Krönika. I början av december möts världens ledare i Paris för att åter igen försöka hitta överenskommelser som minskar mänsklighetens påverkan på jordens klimat. Må de lyckas i sitt uppdrag. Hitintills har ansträngningarna inte gett så mycket resultat.
Det finns de som verkligen försöker, som till exempel vårt eget land. Bland annat har regeringen långtgående ambitioner när det gäller att minska transporternas klimatpåverkan. Vi ska ha ”en fossiloberoende fordonsflotta” redan 2030, och 2050 ska Sveriges utsläpp av växthusgaser vara klimatneutrala.
EU:s ministerråd har uttryckt likartade ambitioner. Det råder alltså inga som helst tvivel om Sveriges och EU:s makthavare tar klimathotet på allvar. Det är bra.
Mer problematiskt är att de i praktiken gör mycket lite för att förverkliga de klimatpolitiska ambitionerna. När det gäller transporterna lägger EU, i stort, ansvaret på medlemsländerna via ”nationella förpliktelser utanför utsläppshandeln”.
Det är alltså Sverige som ska hantera transporternas utsläpp, utom när det gäller civilflyget som ska in i den internationella utsläppshandeln. Hos oss handlar ett ambitiöst klimatarbete i ovanligt hög utsträckning om att minska just transporternas klimatpåverkan, de står i dag för cirka 41 procent av koldioxidutsläppen i landet. Detta att jämföra med 13 procent som transporterna genererar på internationell nivå.
För att nå klimatmålen med kraftigt reducerade utsläpp av koldioxid krävs enorma satsningar på järnväg och kustsjöfart. Även om så skulle ske ska man komma ihåg att flertalet transporter ändå kommer att utföras av lastbilar. Det är en absolut förutsättning för att hela Sverige ska leva och för att näringslivet ska fungera.
Men, som bekant har åkerinäringen redan i dag betydande svårigheter att bära ett klimatansvar. De systematiska brotten mot EU:s cabotageregler i kombination med fri rörlighet för tjänster har skapat en kombination av överetablering, lönedumpning och resursslöseri.
En svensk klimatpolitik måste bygga på begrepp som samordning, ansvar, långsiktighet och planering – även inom transportindustrin. Men nationella krav på klimatsmarta transporter är inte förenliga med EU:s regler om fri rörlighet.
Därför blir en av huvudfrågorna för det framtida klimatarbetet i Sverige om vi får ställa krav på att järnväg, sjöfart och maximalt klimatanpassade lastbilstransporter ska samordnas i intermodala system som i framtiden kan sköta våra inrikestransporter. Och detta även om transportkunderna kan hitta billigare och snabbare lösningar i andra EU-länder.
Konkret innebär detta att politiken bör stimulera uppbyggnaden av en transportindustri som underordnar sig långtgående miljökrav, men också har befogenheter och resurser att utveckla system för reell samordning av klimatsmarta transporter. Det bör kombineras med att större transportköpare åläggs ett beställaransvar där de måste redovisa hur de steg för steg använder långsiktigt hållbara transportsystem för både den egna produktionen och den egna varuförsörjningen.
Dessa frågor uppmärksammas även i ETF-kampanjen Fairtransporteurope, där vi pekar på de oönskade effekterna på klimatet som ”lägsta pris-filosofin” i det europeiska transportsystemet får.
Slutligen ska vi komma ihåg att klimatfrågan är global och kan endast lösas genom globala avtal mellan ansvarstagande parter. Låt oss hoppas att det är de som samlas i Paris den stundande veckan.
