”Jag är en Ironman!”
Månadens medlem. Förr började åkerichauffören Stefan Elings morgonen med tre koppar kaffe, en cigg och en stor snus. Nu har han just simmat 3 860 meter, cyklat 180 kilometer och sprungit ett maratonlopp. Under en och samma dag.
Det står ett lätt skimmer och stort allvar kring Stefan när han tar emot hemma i den rödmålade stugan, omgiven av grönska i byn Mjälgen i Leksand. Huset är upp och ner och fullt med tvätt efter att familjen just återvänt från sin fjällsemester, med cykling och löpning för Stefans del.
Stefan tittar eftertänksamt ner i kaffekoppen. Hade någon, för drygt ett och ett halvt år sedan, sagt till honom att han skulle ställa upp i Ironman-triathlon i Kalmar i mitten av augusti så hade Stefan skakat oförstående på huvudet.
Han som tog till cigaretter när han snusat överläppen till blod och enligt frun Mimmi blev alldeles mager och utmärglad så fort han blev förkyld. Och det var ofta.
– Ironman, det var min top of the line-dröm. Första gången jag började tänka på det var när vi såg en dokumentär om tävlingen. ”Det borde man göra”, sa jag, men det var ju omöjligt när jag rökte…
Vändpunkten kom nog när Stefan tvingades vända tillbaka från en fisketur, bara för att han glömt snusdosan hemma. Så beroende av nikotin ville han inte vara.
I största hemlighet började Stefan tänka fram en bild inom sig som rökfri. Han fimpade och kastade snusdosan. Första träningspasset blev en två kilometer lång löparrunda. Efteråt låg Stefan helt utslagen.
– Men redan andra gången jag sprang gick det lite bättre. Jag började läsa på, mest på nätet, om pulsträning och kost och la upp en träningsplan som jag följt och sett hur jag utvecklats.
Efter ett tag joggade Stefan en mil på drygt en timme. Successivt gick det snabbare och orken tilltog.
– När jag kunde fortsätta ett varv till efter första milen gav det en enorm kick!
För Stefan är det viktigt att få in träningen som en del i vardagen, att skippa bilen när han ska till jobbet eller mataffären till exempel. Han brukar ta en halvtimme av lunchen för att promenera eller jogga lätt. Tv-soffan har han nästan övergivit. Är det något Stefan inte vill missa, trampar han samtidigt på sin svärmors begagnade crosstrainer.
– Jag har aldrig känt att jag har fått offra något. Det var befriande att släppa tv-serier som man trodde att man måste följa.
Stefan är ganska långsam, säger han själv. Han tränar på egen hand, inte i grupp för att slippa sinka andra eller stressas till ett tempo som inte är hans.
Nyss vräkte regnet ner. Nu kastar solen glitterstänk i den lilla tjärnen, en backe ner från familjens terrass. I den har Stefan gjort åtskilliga vändor när vi träffas, fem dagar innan triathlon-tävlingen drar igång med drygt 2 000 tävlande i Kalmar.
Simningen är ett kapitel för sig. Stefan hade aldrig crawlat, så han gick med i Qwarnsvedens Triathlonklubb. På plats i bassängen kom Stefan ingen vart.
– Vad har jag gett mig in på, tänkte jag. Jag var helt stillastående. Sedan fick jag stöd och hjälp av flera simtränare och körde i stort sett två pass i veckan hela vintern.
Drivkraften för Stefan är att hela tiden anta nya utmaningar.
– Jag vill tävla! Hur jag kommer att må efter Ironman vet jag inte. Kanske kommer jag bara spy och svära, fast det tror jag inte riktigt. Efter småtävlingar som Vansbro terrängmara och Stockholm Marathon har jag mått bra och fortfarande haft krafter kvar. Jag gillar inte att ta ut mig så där fullständigt.
I början skämtade kompisarna på åkeriet med Stefan och sa att han snart skulle vara tillbaka i rökrutan igen. Nu händer det allt oftare att kollegor kommer fram och ber om råd om hur de ska lägga upp sin träning.
– Det känns som ett erkännande. Viktigast av allt är att man utgår från sig själv och sätter upp mål utifrån sina egna förutsättningar. Det kan vara att gå ett varv runt huset.
