Redaktionens krönika. Hej Läsare! Jag hoppas verkligen att den här texten är daterad när du läser. Och att Sverige har en ny regering. Lite i skuggan av regeringsbildningen har avtalsrörelsen dragit i gång.
I ett land där arbetare fortfarande har anständiga löner blir det lätt den goda smaken som får motivera orättvisor och nedlåtenhet. Det är inte fint att tala om pengar, ha kläder med märkesloggor kvar, campa på Öland, läsa icke-kanoniserade böcker, Ullared, ha ketchup till maten som 10-plussare…
Mer subtilt förvisso, men förankrat i samma unkna tankegods som i industrialismens barndom: De med makt förklarade att arbetare inte led av de brutala villkoren eftersom de hade mindre känsliga nerver. Och därför inte heller protesterade eller organiserade sig. Vilket de ju för säkerhets skull ändå var förbjudna att göra.
I avtalsråd nu under hösten formas krav inför nästa år då Transport omförhandlar kollektivavtal på 25 yrkesområden. Och det är svårt att se att det skulle vara ofint att tala om pengar i sammanhanget. Självklart rapporterar vi, både i papperstidningen och på vår webb.
När det gäller rådens roll kommer jag ihåg Socialdemokraternas tidigare kulturminister Bengt Göransson, som jag intervjuade i början av 1990-talet. Han var besviken på en då aktuell LO-kampanj med budskapet ”Facket på din sida”, förbannad på tilltalet; facket är ingen konsultverksamhet. Du är facket.
Själv irriteras jag av att tilltalas med ”du” i mediers ”vinnare och förlorare”-upplägg. Nej, jag känner mig inte som en vinnare för att systemet kraftigt ekonomiskt gynnar den som började jobba sent i livet, i ett fysiskt mindre krävande yrke. Tror tvärtom, att alla tjänar på ett rättvisare system. Arbetstidsförkortning skulle öka chansen för många att jobba så länge som krävs för ett gott liv som pensionär. Men också samhället som helhet skulle bli vinnare.

