Krönika

Lyckans pris

Davids krönika. Att bli fattig är nog mångas stora skräck. Men huvudpersonen, kvinnan i romanen Skred av Marit Sahlström, är långt ifrån fattig. Ändå är hon olycklig så till den grad att själva livet blir till en omöjlighet.

Det kan synas märkligt för hon har det mesta: en bra lägenhet i Stockholm, en man med ett till synes oändligt tålamod, två söta halvsmå barn och ett bra jobb. Ändå går livet i baklås och allt, varenda handling, kräver en övermänsklig ansträngning där hon så småningom också får lämna sitt jobb.

Man frågar sig vad är felet? Varför denna självupptagna dystopi?

Det visar sig att kvinnan i boken kommer från en liten by i norra Sverige. Trots allt hon har i storstaden längtar hon tillbaka dit och messar flitigt med en gammal kärlek därifrån.

Att flytta från ett ställe till ett annat går lätt. Men det förefaller vara svårare att få med sig själen.

Boken är bra. Man fattar grejen och jag kommer att tänka på alla uppbrott vi gör. Först från barndomen, sedan från vänner och partners i olika perioder av livet. Men också från platser.

Om det lämnar så djupa spår som i den här boken att flytta från en ort i Sverige. Hur ska det då inte vara att lämna sitt land?

Men kanske är förändringar själva förutsättningen för livet? Att man vågar ta steg i den ena eller andra riktningen även om risken är att allt går i baklås.

Vi försöker och provar oss fram och de som tar störst risker är naturligtvis de som lämnat allt bakom sig.

Men förflyttning kan ju vara mer eller mindre vettig. Man kan undra över de, i och för sig fattiga, afghanska föräldrar som skickar sina barn med människosmugglare till rika länder. Hur många dör, tillfångatas eller blir slavar på vägen? Detta uppmärksammades också för flera år sedan som ett problem av Svenska Afghanistankommittén.

I stort är ändå förändringen bra på sikt. Inget i Sverige skulle fungera utan alla som invandrat hit. Men ett ”värdekonservativt” parti som Sverigedemokraternas har sitt mantra i att stoppa invandringen helt.

Helst vill de nog inte ha några förändringar alls. Nu är det invandrarna man skyller det mesta på. Men vad kommer sedan? Vilka förändringar i våra liv och i samhället vill de stoppa härnäst? Nya böcker? Filmer? Tv- och radioprogram?

I boken Skred når huvudpersonen den absoluta botten men övervinner till sist det allra värsta. Det är sådana personer man kan beundra: De som ändå vågar en förändring, och är både svaga starka.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Thomas Laursen:
    20 mars, 2020

    Jag tror vi behöver förändringar. Såna som gör nytta. Det skulle bli tråkigt om inget händer. Utveckling. Nya vyer. Resor,bekantskaper.
    Ibland kan man bli så less på vardagen att ett tandläkarbesök kan bli ok.

  2. Thomas Laursen:
    2 mars, 2020

    Vi behöver förändringar tror jag. Gå i samma hjulspår alltid är kanske tryggt. Men vi är inte skapade för trygghet. Vi föddes med adrenalin. Vi härstammar från stenåldern. Där det var en kamp. För livet ibland. Fly eller anfalla. Tristess var nog inte känt på den tiden. Idag kan upplevelser kosta pengar. Man kan få dem från en bok också.

Lästips:

David Ericsson

Virusets väg

Davids krönika. Covid-19, Sars 2, corona … Okärt barn har många namn. En sak är säker, dess dödlighet är större än i många andra pandemier och jag har själv förlorat en bekant i sjukdomen.

Chauffören – en luffare?

Davids krönika. Många tror nog att luffarna som drog efter vägarna för över hundra år sedan och tiggde mat i gårdarna, gjorde det för att de antingen var arbetslösa eller arbetsskygga.

Att läsa med öronen!

Davids krönika. När jag och en kamrat kom in på en dansk pizzeria utanför Köpenhamn, påpekade pizzabagaren förskräckt att vi måste ha ansiktsmask. Kollegan hade redan en medan jag raskt fick en tilldelad.

Inget annat än vidrigt

Debatt. Fredagen den 4 december upplevde vi slutet på arbetarrörelsen, som vi har lärt känna den. Vi arbetare upplevde det stora sveket från våra kamrater i IF Metall och Kommunal.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson

Virusets väg

Corona. Covid-19, Sars 2, corona … Okärt barn har många namn. En sak är säker, dess dödlighet är större än i många andra pandemier och jag har själv förlorat en bekant i sjukdomen.

Chauffören – en luffare?

Frihet. Många tror nog att luffarna som drog efter vägarna för över hundra år sedan och tiggde mat i gårdarna, gjorde det för att de antingen var arbetslösa eller arbetsskygga. Jag tror att sanningen är mer komplicerad än så. Arbeten har nog alltid behövt göras men frågan är till vilket pris.

Att läsa med öronen!

Läsning. När jag och en kamrat kom in på en dansk pizzeria utanför Köpenhamn, påpekade pizzabagaren förskräckt att vi måste ha ansiktsmask. Kollegan hade redan en medan jag raskt fick en tilldelad.

Snacka om kalldusch …

Ledare. Torsdagen den 3 december 2020. Dagen då IF Metall och Kommunal manifesterade LO:s oförmåga att hålla samman.

Ett stort svek mot svenska arbetstagare

Ordförandeord. Vi närmar oss slutet av detta minst sagt annorlunda, och ur många olika aspekter tuffa, år. Vi har tvingats hantera en pandemi som påverkat oss alla personligen. Och den har också påverkat förbundets verksamhet på flera områden. Bland annat fick vi skjuta fram avtalsrörelsen, en åtgärd som inneburit ett väldigt komprimerat arbete i slutet av året.

Socialdemokraterna säljer sin själ

Debatt. Villkoren som arbetare i Sverige har före 1900-talets början varit allt annat än bra. Vilket leder till att arbetare i slutet 1800-talet går ihop på arbetsplatserna, som med tiden blir fackföreningar.

Bered dig på ett liv som fattigpensionär

Ledare. Är du strax över 20 år och lastbilschaufför? Då kan du på ålderdomen se fram mot ungefär 11 400 kronor i pension från staten, förutsatt att du pallar att köra till fyllda 65 år.

Arbetsgivarna agerar respektlöst

Ordförandeord. Avtalsrörelsen pågår för fullt, och med stor sannolikhet har det hänt en hel del från det att denna krönika skrevs till att Transportarbetaren ligger i din brevlåda.

För dagbok på jobbet

Insändare. För ni dagbok i ert arbete? Om inte, varför? Min far var noga med att se till att jag förde dagbok, när jag började köra för elva år sedan.

Pungsparka tillbaka i las-debatten!

Debatt. Om parterna på allvar ska behålla balansen på svensk arbetsmarknad så borde vi väl rätteligen inte enbart diskutera hur arbetsgivaren lättare skall kunna säga upp personal genom att luckra upp lagen om anställningsskydd (las).

Hyllningsrop med lukt av hyckleri

Ledare. På senare tid har hyllningskören över den svenska modellen och kollektivavtalen nått stormstyrka. Det finns snart ingen tongivande debattör, ledarskribent eller företrädare för näringslivet, facket eller rikspolitiken som inte uttalat sitt stöd för tanken att det är arbetsmarknadens parter som själva ska göra upp om spelreglerna på arbetsmarknaden.

Vad är trygghet för en arbetare?

Ordförandeord. Under senare tid har jag allt oftare funderat på vad som är trygghet för en arbetare. Hur jag än vänder och vrider på frågan så landar jag i att det rör sig om en trygg anställning och en vettig arbetsmiljö.

Ovissheten består

Ordförandeord. När jag skriver detta har regeringen precis lagt sin höstbudget. En budget som definitivt inte är som förr, på gott och ont. Den här budgeten är ett stort steg framåt jämfört med tidigare under mandatperioden, inte minst fördelningspolitiskt.