”Jag vet hur lätt en olycka händer”
Månadens medlem. ”Ena stunden sitter jag och kör, i nästa ligger jag och hela ekipaget upp och ner.” Lastbilschauffören Rosanna Johansson klämdes fast under hytten och tänkte: ”Shit, där rök både jobbet och kortet!” I dag kör hon igen och drömmer om att bli författare.
Största skräcken den där vårdagen 2013, när Rozzy låg fastnaglad under lastbilshytten, var att hon skulle bli amputerad och aldrig kunna köra lastbil mer. Hon som satte sina flickfötter direkt i morfar åkares fotspår och fick yrket i blodet, via modersmjölken.
– Känslan när jag låg där på marken var hur naken jag var och hur pinsamt det var. Jag hade misslyckats och hela världen kunde se mig, utbrister Rosanna.
Vi träffas hemma i huset som hon hyr, några mil utanför Nynäshamn. Jag har läst Rosannas krönika på Queen of the road, en webbsajt för kvinnliga chaufförer. Hon skriver väl och det visar sig att hon när författardrömmar. Rosanna är frikostig med dikter, tankar och ilskor på nätet, blir sporrad när andra delar dem vidare. Det visar ju att hon nått fram. Hon ruvar också på en nästan färdigskriven roman. Den har hon filat på i åtta år.
– Vad boken handlar om vill jag inte säga. Det har jag inte berättat för någon, säger Rosanna när hon visar in i hemmet.
Katten Melody far som ett spjut ut ur det chockrosa sovrummet med himmelssäng och in i vardagsrummet. Det går helt i svart. På väggen lyser Imse vimse spindel-sången på tapeten, en lampa snurrar och larmar högljutt.
– Ett loppisfynd, säger Rosanna med ett skratt. Jag får stänga av den. Det rosa och det svarta rummet symboliserar nog olika sidor hos mig, det ljusa, kvinnliga och det mörka. Upplevelser jag bär på.
Men låt oss gå tillbaka till den olycksaliga dagen den 6 mars, tjugo i tio på förmiddagen. Egentligen var det en ljus, solig dag med flyt och gott väglag. Rosanna hade levererat alla lass i tid och just rapporterat till chefen.
– Jag krypkör in i en rondell när jag plötsligt känner hur hela ekipaget lutar och välter. Utan en chans att få stopp på bilen kastas jag mot passagerarplatsen.
Rosanna ligger fast – med armen i ett skruvstäd under lastbilshytten. Helt krossad, bara att amputera, tänker hon. Fast mest av allt oroar hon sig för vad chefen ska säga. Han kommer att sparka henne och polisen dra in hennes körkort.
Blottad inför hela världen upplever Rosanna en smärta hon aldrig känt och aldrig ska glömma. Den ska förändra henne. På kirurgmottagningen blir hon en mirakel-maskot, när läkarna lyckas plåstra ihop och rädda hennes högra arm. Där slingrar sig nu en tatuering med två ansikten ovanför ärren. Chefen dyker upp på sjukhuset och hon får behålla både jobb och kort.
– Efter skräckupplevelsen har jag fått ännu mer respekt och tar det alltid försiktigt på vägen. Jag vet hur lätt en olycka kan hända, som man inte rår över. Att man inte kan ta livet för givet.
Orsaken till olyckan är inte helt klar. Men utslitna bromsar på släpet, troligtvis fel- och snedlastade containrar, liksom hal olja i en felbyggd rondell spelade in.
Rosanna deltar oftast i Facebook-gruppen Queen of the road. Där delar kvinnliga förare med sig av erfarenheter, ger tips och råd. Det är helt annorlunda än i andra råa grupper med hånande och dömande tilltal, tycker hon.
– Den hårda tonen beror nog på osäkerhet och avundsjuka. Man försöker trycka ner andra som har något man själv vill ha. Det vore bra att fråga sig vad det är.
