskinn, ryggsäckar, strumpor, stövlar och billiga bomullsskjortor.
Rainer berättar att han övervägt att lägga ner. Inte en gång utan många.
– Någon lönsamhet finns inte, men vad skulle jag göra sedan? Jag bor ju här också. I huset bredvid.
Kritisk mot bankerna
Det finns mycket som behöver ändras, om glesbygdsmackarna ska överleva, anser Rainer Jonsson. Mest kritisk är han mot bankerna som slutat ta emot dagskassorna även där det finns lokalkontor.
– I dag får jag åka till Vilhelmina och lämna påsarna i boxen hos Loomis. Problemet är att de bara tömmer var 14:e dag, som jag förstått det. Och jag vet inte när. Det gör att jag kan få vänta uppåt två veckor innan pengarna kommer in på mitt konto.
Det blir tuffare och tuffare att få ihop ekonomin, förklarar han. Butikerna i inlandet får betala extra för de långa transporterna av varor och drivmedel. Nya miljökrav har kommit. Det är inte bara bränsletankarna i marken som måste plastas invändigt, utan även rörledningarna.
– Fast när reglerna slår igenom vet jag inte, säger han.
Stationen i Stalon är inte förskonad från storstädernas kriminalitet heller. Han plockar fram en tjock papperslunta under disken. Det är polisrapporten från rånet. Med flera sidor färgbilder på Rainers blodiga ansikte.
Gärningsmännen slog ner honom med butikens tunga brandsläckare. De greps kort efteråt. Det är svårt att fly när vägen största delen av året är en tolv mil lång återvändsgränd.
Rainer hinner tanka upp en husbil och sälja ett fiskekort, en plasteka, en renfäll och en kommunalgrå skjorta till en italiensk småviltsjägare innan vi skiljs åt.
Tre mil rakt väster om Stalon ligger byn Saxnäs. Även här ligger en butik som säljer drivmedel.
Politiker på studiebesök
Den här onsdagen väntar ägarna, Therese Byström och Mattias Nilsson, besök. En grupp lokalpolitiker och riksdagsmän är ute för att studera glesbygdsmackar. Studieresan är anordnad av Bogge Bolstad, mackägare i Storuman och initiativtagare till projektet Glöd som ska belysa problemen för bensinhandlare på landsorten.
I Saxnäs berättar ägarna att de tog över butiken för två år sedan.
– Vårt största problem, säger Therese Byström, är att investera. Vi vill satsa, men bankerna drar öronen åt sig direkt när vi berättar var vår anläggning ligger. Fastigheterna här uppe värderas lågt, och det gör det svårt att få låna pengar.
Precis som andra näringsidkare på landsbygden försöker Therese Byström och Mattias Nilsson att ha många ben att stå på. De är lanthandel, bensinstation, ombud för Systembolaget, posten, apoteket, spelbolag och för paketföretag. De säljer också fiske- och jaktkort.
Mattias suckar:
– All den här servicen ger oss massor av arbete till väldigt låg ersättning. Alla företagen säger samma sak: ”Okej. Ni får inte så mycket betalt av oss, men vi skapar merförsäljning genom att fler kunder kommer till er …”
– Problemet är att det inte stämmer. Vi är ju enda butiken på flera mils avstånd, så kunderna har vi ändå. Nu blir det bara merjobb.
Han berättar att ett fiskekort för en dag kostar 70 kronor. Av det får butiken tio procent. Sju kronor. Som också ska täcka momsen.
– Det är skrattretande. Jag säljer ofta fiskekort till turister som förväntar sig en gedigen information om var man får fiska och var det är bäst. En halvtimmes snack för en intäkt på några få kronor.
– Den låga avgift som staten tar ut av fiskarna gör det svårt att utveckla fisketurismen. Jakten är annorlunda. Att jaga kostar tio gånger så mycket som att fiska, om du köper veckokort.
Fiske och vandrarhem
Vid sidan av butiken driver Mattias Nilsson Fiskecentrum, en rörelse som ordnar guidning och fiskearrangemang där harr, röding och öring är dragplåstret. Han och Therese Byström sköter också ett vandrarhem och hyr ut småstugor.
– Det är på boendet vi tjänar pengar, säger Therese.
Ägarna berättar att de nätt och jämnt hinner med en nödvändig investering innan nästa tränger på. Kortautomaten är på plats, så att bilisterna kan tanka dygnet runt. Nu väntar plastning av bränslesystemet och byte av kyl- och frysdiskarna, som också omfattas av nya strängare miljökrav.
Politikernas studiebesök i butiken närmar sig slutet. De går ut och det blir alldeles tyst ett par sekunder. Sedan stormar barnen in. De är från Saxnäs skola och ska handla glass.
– Det är hela lågstadiet som kommer, säger Camilla Stenlund, som bemannar kassan. Mellanstadiet är ute och tältar och högstadieleverna är på fjällvandring från Norge till Klimpfjäll.
