Krönika

Lyckans pris

Davids krönika. Att bli fattig är nog mångas stora skräck. Men huvudpersonen, kvinnan i romanen Skred av Marit Sahlström, är långt ifrån fattig. Ändå är hon olycklig så till den grad att själva livet blir till en omöjlighet.

Det kan synas märkligt för hon har det mesta: en bra lägenhet i Stockholm, en man med ett till synes oändligt tålamod, två söta halvsmå barn och ett bra jobb. Ändå går livet i baklås och allt, varenda handling, kräver en övermänsklig ansträngning där hon så småningom också får lämna sitt jobb.

Man frågar sig vad är felet? Varför denna självupptagna dystopi?

Det visar sig att kvinnan i boken kommer från en liten by i norra Sverige. Trots allt hon har i storstaden längtar hon tillbaka dit och messar flitigt med en gammal kärlek därifrån.

Att flytta från ett ställe till ett annat går lätt. Men det förefaller vara svårare att få med sig själen.

Boken är bra. Man fattar grejen och jag kommer att tänka på alla uppbrott vi gör. Först från barndomen, sedan från vänner och partners i olika perioder av livet. Men också från platser.

Om det lämnar så djupa spår som i den här boken att flytta från en ort i Sverige. Hur ska det då inte vara att lämna sitt land?

Men kanske är förändringar själva förutsättningen för livet? Att man vågar ta steg i den ena eller andra riktningen även om risken är att allt går i baklås.

Vi försöker och provar oss fram och de som tar störst risker är naturligtvis de som lämnat allt bakom sig.

Men förflyttning kan ju vara mer eller mindre vettig. Man kan undra över de, i och för sig fattiga, afghanska föräldrar som skickar sina barn med människosmugglare till rika länder. Hur många dör, tillfångatas eller blir slavar på vägen? Detta uppmärksammades också för flera år sedan som ett problem av Svenska Afghanistankommittén.

I stort är ändå förändringen bra på sikt. Inget i Sverige skulle fungera utan alla som invandrat hit. Men ett ”värdekonservativt” parti som Sverigedemokraternas har sitt mantra i att stoppa invandringen helt.

Helst vill de nog inte ha några förändringar alls. Nu är det invandrarna man skyller det mesta på. Men vad kommer sedan? Vilka förändringar i våra liv och i samhället vill de stoppa härnäst? Nya böcker? Filmer? Tv- och radioprogram?

I boken Skred når huvudpersonen den absoluta botten men övervinner till sist det allra värsta. Det är sådana personer man kan beundra: De som ändå vågar en förändring, och är både svaga starka.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Thomas Laursen:
    20 mars, 2020

    Jag tror vi behöver förändringar. Såna som gör nytta. Det skulle bli tråkigt om inget händer. Utveckling. Nya vyer. Resor,bekantskaper.
    Ibland kan man bli så less på vardagen att ett tandläkarbesök kan bli ok.

  2. Thomas Laursen:
    2 mars, 2020

    Vi behöver förändringar tror jag. Gå i samma hjulspår alltid är kanske tryggt. Men vi är inte skapade för trygghet. Vi föddes med adrenalin. Vi härstammar från stenåldern. Där det var en kamp. För livet ibland. Fly eller anfalla. Tristess var nog inte känt på den tiden. Idag kan upplevelser kosta pengar. Man kan få dem från en bok också.

Lästips:

David Ericsson. Foto: Jan Lindkvist

Älskade jävla väg

Davids krönika. Det började med Bob Dylan. Hans nasalt gnälliga sång lockade mig ändå som tonåring till att längta ut på vägarna. Inte minst för alla hans besjungna erövringar. Som i ”Girl from the north country”.

Att bygga ett hus tillsammans

Davids krönika. Vad gör man då den vuxna dottern är ledsen, har problem med en tidigare relation, är sliten efter flera års nattjobb som barnmorska och av att vara ensamstående med ett barn? Och hon har en enda stor önskan: att bygga ett eget hus? Jo vi bygger förstås ett!

Diktaturen som alla älskar?

Davids krönika. Vid mina ändlösa körningar upp och ner genom landet noterade jag att det var ovanligt många ekipage med sjöcontainers på vägarna strax efter påsk. Helsingborgs godsbangård var också full av containertåg.

Det måste gå att kombinera lönsamhet och schysta villkor

Debatt. Marknaden för bud och hemleveranser har vuxit explosionsartat de senaste åren. Dels tack vare digitaliseringen men den har också accelererat kraftigt på grund av coronapandemin.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson. Foto: Jan Lindkvist

Älskade jävla väg

På väg. Det började med Bob Dylan. Hans nasalt gnälliga sång lockade mig ändå som tonåring till att längta ut på vägarna. Inte minst för alla hans besjungna erövringar. Som i ”Girl from the north country”.

Att bygga ett hus tillsammans

Hattstugan. Vad gör man då den vuxna dottern är ledsen, har problem med en tidigare relation, är sliten efter flera års nattjobb som barnmorska och av att vara ensamstående med ett barn? Och hon har en enda stor önskan: att bygga ett eget hus? Jo vi bygger förstås ett!

Diktaturen som alla älskar?

Politik. Vid mina ändlösa körningar upp och ner genom landet noterade jag att det var ovanligt många ekipage med sjöcontainers på vägarna strax efter påsk. Helsingborgs godsbangård var också full av containertåg.

Vi är bra på att lyssna!

Ledare. Hej kamrater och läsare! Här skriver jag nu för första gången, som ny tillförordnad chefredaktör för tidningen.

Vad är en röst på S värd i nästa val?

Ordförandeord. Vart är Socialdemokraterna på väg egentligen? Frågan är ytterst aktuell och bottnar i att partiet nu tvingas leverera det elände man gick med på i den så kallade januariöverenskommelsen.

Kräv att vi ska få använda toaletten!

Insändare. Det är ingen hemlighet att gigekonomins företag, som Foodora, inte tar hänsyn till arbetarnas rättigheter och säkerhet. Förutom usla arbetsvillkor, mycket låga löner och osäker arbetsplats, måste vi också utstå omänskligt bemötande av restaurangerna.

Utsatt arbete i färdtjänsten

Insändare. Vi färdtjänstchaufförer är en av de personalgrupper som får samhället att fungera. Vi tillhör en samhällsviktig funktion. Vi kör barn med olika behov till skolan. Äldre till daglig verksamhet, vårdinrättningar och sjukhus.

Jag känner mig verkligen inte trygg …

Ordförandeord. En fråga man kan ställa sig i dessa i flera avseenden märkliga tider är ju vad som i framtiden kommer att vara det så kallade nya normala. Jag tänker på flera saker, men vill börja med det som håller på att hända inom LO.

Nu lämnar jag över

Ledare. Det här blir min sista ledarkrönika i Transportarbetaren. Efter 19 år som chefredaktör lämnar jag stolen, för att gå i pension lite senare i år. Många tankar snurrar när jag försöker summera min tid på Transport och förbundets medlemstidning.

Individuella löner styrs av godtycke

Debatt. Hur är det möjligt att fortsätta med individuella löner? Trots detta har man fortfarande individuell lönesättning inom offentlig verksamhet.

Bannlys ackord på samhällsbetalda resor

Insändare. Låt oss gå samman i hela landet, lägga ner jobbet, samla ihop oss utanför riksdagshuset och ställa politikerna mot väggen. Det är sjukt att köra gamla, sjuka och skolbarn på ackord! Att det bara får fortgå år efter år.

Kasta sten i glashus…

Ledare. Posten, numera Postnord, har fått ta mycket skit genom åren. En del är säkert motiverat, men det finns ändå skäl att nyansera bilden.

Man får städa upp sin egen skit

Ordförandeord. Transportarbetareförbundet tar alltid strid för sina medlemmar när striden måste tas. Vi som är medlemmar i förbundet har detta som en naturlig del av förbundets DNA, våra utbildningar präglas av detta och våra anställda och förtroendevalda fostras in i detta.