”Jag kan inte tänka mig att bara gå och drälla”
Månadens medlem. Efter pension från försvaret började Åke Ivarzon jobba som tidningsbud i Visby. Han delar fortfarande ut tidningar fyra nätter i veckan trots att han snart fyller 82 år. Och han har inga planer på att sluta.
Åke Ivarzon är född i Borås och blev tillfälligt stationerad på Gotland 1955 när han jobbade för Försvarsmakten.
– Jag försökte med näbbar och klor att hålla mig kvar på ön, och det lyckades jag med, berättar han.
Året efter träffade han sin blivande fru May och sedan blev han kvar. I dag bor han i en prydlig lägenhet i det område som kallas ”grönsakslandet” i nordöstra Visby, omkring tio minuters promenad från ringmuren.
Grönsakslandet kallas området tack vare kvartersnamnen. Själv bor han i kvarteret Vitkålen och delar bland annat tidningar i Melonen (trevåningshus utan hiss), Dillen (villor) och Gurkan (trevåningshus med hiss).
Han slutade på Försvaret i december 1992 och började jobba som tidningsbud bara några veckor senare.
– Jag hörde ryktesvägen att de behövde folk och gick bort till kontoret och pratade med dem. Det var inga problem, bara att hämta sin tidningskärra och sätta i gång.
Fyra gånger i veckan går han upp vid halv två på natten och jobbar tre till fyra timmar. Sedan går han hem och lägger sig igen.
– Jag jobbar för att hålla i gång och för att ha någonting att göra. Jag kan inte tänka mig att bara gå och drälla.
Vad säger kompisar och släktingar om att du är uppe och jobbar på nätterna?
– De tycker att det är dumt. Mina söner är på mig och tycker att jag ska sluta. De tycker inte att jag kan ta hand om mig, säger Åke och skrattar.
Att jobba som tidningsbud är något av ett ensamjobb. Åke lyssnar inte på musik eller radio när han jobbar. Han arbetar metodisk och koncentrerar sig på tidningarna, så att inga hamnar fel. Då och då träffar han lite folk på nätterna. De flesta är på väg hem efter en sen kväll på stan. Han brukar även heja på personalen från kommunens nattpatrull, de som tittar till äldre människor i deras hem. Alltså de som inte är fullt lika pigga som Åke.
Och trots att Åke Ivarzon fyller 82 år i höst har han inga planer på att sluta. I alla fall inte så länge armar och ben håller ihop. Han jobbar med knäskydd för att minska skaderisken och stretchar för att bli av med ömma leder.
Men redan för många år sedan, när Åke hade jobbat i några år som tidningsbud och fyllde 65, fick han höra att det var dags att sluta. Han sa emot och fick stanna ett par år till. Vid 67 blev han inkallad till chefen som meddelade att det tyvärr var dags att pensionera sig. Åke gick hem, men bara ett par veckor ringde telefonen när chefen behövde en vikarie. Sedan dess har det rullat på.
– Jag mår bra av att jobba. På något sätt är det tröttsamt med semester. Man blir bara trött när man sitter som en död hög.
Åke Ivarzon har hållit på med idrott i hela sitt liv. Orienterat, cyklat, spelat fotboll och rinkbandy. Och han håller fortfarande i gång som rinkbandydomare på vintrarna. Dömde fotboll gjorde han ända upp till 70-årsåldern.
Vad är då det bästa och sämsta med jobbet som tidningsbud?
– Det sämsta är att det är mitt i natten. Det bästa är att man sköter sig själv och inte har någon som springer efter och pekar när man gör fel.
Dessutom ger det såklart en rejäl extraslant. Cirka 8 000 kronor i månaden tjänar Åke på sina fyra nattpass i veckan. Han tycker att alla äldre som kan, orkar och vill ska få fortsätta jobba.
– Det är inte alla som är skapta för att jobba till 65 och sedan sluta tvärt. De som känner för det ska få jobba tills de själv väljer att sluta, säger han.
Att äldre som jobbar kvar länge tar arbetstillfällen från unga håller Åke bara delvis med om.
– Nja. Men det finns också många sådana jobb som ungdomarna inte vill ha. De flesta yngre vill bara ha ”manschettjobb” på kontor. Man ska nog vara lite äldre för att passa som tidningsbud. De flesta ungdomar tycker att det är för jobbigt och slutar.
Jonas Ohlin
