Hon samlade tidningsbudens historier från förra seklet
Arbetsliv. Skam, stark gemenskap och märkliga möten. För 30 år sedan samlade Kerstin Blomqvist berättelser från kvinnor som delade ut morgontidningar i början av förra seklet.

”Jag skämdes verkligen när jag skulle ut på morgonen, för att inte tala om hur jag kände när jag skulle hem: jag smög efter husväggarna för att inte bli sedd med tidningsväskan” – Karin Lindqvist, född 1909.
Orden har förevigats i boken Tidningsbud i seklets början, som gavs ut av Svenska Transportarbetareförbundet och Tidningarnas Arbetsgivareförening 1986 (och bara finns kvar i ett par ex på förbundskontoret).
– ”Hej, jag heter Kerstin och är tidningsbud. Jag har hört att du också varit det och skulle väldigt gärna vilja höra hur du tyckte att det var?” Ibland blev det ”bom!” – pang på med luren, säger Kerstin Blomqvist, författare till boken.
Hemmafru
I slutet av 1970-talet var hon hemmafru. Hon hade tre barn att mätta men pengarna räckte knappt till. Dagarna kändes långa och tråkiga, därför slog Kerstin Blomqvist följe med en väninna som jobbade som tidningsbud.
– Det här blir ju perfekt alltså, tänkte Kerstin Blomqvist.
Morgonpigg och utrustad med ett lass tidningar i barnvagnen delade hon så småningom själv ut Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet i Stockholms förorter.
Svärmodern från överklassen suckade och kommenterade att tidningsbuden tillhörde den lägre klassen i samhället. Men med tiden mjuknade hon inför yrkesvalet och bjöd på en varm vinterjacka.
Upptäckte brand

En månskensmorgon kommer Kerstin dragande med sin vagn fylld med ”tidningsbarn”, iklädd överklassens begagnade vinterjacka. Mellan en tall och en husknut ser hon hur en rökslinga stiger ur grannens källare – några svetsloppor har tuttat eld.
– Så jag räddade dem från att brinna inne, säger Kerstin Blomqvist.
Hjältedådet blev en perfekt anekdot att berätta för kollegorna på fackföreningsmötena. Här fanns en stor gemenskap, det var också här snilleblixten om att bevara tidningsbudens upplevelser kom.
Facket gav henne en lista med 130 namn och telefonen gick varm. Men bara omkring hälften ville ställa upp på en intervju. Det fanns en stark skamkänsla och många fördomar kring yrket.
Lågstatusyrke
Normen var att kvinnor skulle stanna hemma och yrket hade, som Kerstin Blomqvists svärmor konstaterat, stämplats som ett jobb för den lägre klassen. För hundra år sedan fanns det även en föreställning om att kvinnor som befann sig ute på gatorna tidigt på morgonen var prostituerade.
Men de som inte slängde luren i örat på Kerstin berättade glatt om gemenskapen bland tidningsbuden. Och många hade liksom hon själv varit med om flera märkliga händelser.
Ett möte tydliggör anekdoternas ålder. Det handlar om en kollega som lämnade tidningen till kungliga slottet. Väl framme ser hon drottning Louise komma svävande mot henne i bärstol.
– Så frågade den här kungligheten då: ”Vad ska du göra, lilla vän?”. Tidningsbudet svarade att hon skulle leverera tidningen till kungafamiljen. ”Ja, men då kan jag ta den direkt”, svarade drottningen, berättar Kerstin Blomqvist.
Kontrasten mellan bärstolen och vissa av tidningsbudens öden är bjärt.
Överfall och blottare
Margareta Eriksson, född 1905, berättar att hon skämdes över att vandra smutsig och dan längs Gamla stans gränder med sina tidningar.
”Konstigt nog hände det inte så mycket, men jag glömmer aldrig den gången jag blev överfallen en sommarsöndag i Vitabergsparken. Men jag hann aldrig bli rädd.”
Siri Öhbom, född 1908, jobbade som tidningsbud i 40 år, och tjänade 67 kronor i månaden när hon började år 1935. Det motsvarar omkring 2 680 kronor i dag.
”En morgon råkade jag ut för en blottare. Honom hotade jag spöa med hans egen käpp. Ja, nog har det varit kämpigt allt.”

Sovmorgon
Nuförtiden tar Kerstin Blomqvist sovmorgon, i stället för att vandra med tidningar klockan tre dricker hon sitt snabbkaffe klockan sex – framför morgon-tv.
Karin, Margareta och Siri är bara ett axplock ur hennes bok. Trots allt mödosamt arbete avslutas deras intervjuer med en viss yrkesstolthet, som Margareta sätter ord på.
”Jobbet har gett mig många minnen och ett fint kamratskap.”
Kerstin Blomqvist håller med, hon känner sig fortfarande mallig över att ha samlat berättelserna.
– Om någon i dag frågar mig vad jag har jobbat med, då säger jag det med stolthet. Tidningsbud.